Kungligheter, nobelpristagare och fikonträd på Svenska skolan
För några veckor sedan damp det ner ett mail från Ambassaden till Svenska skolan: Kronprinsessan Victoria skulle komma på ett fyra dagar långt besök till Kenya och man föreslog att en visit på Svenska skolan skulle ingå i programmet , närmare bestämt från klockan 18.00 till klockan 19.00 lördagen den 14 november.
Tja, det lät ju väldigt trevligt och eftersom skolområdet är stort och välkomnande föreslog ambassaden att alla svenska medborgare på deras lista skulle inbjudas och varför inte? Ett kort program med några tal och lite sång av skolbarnen och ett tillfälle för vår kronprinsessa att få gå runt på skolan och kanske träffa några elever och andra svenskar som verkat länge i Kenya, det skulle väl gå lätt att ordna. Trodde vi!
Nu började en planering och enorganisation som antagligen bara är just kungligheter och statsöverhuvuden förunnade. Minutplanering av programmet, säkerhetskontroll av hela skolområdet och ett fejande och putsande överallt! Men det är ju lite som när man själv har gäster hemma – visst kan städningen inför ett sådant tillfälle ibland tyckas överdriven men man har ju så att säga igen det efteråt, det är faktiskt inte förgäves.
På sista personalkonferensen tillfrågades vi om det fanns några som kunde hjälpa till med t ex avspärrningar och assistans i tälten och plötsligt hade en kollega och jag blivit något slags värdinnor på denna tillställning.
Jannicke och jag tillsammans med en representant för den kenyanska pressen
400 av de inbjudna svenskarna tackade ja och på fredagen monterades stora vita tält upp på gräsmattorna där det under evenemanget minglades, åts och dracks.
Så kom hon då, kronprinsessan Victoria och hon visade sig vara mycket chosefri och charmerande i det korta tal hon höll.
Victoria och LO, vår rektor
I hennes sällskap fanns också en afrikansk dam och inte förrän denna dam tilltalades med ”Nobel Laureate” insåg jag vem hon var - Wangari Maathai, kvinnan som år 2004 mottog Nobels fredspris för sina insatser för hållbar utveckling, demokrati och fred. Hon är kvinnan som 1977 startade ”The Green Belt Moovement som resulterat i planteringen av 10 miljoner träd (Vi-skogen är en del av detta projekt).Hennes kamp har inte alltid varit uppskattad – hon har suttit i fängelse och levt under dödshot. Men nu var hon här på Svenska skolan och planterde ett litet fikonträd tillsammans med Victoria! Stort!
På en halvtimma var talen och sångerna över, de prominenta gästernas mingel med de utvalda drog över 10 minuter så klockan 19.10 rullade kortegen ut genom skolans grindar och så var festen slut.
Den bästa kommentaren kring detta besök levererade Anna, svensk tvåbarnsmor som just adopterat en liten kenyansk kille. ” Vad Victoria ska göra i Kenya? Men det är väl uppenbart! Hon och Daniel är naturligtvis här för att adoptera!”. En svensk tronföljare med kenyanskt ursprung precis som Barack Obama, DET hade varit något.
Tomelilla i Enkokindogoi
Torbjörn, SO-lärare på Svenska skolan och delägare i vår bil, var där redan förra helgen för att reka inför fältstudieveckan, och blev så förtjust att han tyckte att vi absolut skulle följa med dit nu i helgen igen. Sagt och gjort, vi packade bilen och rullade iväg på lördagen.
På väg söderut
Om det är en omställning för oss att komma från Sverige och bo i Nairobi så måste det vara en mild västanfläkt mot att hamna i Enkokindogoi. Här finns ingenting men samtidigt allt det vi åkte hit för: lugnet, naturen, tystnaden och möten med fantastiska människor. Svarta mambor och skorpioner kunde man få på köpet men vi klarade oss utan någotdera.
Vi mötte Alice, byns mama och en av de mest gästvänliga människor jag mött, som just byggt färdigt ett nytt plåthus, innan hennes gamla lerhydda rasade när regnen kom. Hennes största bekymmer var om hon skulle hinna bygga färdigt avdelningen för korna. Om hon inte skulle hunnit det hade korna antagligen dött när regnen kom eftersom de då är så svaga efter torkan att de riskerar att frysa ihjäl i regnet.
Alice i sitt nybyggda hus
David, hennes man framför det nya lerhuset under konstruktion . Men det är Alice som bygger det när han går med korna på bete!
Vi träffade naturligtvis Milia, den då unge massaj-krigaren som numera är en äldre man, byns baba, med fru, många barn och ett antal kor. Vi besökte hans frus hydda. Själv bodde han ensam i hyddan bredvid eftersom hans söner nu alla är omskurna och då inte längre får bo i samma hydda som sin far.
Även Milia har bekymmer med sina kor som inte hämtat sig från torkan än. Här har en lagt sig ner vid skolan och kommer inte upp på benen utan hjälp av fyra starka karlar.
David, Henrik, Olle och Torbjörn, alla verkar ganska nöjda - även kossan (vars namn jag inte vet).
Vi träffade också Samson, en mycket ung familjefar som väljer att satsa på odling istället för på kor (vilket är väldigt klokt med tanke på erosionen) och som har stora planer på att odla t ex aloe vera. Med tanke på hans vackra trädgård och allt han nu odlar för sin familjs räkning verkar han ha både kunnandet och visionerna.
Under ett träd som planterades för bara två år sedan...
Redan dagen innan hade vi träffat många av barnen från Enkokindogoi när de besökte Nairobi för första gången i sitt liv och åt lunch på Svenska skolan. Maria, en av de svenska studenterna som ordnat resan, berättade om deras förundran inför vattenautomaten i matsalen och inte minst inför vattenklosetterna på toaletterna! Och gungorna på lekplatsen förstås!
På söndagen blev det ett besök i Baptistkyrkan i byn.
Inför gudstjänsten
Ugdomskörens inledning med sång och dans och en församling som föll in i sången slår det mesta jag upplevt i den vägen. Tyvärr kan vi inte här på bloggen publicera filmen Olle tog så ni får hålla tillgodo med en bild skjuten från höften mot kvinnobänkarna. Kanske inte så mycket gung på bilden men färgsprakande!
Vi reser till kusten - Pia
Så var det då dags för novemberlov, näst sista veckan i oktober för att ledigheten inte ska sammanfalla med den korta regnperioden som just börjat.
Olle, som ju är internatförälder, var schemalagd halva veckan men det var inte så farligt som det kanske låter. Alla internatelever plus personal var nämligen på gemensam resa till Mombasa och kusten. Jag hade tjänstgöring två dagar när vi åkte till södra kusten med de elever som ville ta dykarcertifikat.
Olle fick dock rycka in lite tidigare än vad som stod på schemat. När vi två timmar före tågets avfärd stod beredda att hoppa in i bussarna som skulle ta oss till Nairobi station fattades det plötsligt en buss med chaufför. (Ni som läst tidigare inlägg vet att en färd som normalt tar 6 minuter lätt kan ta en timma i rusningstrafik så två timmar för en sträcka som normalt tar en halvtimma kändes rimligt). Tidsmarginalen krympte oroväckande snabbt och när vi lyckats få fram en extra buss fattades det fortfarande en chaufför… Det var nu det var dags för Olle att träda in på scenen och använda all sin erfarenhet från Göteborgs spårvägar men framför allt som passagerare på Matatusar och som förare på ofarbara safarivägar.
Eftersom vi inte kunde vägen till stationen var vi tvungna att hålla oss tätt bakom framförvarande buss. Det här låter kanske inte särskilt komplicerat men om ni någon gång kört i Nairobi under rusningstrafik så vet ni att det är en kamp på liv och död. Det går inte att släppa en centimeter för då tränger sig ex antal matatusar emellan och då skulle vår vägvisare snabbt försvinna i fjärran. Olle släppte alltså inte en centimeter men var däremot tvungen att själv hänga sig på tutan och tränga sig in mellan andra bilar för att kunna följa efter bussen framför, allt till elevernas obeskrivliga jubel!
Vi hann fram precis i tid och där låg alltså Nairobi station, precis som den ser ut i filmen Mitt Afrika, som ju utspelar sig på 10- och 20-talen. Kanske inte så underligt, tågstationer får väl ofta stå kvar och behålla en bedagad exteriör. Men det som var fascinerande var att stationen såg exakt ut som tagen från samma epok även interiört. Två perronger, totalt fyra spår - för en mångmiljonstad. Inte en elektronisk skylt så långt ögat nådde. Nåja, man hade satt upp en whiteboardtavla för ändringar i trafiken så allt var inte bara sekelskifte.
Det tar sex timmar att köra bil mellan Nairobi och Mombasa. Vårt tåg kom iväg med en och en halv timmas försening, kl 20.30 och vi var framme 13.30 nästa dag…18 timmar! Men det var häftigt att se landet från tågfönstret. Många byar ligger ju längs järnvägen och både i Nairobi och i Mombasa ligger kåkstäder alldeles, alldeles inpå rälsen. Farten var sällan särskilt hög och barn sprang längs tåget och vinkade. När vi passerade en kilometerlång soptipp i sakta fart var alla inte lika glada över uppmärksamheten från de passagerare som hängde ut genom fönstret och en kille gav oss fingret. Men det är faktiskt den enda uttryck av frustration och ilska som vi mött under hela denna vecka.
Att komma till Mombasa och kusten är att möte en helt annan sida av Afrika, det är grönt och frodigt men också hett och fuktigt.
Fort Jesus, portugisernas fästning från 1593 som mindre än femtio år senare erövrades av araberna. Härifrån fördes slavar i hemliga gånger ner till hamnen för transport österut där det också fanns en stor slavmarknad.
Gatubild från Mombasa
Vi var inkvarterade några mil norr om staden, på en hotell- och konferensanläggning ett stenkast från Indiska Oceanen och dess vita stränder. Norra kuststräckan är mindre exploaterad än den södra där sanden är ännu vitare, hotellen flera och nöjeslivet intensivare. Dit åkte vi alltså två dagar med de elever som skulle ta dykarcert. När de var ute med båtarna låg Olle och jag kvar i solstolarna under palmerna på hotellområdet tillsammans med bara en handfull andra gäster…
Hotellet hade just öppnat igen efter att tidigare ha kursat i spåren efter det som här kallas ”the post election violence”, de poliska oroligheter som drabbade landet i början av 2008 och som varit förödande för turistnäringen. Daniel, ägare till dykfirman, med svensk mamma och kenyansk pappa, berättade att innan 2008 var turismen på stark frammarsch och de som kom åkte både på safari och till kusten. Nu kommer det inte så många längre och de som kommer väljer oftast bara ett av alternativen; safari.
När alla elever var tryggt och lyckligt återförenade med sina kompisar var det dags för dem att åka tillbaka till Nairobi. Olle och jag valde att istället fortsätta norrut till ön Lamu där Gabriel och Amanda var för någon månad sedan.
Vi valde att bo i staden och bodde på ett svenskägt litet familjehotell, Subira House, ägt av ett par som träffades på just Lamu 1975. Sedan dess har de drivit ett värdshus i Dala-Floda i 20 år som de nu sålt för att satsa på Lamu istället! Ett hus som tillhört guvernören för sultanen av Zanzibar och som de byggt om och till med mycket känsla.
Terrassen utanför vårt rum
Kan man skaffa sig ett stamställe på tre dagar? Här åt vi i alla fall det godaste vi ätit sedan vi kom till Afrika - skaldjur!
Vi reser till kusten - Olle
Vi har aldrig tidigare badat i Indiska Oceanen. Solen hade stått på hela dagen. Reven några hundra meter ut från strand hjälper till att skapa en jättebassäng. Vi fullständigt gapskrattade när vi klev i vattnet. Samma temperatur som hemma i Västra Bodarna när vi tappar upp för ett hett bad. Ett bad jag kommer att minnas!
Bilreparationer, hantverkare, liksom alla tjänster är billiga så man kan lätt unna sig när man är här. Ingen trasig bil så jag såg till att kvittera ut min födelsedagspresent från Pia - massage. Fotvård och hårklipp la jag till i bara farten. Massage kan lätt bli lite på gränsen intimt. Ni som såg ett tidigt tv-avsnitt av Robinson vet vad jag menar.
-Säkerhetskontrollen och taxfreeförsäljningen vid flyget till och från Lamu var helt klart charmig. Skylten om försäljning av dricka vid Lamu flygplats skall jag kolla upp nästa gång jag kommer dit, för det blir fler gånger. Jag undrar fortfarande om försäljningen verkligen existerade eller om det hela var en hägring.
En ambulans som användes till allt annat än ambulanstransporter var den enda bil vi såg. För övrigt var åsnor enda fortskaffningsmedlet. Tempot var lugnare än lugnet själv, och människorna vänligare och öppnare än jag kan minnas att jag någonsin mött.
Lamu är mycket starkt muslimskt präglat och jag tror att fler än jag bär på fördomar kring islam. 26 moskéers böneutropare i lilla Lamu stad, påminde oss i kör fem ggr om dagen om den muslimska framtoningen, med början runt kl 05.00 och om att nu var det dags att be.
Men när vi går i de trånga gränderna på väg mot vår lilla båt för avresan, tar sig flera av dem vi möter tid att önska oss en trevlig resa. De skulle be för oss och de önskar oss välkomna tillbaka. Jag kommer verkligen att minnas detta från Lamu och har själv mycket att lära av dessa människor.
På väg hem från koranskolan
Huvudgatan på Lamu med män klädda i traditionella skynken.Bekvämt och snyggt!
Baksidor jag upplever är att engelskan här är klen. Jag minns inte att jag kom något vidare djupt i något samtal med någon, just på grund av detta hinder. Vårt svenska värdpar på hotellet kompenserade detta gott och väl.
Man kan bo på hotellstränder. Vi valde istället att bo i Lamu stad. Klarar man av att det är skitigt på gator och i gränder blir valet för boendet lätt.
Obama och jag på franskt bokcafé
Om Olles element är rörelse så är mitt kanske litteratur. Sedan jag kom till Kenya så har nästan allt jag läst haft någon koppling till Afrika, helt enkelt för att det är det som känns mest angeläget. Karen Blixens Den afrikanska farmen (som blev till filmen Out ot Africa) tar mig med till ett kolonialt Kenya för nära hundra år sedan men hennes iakttagelser av naturen, djuren och hennes formuleringar av det Afrika gör med besökaren är absolut tidlösa: ”…en utvidgning av hela min värld” - så beskriver hon mötet med Afrika.
Sedan har jag läst Ebenholts av Kapuscinski, den ende journalisten som figurerar i Nobelprissammanhang och det mycket välförtjänt. Han skriver utifrån nära femtio års erfarenhet av Afrika och han beskriver platser och människor så att färger och dofter stiger upp ur sidorna.
Men framför allt förmår han med sina historiska och politiska kunskaper förklara företeelser som man inte förstår eller det som man funderar över när man är i Afrika. Som det här med att man som vit så tydligt är en del av en kolonial historia som fortfarande är högst påtaglig. Låt mig ta ett exempel. En vit man går förbi mig utanför shoppingcentret och bär ett svart barn i sin famn. En ganska vanlig syn här i Nairobi och scenen är lätt för mig att tolka: Det måste vara en vit man som har adopterat ett svart barn och som nu väntar på att all pappersexercis ska bli klar innan han och familjen kan åka hem med sin nya familjemedlem. En stund senare passerar en svart man med ett vitt barn i famnen. Nu blir det kortslutning i min hjärna. Det finns helt enkelt ingen tänkbar förklaring till ovanstående konstellation. En minut senare går jag förbi de båda paren som nu står framför en Range Rover på parkeringsplatsen och plötsligt faller alla bitar på plats: Den svarte mannen är den vite mannens chaufför och det vita barnet är också den vite mannens barn. Så starkt lever dessa mönster kvar att motsatsen inte ens är tänkbar. Kapuscinski skriver: ”I relationen vita/svarta vantrivs båda parter.”
Den senaste boken med anknytning till Kenya som jag läst är Obama's Dreams from My Father. Hade bara läst de inledande kapitlen, där Obama beskriver sin barndom och där den begåvade kenyanske fadern på stipendium i USA redan lämnat sin vita amerikanska fru och sin lille son, när jag förra veckan fick en inbjudan till ett bokcafé på franska skolan här i Nairobi. Där skulle man avhandla just ovan nämnda bok med fokus på kapitlen som beskriver hur Obama som vuxen kommer till Kenya i jakt på sina afrikanska rötter. Alltså fick jag för att hinna läsa det viktigaste tills idag raskt hoppa sisådär 250 sidor med Obamas hela ungdomstid och med kapitlen som beskriver hans tidiga karriär och i stället kasta mig rätt in i de sista 150 sidorna som handlar om Kenya.
Nu är jag just lyckligt hemkommen från denna litterära afton. För er som inte är så hemma i fransk mentalitet kan jag bara säga att det inte finns något folkslag (i alla fall inte som jag känner till) som liksom fransmän kan göra vilket ämne som helst till filosofi. (Jag såg en gång på fransk TV ett jaktprogram där tre välklädda medelålders män var filmade ute i en skog där de stod och DISKUTERADE jaktens innersta väsen under en halvtimma…) I kväll har jag alltså lyssnat till nio fransmän, två kenyaner och tre kongoleser som diskuterat ras, identitet , kolonialt arv och Obamas litterära kvaliteter. Ni förstår att jag är lycklig! Och nu är detta min nya bokcirkel där alla årets alla titlar har anknytning till Afrika. Karen Blixen igen: ”Nu är jag där jag ska vara.” I alla fall ett tag.
Mitt element
Pia brukar säga att mitt element är rörelse. Tog Swedken taxi till Railway Golf Club mitt i centrala Nairobi där jag gjorde mina första 18 hål i Kenya. Järnvägen, som man baxar sig över med hjälp av sin caddie ett antal gånger under sin runda går bara runt nästa hörn rätt genom tidigare nämnda slumområdet Kibera med 1 miljon människor. Brutala kontraster!
Tillbaka till golfen. Mina tre första slag på tre år hade inte ens Tiger Woods gjort bättre. Par 5 och efter tre slag ligger jag mitt på green. Men verkligheten hann ifatt mig redan där. Treputtade. Golf är inte en förlåtande sport över 18 hål. Njöt dock i fulla drag.
Svenska ambassaden i Nairobi, med förstärkning från svenska skolan, utmanade danska ambassaden i en viktig uppladdningsmatch inför lördagskvällens landskamp på Parken i Köpenhamn. Lars Lagerbäck skulle kollat in oss. Vi tog danskarna i förlängningen.
Chanslös dansk-kenyan
De båda lagen med supportrar samlades på kvällen på Psys bar i Westlands, ett nöjeskvarter, för att reda ut alla oförrätter, felaktiga domslut, komma med bortförklaringar, se matchen och förhoppningsvis förbrödras.
För ung för att komma in på baren
Som tur var hann vi därifrån innan Danmark gjorde mål eftersom matchen, trots personliga löften från barägaren, faktiskt inte gick att få in. Vi räddade oss hem till andra halvlek som vi fick lyssna till på sportradion. Tror faktiskt att Lasse Grankvists svada var bättre underhållnng än vad matchen verkade bjuda på live.
Söndagen kyrkbesök inleddes med de minsta barnens årliga framträdande på mötet. Helt oslagbart precis som hemma. Barnen turades om att framföra små tankar, sjöng och fnittrade. Hur sött som helst att se barnen turas om som kördirigent där många av dem sjöng första raden a capella för att ge "kören" hjälp på vägen.
Kyrkan i Riruta...
...och grannfastigheteh, en fotostudio som erbjuder alla tjänster inom området, såsom bröllops- och begravningsfoton.
Slut för denna gång!
Ni där hemma som läser om oss och skriver någon rad i retur - det betyder mycket!
Du som aldrig skrivit något tillbaka än - bara en rad från dig, vilket gör att vi vet att du läser, är barnsligt inspirerande och uppskattat.
Lake Naivasha
Ni trodde kanske att ni skulle komma undan. Äntligen en helg utan försök till entusiastiska naturskildringar från Pia eller amatörmässiga djurbilder…. Men nej, det blir inget med det. Olle har skrivit att jag varit på safari men det ordet sparar vi ju numera för de riktiga utfärderna. Däremot har jag tältat i en liten nationalpark, Hells Gate, där det inte finns några farligare djur än bufflar och hyenor vilket gör att man där kan ta sig fram till fots eller på cykel. Häftigt!
Här är utsikten från klipphyllan där vi tältade. Om ni tittar på bilarna på vägen så förstår ni hur högt upp vi var.
På lördag kvällen när vi satt upp tälten kom regnet och temperaturen sjönk snabbt. Plötsligt var det bara 16° och nu inträffade något som gör att jag kanske blir tvungen att stanna i Afrika för gott: Jag fick köldutslag på vrister, rumpa och lår! Intressant!
På vägen hem tog vi sedan en båttur på Lake Naivasha , i en liten rank båt med plats för sex personer. Längs stränderna betade zebror och allehanda gazellarter (jag kan nu skilja på sisådaär 6 olika ) men häftigast var ändå att se flamingosarna flaxa upp ur vattnet när båten närmade sig och springstarta på vattnet innan de flög iväg.
Flodhästar har jag tidigare bara hört eller sett på håll från bilen, vilket varit imponerande nog, men nu passerade vi sammantaget ett 50-tal i olika grupperingar längs stränderna. Vissa var vi bara ett tiotal meter ifrån båten och när någon av dem dök ner under vattnet och simmade åt vårt håll stod vårt enda hopp till att vår kapten inte skulle få motorstopp…
Vilda djur, malaria och kriminalitet är dock inte det farligaste här - det är helt klart trafiken. När vi närmade oss Nairobi i skymningen kommer vi in på en starkt trafikerad motorled som leder in i staden. Föreställ er t ex Dag Hammarskjöldleden, dvs en fyrfilig vägbana, bilar som kör i upp till 100 km/h, här med en cementmur som skiljer körriktningarna åt. Lägg nu till människor som går längs denna väg, getter som betar i diket, matatubussar som stannar varsomhelst på vägrenen och människor som tar sig över vägbanan och över cementmuren lite här och där! Denna gång körde vi dessutom om en kille på rollerblades!
Också jag har nu begått min matatudebut och överlevt. Ofta bär matatubussarna ett namn med kristet budskap som här.
Kolla in biljettförsäljaren som alltid hänger ut genom den öppna skjutdörren
En buss jag såg var målad med budskapet: Släpp kontrollen och lita på Gud! Detta budskap kändes dock mer som ett hot än ett löfte på just en matatubuss!
Kyrkbesök
Molnigt och 25 grader. Pia är på safari. Eleverna tar dykarcertifikat. Jag sitter på Impala club och skriver. Mitt emot Svenska skolan, på andra sidan Ngong road. Ni hittar mig lätt om ni går ut och surfletar. Rovfåglar i mängder cirkulerar ständigt efter något att äta. Gladorna kan lätt sno det du äter på om du inte är på din vakt. Poolen jag sitter vid är minst sagt underhållande. Jag vet mycket väl att jag ser rolig ut när jag försöker crawla längre än 10 meter. Här tillämpas många fler simsätt än jag kände till om man säger så. Det goa är att folk inte skäms för sig.
När jag tänker efter har jag i dag på mina äventyr varit den enda vita. På matatubussen, promenaden genom Riruta, i kyrkan och här på Impala club. Jag märker att när jag nu ser vita så tycker jag att vi ser döende ut. Bleka är bara förnamnet. Kenyanerna tycker jag däremot är ett otroligt vackert folk.
Jag fick känslan av lugnet i templet då jag satte mig till ro några minuter innan mötet började i kyrkan. Precis som hemma var möteslokalen nära nog tom tills bara några minuter innan mötet började. Traditionell möteslokal i en för de flesta av oss ovan miljö. För vacker byggnad i denna enkla omgivning om ni frågar mig. Måste sticka i ögonen på många. Att människorna i församlingen är "vackra" inuti och att budskapet är "vackert" är det som betyder något. Att det förhåller sig så är min stora glädje. Jag hoppas att de som betraktar ser förbi det som kan utgöra en stötesten och istället ser det som räknas.
De flesta som står i talarstolen inleder med god morgon, varpå församlingen svarar med god morgon. I dag på det sista mötet så blev det istället god eftermiddag, varpå församlingen svarade god eftermiddag. Kan ha varit för att klockan hunnit passera 12.
Jag har fått i uppdrag att arbeta med killarna mellan 12-19 i församlingen. Spännande! Det skall också bli riktigt spännande att få komma hem till människor man lär känna. Jag har mycket att se fram emot.
Här vittnar man om det man bär med sig på ett så härligt uttrycksfullt, personligt, varmt, humoristiskt och kul sätt. Jag är helt klart kär i min församling här i Nairobi.
Fortsättning
Alla elever var vid god vigör vid hemkomsten. Om en timma kommer nästa buss hem. Svenska skolan går under smeknamnet "Cinderella school" bland elever från grannskolorna, just för att de svenska eleverna inte får vara ute hur länge de vill.
Tidningscitat:
Att i Nairobi snyta sig utan näsduk, spotta, gå över vägen samtidigt som du talar i en mobil eller att föra oväsen av vilken art det vara må ger dig 200 kr i böter och / eller fängelse i tre månader.
Folket
Det jag sett av Kenya är ett folk som är fantstiskt tåligt och strävsamt. Jag ser också mycket skratt och glädje. I ögonen på barnen i skolan i Kibera såväl som i diket längs med vägen där kvinnor såväl som män står och gräver något för Nairobi stad för nära nog ingen ersättning alls. Människor som man kan tycka skulle vara bittra på sin livssituation visar upp något helt annat än bitterhet.
Taxichaufförer, vakter och alla kenyaner jag kommer i kontakt med är oerhört vänliga. Alla tackar Gud för allt de har. Visst är det intressant att de som inget har tackar Gud för allt de har och att vi som har allt vi behöver och mer därtill bara i undantagsfall och oftast då bara när vi är i riktig knipa, väljer att släppa in Gud i våra liv. Församlingen jag väljer att gå till ligger i en kåkstad inte mer än två km från där vi bor. Riruta. Allt som hos oss sker inomhus sker i en kåkstad, som i Riruta, utomhus. Matlagning, möbelförsäljning, allt. Bara efter någon minuts promenad på väg till kyrkan har min västerländska oro förbytts till ett inre leende. Om det inte låter för pretentiöst, förbytts till kärlek. Jag har inte alls kommit dit jag vill i min frimodighet att uttrycka denna känsla av lust och kärlek till allt jag möter. Det hoppas jag kommer. Att jag lär mig av Afrika. Av kenyanerna. Inte minst i kyrkan får jag känna denna direkta kärlek. Många människor här bär på skatter som få av oss finner i Sverige. Jag har så mycket att lära här. Hade inte en susning hemma om att Afrika skulle erbjuda mig detta. Är det inte vi som skall "missionera" i Afrika?
African dance
Afrikansk dans är ett populärt inslag på kvällstid. Det kommer hit en kenyansk kille och hjälper oss stela nordbor att vicka på höfterna och lyfta på armarna i alla fall lite försiktigt utanför kroppens medianlinje.
Swedish dance
Inget ont om vår friskis och svettis-instruktör. Hon är kanon. Tempot, musiken, närvaron, allt! Jag är själv med för att det är så kul. Men att se vakter och den övriga kenyanska personalen betrakta oss med ett ansiktsuttryck likt Bagheras i djungelboken, då Baghera betraktar Baloo och höra dom viska om Swedish dance är inte lite pinsamt. Man vill ju liksom förklara sig. "Ni förstår, detta är inte egentligen svensk dans! Vi har andra danser." Kanske bäst att inte ens försöka. Vad har vi? Polka, schottis, små grodorna, fågeldansen. I alla fall inget jämförbart med African dance.
Sverige
Det jag mest längtar efter hemma är den friska luften och lugnet när jag är ute. Fem bilar i timman passerar huset i Västra Bodarne. Ni som är hemma, ta vara på detta och njut av vårt fantastiska land. Samtidigt, ni som det kommande halvåret nu vågar er ut, glöm inte mössan, vantarna, halsduken, regnkläderna och sätt för allt i världen på er rejäla skor! Varma hälsningar från Kenya. Välkomna! Olle
Frågor & svar
Vad jobbar vi med
Olle, idrott i alla stadier samt internatförälder. grupper från 7 - 20
Pia, svenska i alla stadier samt franska. Grupper mindre än en handfull upp till 20.
Skolan
Drygt hundra svenska elever. Hälften av dessa är gymnasister som bor på internat. Inte sällan blir man sittande men elever vid lunch eller vid något arbetspass kvällstid. Ibland blir det myssamtal, vid andra tillfällen förs livliga samtal kring politik, moral, skola... Hur mysigt som helst.
Holländska skolan är också på vårt område med grundskolan. Jag har även dessa elever i idrott.
Skolområder är verkligen en oas. Är ofta här på min fritid för att det är så trivsamt. Man hittar sig alltid en balkong med en soffa eller en palm att softa under. Grymt bra.
Vädret
Hörde att det snöade i Göteborg här om dagen. Tror inte jag kommer att sakna Sverige ut väderperspektiv det närmsta halvåret. Nairobi bjuder på 16 grader nattetid och 20-30 grader dagtid, året runt. Nu kommer regnet och därmed grönskan. Ser fram emot detta. Oslagbart.
Boendet
Jag tror mig ha skrivit om det tidigare och då räknade jag fel. Det är inte mindre än nio inbrottsskydd att knäcka för att ta sig till vårt sovrum. Vakter vid grinden till vårt område, järngrind till vårt radhus, järngrind utvändigt ytterdörren, ytterdörren, larm för alla fönster och dörrar, plåtdörr i hallen, gallergrind vid trappan, plåtdörr in till sovrum, akutlarm i alla rum med garanterat stöd inom två minuter. Just i det hus jag och Pia bor var det för något år sedan ett attentat som avstyrdes genom att vaktpersonalen vid det Egyptiska konsulatet, från taket besköt angriparna. Kooolt va! Vem behöver actionunderhållning när man bor i Nairobi. Dödsmysig innergård med lekande och bollspelande barn. Samtidigt känns det som att bo i ett fängelse. Helt otänkbart att röra sig ute i annat än bil eller taxi efter mörkrets inbrott.
Kostnader
Hus- likvärdigt
Mat-billigare med ex lamm, nöt, frukt. Dyrare med ex fläsk, ost. Det mesta är likvärdiga kostnader.
Restauranger är billigare eller mycket billigare, ner mot halva priset
Du åket taxi till flyget en till två mil bort, t.o.r. med taxin väntande i en eller två timmat för under 200:-. Du har en taxi en hel dag i Kuststaden Mombasa för liknade belopp. En kock en hel dag för 100:-.
Är du turist och skall på safari så tar dom bra betalt vid parkerna. 500:- per dag kan det nog kosta att bli insläppt.
En hemhjälp som har bra betalt får 14.000 per år. Utgifter: 14.000 i skolavgifter om det finns tre barn i huset. Bor man i Kibera som är ett slumområde med 1.000.000 invånare två km från där vi bor, så kanske hyran kan stanna runt 5000. Och sen skall familjen äta och klä sig också. Har vi någon ekonom som kan förklara för mig?
En hantverkare som jobbar en dag med avlopp, el eller syr har 100:- med sig när han går.
Tre kvinnor flätade håret på två tjejer på skolan. De förlängde även håret. jag tror dom höll på i fem sex timmar. dom begärde 175 kr att dela på tre.
Bensin 6-8 kr litern. Det är inte alltid en bensinstation. Vid ett ställe kom dom med 20 l dunkar. Tryckte ner två slangar. Därefter en slang i bilen och en slang i munnen för att få fart på tankningsprocessen. Det fick mig att förflytta mig tillbaka till tonåren och mopeder. Alltid var det någon som fick tanka över någon liter till en kompis som hade soppatorsk eller inte skulle klara sig hem.
Dags att gå ut och möta den första bussen med gymnasister som kommer hem från kvällens restaurangbesök. Dom slipper troligtvis att på på volleybollinjen som nykterhetstest. Den sena bussen med klubbbesökarna får definitivt göra nämnda test.
Kram
Olle
Smått och gott
Det rann till här om natten för första gången sen vi kom hit till Afrika. Det var ett engångstillfälle, inget trendbrott. Nairobi stad lät några få liter vatten slippa ut, till oss, genom stans ledningssystem. Vi köper annars varje droppe vatten av Mr Kennedy. För 70 kr kommer han dragande på 20-30 gulbleka tunnor vatten. Kärran gnisslar så oerhört att hans ankomst hörs på långt håll.
Fortfarande el var annan dag. Elavbrott när som helst.
Vägen till Masai Mara, som var vårt safarimål förra helgen, är de sista timmarna så dålig att ingen stod ut med att åka på den. Flera mil körde vi i stället växelvis i diken eller bushen beroende på vad som verkade framkomligast.
Har jag tidigare tyckt att jag åkt på dammiga vägar i Sverige så tar jag tillbaka allt. Här har jag åkt på dammiga vägar!
Ni ser lastbilen till höger
Jag har hemma vid något tillfälle tyckt att det varit lite fel läge när bilen behagat lägga av. Fem biltimmar väster ut från Nairobi, i 33°C, där vi de sista milen inte sett en levande själ, var det definitivt fel läge. Nu var vi på en safariresa som vi lite våghalsigt åkt iväg på själva, och då valde vår för dagen nyinhandlade Toyota Land Cruiser att slockna helt elektriskt. Rödblinkande check engine! Suck! I Afrika har vem man än träffar sin tillit till Gud. Jag vet fortfarande inte vem i bilen som uppsände en bön. Minuten efter rullade vi vidare.
Väl inne i reservatet hade vi valt att betala en massaj som guide. Han var vårt allt! Han bar på allt det kunnande som vi saknade. Utan honom hade det varit direkt dumdristigt att ge sig ut. Ni känner mig. Olle är ansvarfull. Jag utsätter mig inte för risker. Guide fick det bli. Nu till ett pikant inslag. Vår guide skulle packa ihop matlådan med en fem, sex plastlådor i olika storlekar. Han försökte med ett kvadratiskt lock på en dubbelt så stor rektangulär låda. När han märkte att det inte passade vred han på locket. Min och Gabriels blick möttes. Han var helt blank. Han saknade fullständigt begrepp för rektanglar, kvadrater, storlek. Det här är kunskapsområden som är väsentliga för oss men uppenbart helt irrelevanta för en massaj! Intressant.
Alla bildörrarna öppna i händelse av anfallande djur. Vem sitter närmast dörrarna?
Väl hemma i Nairobi kör vi ner vindrutan vid en gatuförsäljare längs med vägen, för att om möjligt få tag i ”Mitt Afrika” och ”The Constant Gardener”. På ingen tid hade vi båda för motsvarande 60 Kr. Imponerande! Copyright? ”Bonusspår” av tveksam art sen tidigare inspelningar. Charmigt! Inga betänkligheter what so ever vad gäller piratkopiering här utan vi ser det snarare som handfast bistånd!
Vill ni inte bo hos oss när ni kommer till Nairobi är detta ett budgetalternativ.
Amanda & Gabriel in Kibera
After a week or so of us being here, Gabe and I had the opportunity of joining the older students in their trip to Kibera. Kibera is pretty much just round the corner from the Swedish school. It is actually the second largest slum town in Africa, not just Kenya. I read in a book that there were about a million people living in Kibera, meaning that there are 300.000 people per square km.
At first I was a bit apprehensive about going due to our recent experience of getting on the wrong bus and having to chase another bus through a different shantytown. But now I would not change this experience for anything.
As the mini bus pulled up to drop us off we all wondered how deep in we were. It seemed pretty rough. However, our guide told us that this was a nice shopping area in Kibera and proceeded to lead us all down this very narrow, uneven street. 
Nice shopping area
There was sewage water and rubbish everywhere. The smell was indescribable! We noticed that almost every hut was selling something, whether it was fruit and sweets, or hairdressing services. This must’ve been how most made their living, in their very homes. We crossed an old railway line that was completely covered in litter and looked like it hadn’t been working for several years. We were informed that the line was built 100 years ago as a link between Uganda and Nairobi, and was in fact, still functioning. 
Railway line
The guide also showed us the main river that runs through Kibera. In another setting, and minus the sewage and the foraging pigs this could’ve been a beautiful place. It’s amazing how many amazing things grow in Africa where and when there’s water. We continued up the hill and stood on the spot where only a few years ago, hundreds of people lost their homes and their lives in a horrific mudslide. It seemed so easy for it to just happen again in the next rainy season.
We noticed some pretty new apartments. They looked so out of place here. Our guide told us that they were trying to make Kibera better by renovating sections at a time. In the meantime they would move families into the apartments until their area was better. However, this was proving difficult as it was harder for the residents to sell things from an apartment and so they wished to stay in their huts instead of a safe and clean apartment. Their priorities seem so different here.
We continued on up to a school that the students will be working with in the coming year, and was met by so many school children spilling out of their small, dark classrooms. It was so strange having children so excited to see us and just touch your hand. It was such an eye opener to see how little these children had. The classrooms were too small and they had very little study material. And yet they were happy, and seemed so excited to just kick an empty water bottle around the sand instead of a football. It’s amazing to think that they even had to pay 200ksh (20kr) a month to go there. Even then most children were given that money as a sponsorship because parents were unable to afford it. It just makes you wonder what kind of careers these children could have had if only they had money to give them a better education.
The whole classroom for 26 students
Playtime
The school, Kibera in background
I always presumed that slum towns were for the homeless, but actually not. The people there still have to pay rent, of course very little according to us, but they still have to pay. You see people walking in suits going to work. I’m so surprised how they manage to stay so clean every day in all the heat and dust.
The one thing that will stay fixed in my memory is the happiness and energy that all the children had, and the repeated chants of ‘How are you? How are you?’ that followed us the entire morning’s walk through Kibera.
'How are you? How are you?'
Amanda Samuelsson
Gabriel & Amanda på Lamu
Jag och Amanda tog ett litet propellerplan till ön Lamu utanför Kenyas kust vid Indiska Oceanen. Efter en båttur i en liten gammal läckande eka kom vi fram till hotellet utan varmvatten, men med tanke på värmen och läget precis vid havet var det inget man saknade alls. Första natten vaknade vi plötsligt kl 05.00 av en man med dålig sångröst som ”sjöng” i en megafon precis utanför rummet. Vi tänkte först att vi hade beställt väckning men kom sedan på att hotellet låg bredvid en moské som har bönetid kl 05.00. Vi fick snart därefter se en häftig soluppgång och under dagen njuta av de milslånga stränderna där man kunde gå flera kilometer utan att träffa på en enda människa.
Vårt hotell.
Nästa dag skulle jag iväg och djuphavsfiska kl 06.00, precis lagom i tid efter det dagliga böneutropet. Vi har haft föräldrarnas 21 fots båt i Göteborgs skärgård i år och jag har någon enstaka gång vågat mig ut på öppet vatten med flytväst när det knappt blåst alls. Nu åkte vi i 40 knop med en hälften så stor båt utan flytväst rakt ut mot de största vågorna jag sett. Jag frågade kaptenen Banana om de åkte ut i större vågor än så här och han svarade helt uppriktigt: vilka vågor? Så det var bara att hålla i sig allt vad man hade medan en av de två medarbetarna låg och sov i fören.
Fiskebåten.
Efter en halvtimma började vi fiska med spön och rullar som var 10 ggr kraftigare och större än mitt största som ska klara gäddor på över 20 kg. Jag hade för säkerhets skull med mig ett lånat teleskopspö i väskan som jag var tvungen att dölja varje gång jag öppnade den för att inte bli totalt utskrattad. Efter bara några minuter fiskande tjuter det till i bromsen på en av rullarna och de ger mig spöt som rycker med mer kraft än den största gäddan jag fått i Mjörn. Efter några minuter lyckas jag dra upp min första fisk. Jag har inte den blekaste aning om vad det är när jag ser den. En liten kingfish, säger dom.
Liten kingfish.
Vi fortsätter att fiska, eller trolla, i flera timmar utan något napp då plötsligt bromsen på spöt börjar tjuta igen. Denna gång måste kaptenen ställa in bromsen mycket hårdare så att inte fisken drar iväg med all lina. Sedan ger han över spöt till mig och säger att han tror att det är en Marlin, de kan bli upp till 800 kg och är en sportfiskares dröm. Efter bara någon minut av att bara försöka hålla emot medan fisken drar iväg med mer och mer lina släpper den. Efter ytterligare någon timma utan napp så känner jag något bita till mot mitt knä, en liten flygfisk ligger och sprattlar i båten. Så jag kastar upp den i luften och den flyger vidare.
Annars satt jag mest och tittade mot horisonten i alla riktningar och hoppades att snart se land och att båten skulle hålla. Plötsligt ser jag en vattenkaskad flera hundra meter framför oss, och jag tittar efter en sten eller fyr som vattnet måste slagit emot när jag ser en späckhuggare hoppa högt upp ur vattnet och skapa en ny kaskad av vatten. Bland det häftigaste jag sett i hela mitt liv! Detta upprepas ett antal gånger utan att kaptenen ändrar kurs. När vi åker över vattnet där späckhuggarna just hoppat så har de som tur är slutat med tanke på att de är dubbelt så stora som båten och vattenkaskaden de skapade hade kunnat sänka ett antal Paddanbåtar. Men hade späckhuggarna sänkt båten hade jag i alla fall dött som en lycklig man efter denna syn.
På vägen hem ser vi äntligen lite fåglar. De hade gps och ekolod men fåglarna var det enda säkra sättet att veta att det fanns fisk i närheten enligt kapten Banana. Och mycket riktigt så tjuter bromsen på rullen till och återigen får jag spöt. För varje meter jag drog in fisken så drog den iväg dubbelt så långt med linan för att visa vem som bestämde. Efter en halvtimmas kämpande mot vad jag trodde var en av späckhuggarna så klarar inte min arm mer. Så de andra tre i besättningen turas om i tio minuter var tills vi tillslut ser något långt ner i vattnet. Det var ingen späckhuggare utan en tonfisk som vi lyckas få med oss hem.
Tonfisk. Ser inte mycket ut för världen, men en riktig fighter.
Vi följer efter fåglarna och på en och samma gång så tjuter tre bromsar till. Det var lagom med fyra personer för att få upp en av de här fiskarna i taget, men nu satt jag och de två medarbetarna kämpande med var sitt spö medan Banana försökte styra båten och hjälpa oss alla på en gång. Efter ett tag hade vi alla tre fiskarna hyfsat nära båten då de började cirkulera kring båten i olika riktningar. Linorna hade snabbt virats kring varandra och samtidigt som vi försökte byta spön för att vira tillbaka var man tvungen att hålla i sig själv och spöt med all kraft. Många swahiliska svärord senare kunde vi åka hem med ytterligare tre kingfish, alla betydligt större än den första. Och på vägen hem hade nästan till och med jag kunnat sova i fören när vi körde 40 knop över Indiska Oceanens stora vågor. Jag lyckades dock hålla mig vaken och i upprätt ställning några minuter till och fick se delfiner hoppande vid sidan av båten, men vem bryr sig om det när man sett en späckhuggare hoppa upp ur vattnet!
Från vänster:
Medarbetare med en kingfish.
Kapten Banana med en kingfish och tonfisk.
Gabriel med en kingfish.
Gabriel Samuelsson
På safari med Gabriel och Amanda
Ja, vi vet. Det börjar bli tjatigt nu. Ni längtar efter att få höra om det väsentliga. Om våra lärarjobb, lokala kursplaner och de pedagogiska utmaningarna på just Svenska skolan i Nairobi. Var lugna, det kommer. Men först måste vi bara få berätta om den senaste safarin med Gabriel och Amanda.
Denna gång bokade vi in oss på Basecamp, också en sk tented camp men med något bättre standard enligt vår safari-guru på skolan. Det innebar att det som motsvarade en stor etta på 40 m2 på den förra campen nu hade en lika stor avdelning med dusch och toalett och att hela tältet var överbyggt med halmtak och en stor veranda med hängmatta och solstol. Allt utfört med stor känsla för rustika detaljer – inte en gipsskiva från Bauhaus så långt ögat når!
Ser ni att detta är duschen?
Amanda & Gabriel på sin veranda
Men det häftigaste med denna camp är att den är uppbyggd kring ett ekologiskt tänkande vilket innebär att man har solpaneler och torrdass i hela anläggningen! Och vilka torrdass! Lika häftiga och inbjudande som verandorna! Och fantastiskt bra med tanke på att man får dåligt samvete varje gång man spolar i detta torkans Kenya.
Det var antagligen detta upplägg, hög boendestandard i kombination med hög miljömedvetenhet, som fick Barack Obama att välja campen för sin safari när han var i Kenya 2007! (Att vi hade råd att bo här beror på att vi lyckades förhandla oss till ”resident price” för både oss själva och Gabriel och Amanda. Att betala inträde till parken kostar t ex mer än 4 gånger så mycket om man är turist än om man är bofast så då förstår ni att det är turisterna som man gör pengar på…
Redan när vi körde in i parken sen fredag eftermiddag lyckades vi få syn på två lejonhannar och en en hona några meter längre bort. Olle, Gabriel och Amanda var lyckliga som barn på julafton och hade vi varit tvungna att köra de 20 milen tillbaka till Nairobi direkt är jag säker på att vi alla tyckt att vi fått valuta för pengarna…
Men som tur var var detta inte fallet. Nästa dag tog vi med oss en massajkille från campen som guide i vår bil. Redan de första timmarna lyckades vi se lejon igen, hyenor, bufflar, flodhästar, krokodiler och den där crossingen som jag missade förra gången, då gnuer och zebror tar sig över floden Mara. Denna gång hade krokodilerna förflyttat sig nedtröms så det var ingen fara för gnuerna men de visste ju inte de och de tvekar länge innan det till slut är en som får med sig de andra ut i vattnet.
Vi var alltså mer än nöjda och sa till vår guide att det var dags för vår medhavda lunch. Han tog sikte på ett akacieträd mitt ute på savannen som såg säkert ut för en picknick (dvs ingen bush i närheten). När vi närmar oss trädet ser vi något under det och jag hinner med viss upprördhet tänka att är det folk som inte plockat upp efter sig! Vi kommer närmare och nu ser vi vad det är som ligger nedanför trädet: Tre geparder!
Geparder har ett närmast mytiskt skimmer kring sig i vår familj tack vare Lovisa. Hon blev tidigt besatt av detta djur när hon och Jakob Albinsson, en granne och kompis, sprang på alla fyra och lekte att de var geparder. Sedan följde ett antal år med kläder i gepardmönster, geparder som klistermärken och bokomslagspapper, ja det var geparder på längden och tvären och lite till. Så ni förstår känslan att ha tre livs levande geparder framför sig på kanske tio meters avstånd! Vi satt kvar länge, länge. Det var alldeles tyst och andäktigt.
Och Lovisa, jag vågar ju inte lova något men jag tror att med en guide har vi stor chans att få se dem igen när ni kommer i december!
Efter detta behövde vi ett nytt träd och denna gång använde sig vår guide av en ny strategi. ”Vi tar ett träd mitt bland zebrorna för då vet vi i alla fall att där inte är några rovdjur”. Så vi kör långsamt mot ett nytt akacieträd där zebrorna går. Trädet ligger på en liten kulle och när vi närmar oss ser vi slänten nedanför. Det är Amanda som först upptäcker dem, elefanterna som kommer rakt mot oss! De har också siktat in sig på trädet för att klia sig! Vi kör inte en meter närmare kan jag säga! Det är lite ovanligt att se elefanter så bland andra djur på savannen för de går oftast för sig själva.
Elefanterna lunkade iväg som ni ser men vi valde ändå vi ett helt annat träd utan andra djur än en ödla där vi åt en delikat måltid samtidigt som vår guide berättade om sitt liv som massaj… Förmodligen i en massajhydda ungefär som denna:
Det finns allfartsvägar även i en Nationalpark och det finns vägar bortom dessa allfartvägar. En sådan hamnade vi på när vi på söndagen lämnade nationalparken genom en annan infart än den vi kommit på. Landskapet blev mer och mer kuperat, mindre av savann och färre djur men inte mindre vackert! Vi körde längs en dalgång och tog av på en liten väg ner mot vattnet. Och där nere mötte vi denna syn:
Förstår ni att vi inte ville åka hem till Nairobi?
Nytt
Nya ljud: Som att varje morgon vakna till det svepande ljudet av att någon (läs: en maid) sopar en grannes innergård eller trottoar som den första morgonsysslan.
Eller biljettförsäljaren på Citti Hoppan som busvisslar OCH bankar på bussdörren som signal till chauffören att stanna för att släppa av passagerare. Bara det ena hade antagligen inte räckt för att överrösta skramlet, musiken eller, som idag, predikanten längst fram!
Nya dofter: Den söta röklukten från lövhögar som eldas lite varstans längs gator och vägar. Eller doften av grillade majskolvar som någon bjuder ut till försäljning i ett gatuhörn.
Nya smaker: Färsk ananas i frukostfilen och mangojuicen som är så söt och tjock att den snarast liknar en smoothie till konsistensen.
Nya förnimmelser: Värmen. Den har kommit för att stanna nu. Man pratar inte om vinter här, bara om den korta respektive långa regnperioden. Men OM det funnits en vinter så är det den vi just genomlevt de första veckorna med dagar som faktiskt varit kyliga och då man ibland längtat efter en fleecetröja. Det är över nu. Jag njuter i fulla drag av ljum luft mot min hud.
Nya syner: Hela tiden men oftast omöjliga att fotografera utan att känna sig respektlös eller rent av nedlåtande eller. Men visst blir man lite förvånad när man går på en hyfsat trafikerad väg, håller sig ordentligt på den lilla strängen röd jord vid sidan av vägen för att inte bli nedmejad av någon bil och så plötsligt befinner sig mitt i en boskapshjord!
Masai Mara
Har varit på safari i helgen! Vet att jag har påstått det tidigare men jag tar tillbaka allt! En helg på en camping vid Lake Naiwasha är inte en safari även om man ser giraffer och zebror i det vilda. Under en busstur i Nairobi Nationalpark kan man få se dessa djur och många fler i vilt tillstånd med Nairobis skyskrapor som fond och det är häftigt MEN fortfarande ingen safari.
I fredags åkte vi (vilket dessvärre inte inbegriper Olle eftersom han i egenskap av internatförälder åkte med skolan på teambuilding vid Mount Kenya) ett gäng från kollegiet till Masai Mara, en nationalpark på 1 510 km2 savann vid gränsen mot Tanzania. Fastän jag faktiskt varit några veckor i Kenya känns det som att det var först nu som jag kom till Afrika… Afrika som en sommarpratare i år talade om som människans urhem och som man därför aldrig reser bort till utan alltid kommer hem till. En nuvarande kollega beskrev i samma andemening denna savann som bilden man gör sig av ett paradisiskt urtillstånd och kanske är det därför det blir en så häftig upplevelse att komma hit. (Eller så har man helt enkelt bara sett för många naturprogram på TV …)
Att plötsligt upptäcka ett lejonpar i gräset vid sidan av vägen eller något stort svart som kommer upp ur en vattensamling och som visar sig vara en flodhäst är överväldigande. Någon timma senare var vi framme vid floden för att försöka få se en ”crossing”, dvs när någon av de tusentals hjordar av gnuer som just nu finns i parken tar sig över floden Mara för att vandra ner till Tanzania, vilket sker under några veckor just nu. Jag förstod inte riktigt vad grejen med att få se denna crossing var förrän jag fick se krokodilerna som låg vid ett av vadställena och bara väntade, perfekt kamouflerade. Vi lyckades inte få se några gnuer som tog sig över men det var tillräckligt dramatiskt att se på när några zebror simmade rakt mot en av krokodilerna. Zebrorna lyckades undkomma. Lite längre ner i floden flöt några gnukadaver så en del blir krokodilmat och andra drunknar när de väljer fel vadställen och inte kan ta sig upp på andra sidan. Men att se tusenhövdade gnuhjordar sätta av på savannen är också mäktigt.
Det var när vi på eftermiddagen gjorde ett sista försök och körde ner till ett nytt vadställe som vi istället kom rätt inpå några elefanter… Vi var lite för nära dem för att vi (och de!) skulle känna oss helt bekväma och när vi kom ner till floden fanns där inga gnuer överhuvudtaget men däremot en ny elefanthjord på andra sidan floden, dvs på mer lagom avstånd!
Precis utanför själva parken ligger ett flertal camps och vi bodde på ett sk tented camp där man alltså bor i tält. Tja, tält och tält – de påminde mest om min första etta på S:t Pauligatan för er som någon gång var där. Ett stort rum med två sängar, ett litet rum med toalett och ett annat rum med dusch. Till denna kunde man beställa varmvatten vilket en av de anställda massajerna kom och hällde i en plastad säck som hängde utanför tältet.
När massajen som förestod campen hälsade oss välkomna berättade han att campen inte var inhägnad utan att vi som bodde där nu var en del av savannen. Visst låter det fantastiskt? Det tyckte jag också tills jag insåg att jag var den enda som skulle sova ensam i ett tält och att mitt tält dessutom låg lite vid sidan av de andra... Tidigt i morse var vi med några massaj-guider ute på en walking safari alldeles i närheten och det var bara någon halv kilometer till en kulle där elefanter stod och betade.
Massajerna, ja. Denna del av Kenya är deras land och det är den stam som bäst lyckats behålla sin särprägel och sina traditioner. Det är otroligt vackert att se några massajmän sitta under ett träd insvepta i sina röda filtar. Eller att se en grupp kvinnor komma gående längs vägen med sjalar i klart lysande gult, orange eller rosa. Det är inte lika lätt att romantisera när man ser ett antal lerhyddor utan fönster på förtorkad mark.
En massaj på en bensinstation där vi tankade idag kom fram och beundrade Elin, 14-årig dotter till ett lärarpar på skolan. Hon har ljust lockigt hår, glugg mellan framtänderna och dessutom smilgrop vilket massajkillen var säker på skulle vara tillräckligt för att göra honom lycklig för resten av livet ! Han meddelade att han var villig att betala 50 kor för henne., allt med glimten i ögat. Men hade Elin var massajflicka hade det kunnat vara på allvar.
Facit för helgen inbegriper också tre punkteringar… Med tanke på vägarna vi kört på, (allt från nyasfalterade vägar utanför Nairobi till miltals med tvättbrädevägar både i och utanför nationalparken och leriga jeepstigar) är det förvånande att två av våra tre fordon klarade sig helt utan punkteringar. Vi håller just nu på att leta bil och den här helgen gav massor av nyttiga erfarenheter inför den affären.
I natt kom Gabriel och Amanda och har vi bil kan vi se mycket mer av Kenya med dem!
Vid Mount Kenyas fot
En halvdag på barnhemsbesök för övergivna barn gjorde intryck. Föreståndaren hade själv vuxit upp under dessa omständigheter.
Stenhuggeriet satte också spår. Två av oss i gruppen som frågade om löner fick samma chockerande svar att 30 arbetande män och kvinnor tjänade motsvarande 200 - 300kr för en månads arbete. 200 - 300kr att dela på! Dom har inget annat att göra där än att hugga sten så då gör dom det.
Djuren i området dör av torkan som nu är extremt svår. Vi gick förbi en bonde som skar ner majsskörden som i år inte gett något alls. Han gav den blast som fanns till korna.
En bushwalk där guiden skrämde upp oss gjorde att jag aldrig sett femton gymnasister, och Olle också för den delen, hålla ihop så disciplinerat. Lite flört med oss i att skjuta pilbåge, göra upp eld, måla varandra i ansiktet, smaka på en det ena än det andra var enkla kul inslag.
Sova tält är mer än ok när man gör det i Afrikas bush, i skenet av en fullmåne som belyser Mount Kenyas dramatiskt spetsiga kontur. Om någon månad skall vi tillbaka och göra en fyra dagars vandring upp till toppen som ligger på 5 300m.
Hoppas ni kan känna suget vi alla kände för att komma tillbaka!
En timma i Nairobi
Hemmifrån i Nairobi med bil 2 km, för att festa hos Johannes, 28 år, lärare i sv filosofi, tog det en dryg timma. Föreställ er en vanlig gatukorsning på er resa vilken som helst. Det brukar ju fungera ganska bra. Man håller sig i sin fil och till slut så är man igenom vägkorset, även i den tätaste trafik.
Problemet på vår Nairobiresa var bara att i den riktning vi skulle så var vägen blockerad med fyra bilar i bredd, alla på väg mot oss. bussar, lastbilar och personbilar om vart annat. Alla gjorde allt de kunde för att blockera varandra och för att om möjligt vinna en decimeter.
Jag ser på mig själv som bekymmersfri till att problem som det här löser sig. Men inte denna gång. Här såg jag inte hur det ens i teorin skulle vara möjligt att lösa upp detta totala kaos där ingen släppte till en tum . Vart skulle alla ta vägen. Vi blockerade andra i vår tur. Matatusförarna är det galnaste som finns. Deras roll här var dock räddningen. Dom klev ur sina bussar och det var mer än en bil som fick sig en och annan buckla av sparkande matatusförare som såg till att bilisterna gjore precis det de blev beordrade.¨Ett skådespel att minnas.
Radiobilarna på Liseberg, blaha blaha!
Jag tar bussen till stan...
Tog mig tillbaka till huvudgatan och skulle ta bussen hem. Ingen Citi Hoppa inom synhåll men däremot en grön lite större och bättre buss med samma nummer och där jag kände igen flera hållplatser (nåja, illa fall en) på skylten längst fram. Den här bussen kostade också det dubbla, 4 kronor, och var ett lyxåk i jämförelse med med Hoppan. Längst fram fanns en TV-skärm där det rullade reklam, bl a ett inslag för mänskliga rättigheter. Effekten blev något märklig när inslaget rullade på skärmen samtidigt som vi körde förbi ett shoppingcentrum där en tiggande kvinna på trottoaren stod och tvättade ett litet barn med vatten ur en cola-flaska.
Nästan lika märkligt kändes det när jag tittade på TV-skärmen efter ett tag igen. Nu var reklaminslagen slut och i stället rullade det roliga historier på skärmen och inte vilka roliga historier som helst utan blondin-skämt!!! Här sitter jag som enda vit och dessutom blondin på bussen och får läsa följande historia: "En blondin är ute på gatan och går med en gris. En man går fram och frågar: Hur länge har du haft den där? Grisen svarar: Två månader...." Diskrimineringsombudsmannen, någon?
Fram till den här incidenten hade jag känt igen gatorna utanför fönstret men plötsligt visste jag inte var jag var. Jag började få en vag känsla av att det kanske trots allt inte var rätt buss. Helt säker blev jag när bebyggelsen plötsligt blev väldigt mycket ruffigare och bussen svängde in i en kåkstad. Jag märker att jag förändrats bara på de här veckorna för det kändes inte alls lika hotfullt som när vi körde genom liknande miljöer de första dagarna. Längs huvudgatan där vi körde var kommersen i full gång som på vilken affärsgata som helst, bara med den skillnaden att här bedrivs handeln i skjul, under parasoller eller direkt på marken. Bredvid diket på andra sidan gatan går några getter och betar på en gräsplätt och tittar man in på sidogatorna ser man bara en låg himmel av lappade plåttak. Detta var bussens ändhållplats och alla gick av utom jag... Jag hade ändå tur för bussen passerade skolan på tillbakavägen så den mest intressanta rundturen sen vi kom hit kostade mig bara en extra bussbiljett.
I allt detta armod finns samtidigt så tydligt livsglädje och skratt bland människor. Det är vi som får problem med hur vi ska hantera att vara priviligerade vita.
Första bilderna
Tror ni att ni är på zoo eller?
Från Nairobi nationalpark.
Lunch med skolpersonalen på Carnivore, legendarisk restaurang där
vegetarianer icke göre sig besvär.
Bakom dessa portar ligger svenska skolan (och holländska)!
Marknad i Naiwasha.
Vårt nya afrikanska hem? Tyvärr inte....Interiör från en
safrirestaurang.
Inte heller vårt hem... Men kanske en idé för den som ska måla om huset
hemma.
Här bor vi!
