Olle & Pia i Nairobi

Vi ville komma till Tanganyikasjön. Göran, kollega och gammal Afrika-räv, visade oss en film han gjort från en resa förra året till ett litet guesthouse alldeles vid Tanganyikasjön i Tanzania och vad vi såg på filmen var ett paradis.  Och eftersom både Göran och hans resesällskap Karin ville tillbaka i år igen så måste det ju vara något alldeles extra. Men hur ta sig dit? Flyg till Dar es Salam och sedan buss tvärs över Tanzania? Eller flyg till Rwanda och sedan buss genom Burundi för att komma fram till Kigoma i Tanzania? Det senare lät mer spännande men kanske lite väl äventyrligt. Så vi lutade oss tillbaka och lät andra med större erfarenhet avgöra exakt hur våghalsigt det kunde vara att åka buss genom ett land som UD avråder från att resa i och om det skulle vara möjligt att lösa visum vid gränsen till Burundi. Efter några veckor kom beskedet: Det skulle nog gå. Då bokade vi allt som gick att boka och tidigt på långfredagen flög vi till Rwanda. Bara inflygningen över Burundi och Rwanda var värt allt!

Rwanda är de tusen kullarnas land. Ljusgröna kullar avlöser varandra i just tusental. Ju närmare västerut mot Kongo vi kommer, desto mer blir det också ett sagoland – de uppodlade och ibland vackert terrasserade kullarna övergår sakta i skogsklädda mörkare berg. När Kivusjön skymtar bland bergen är sagolandskapet fulländat.

Men sagor kan också vara onda. I Kigali ligger en minnesplats över folkmordet 1994. Det är ofattbart att 1 miljon människor mördades under 100 dagar. Av dessa finns 250 000 begravda i massgravar på denna minnesplats där det också finns ett museum.

Vi gick stumma genom museet och läste om fruktansvärda grymheter men också om hjältemod där män och kvinnor gömt grannar, vänner men också främlingar med fara för sitt eget liv.

Idag är Kigali på många sätt ett föredöme bland Afrikas städer. Det är rent (plastpåsar är totalförbjudna!), det är okorrumperat, vägarna är bra och det är tryggt – men inte helt demokratiskt än.

Rwanda var tidigare faktiskt ett kungadöme med en kungalängd från 1468 och ett av de sista afrikanska länder som européerna tog sig in i . Det tyska sändebudet greve Gustav Adolf von Götzen sökte den 4 maj 1894 upp den rwandiska kungen som fram till dess varit lyckligt ovetande om att hans land officiellt lytt under Tyskland sedan Berlinkonferensen 1885!

De rwandiska kungarna bodde i Nyanza, söder om Kigali, ända fram till 1962 då Rwanda blev republik i samband med självständigheten. Den siste kungen bodde i ett modernt palats, byggt av den belgiska kolonialmakten som tog över efter tyskarna. Men hans far bodde fortfarande i en traditionell kungahydda som man idag rekonstituerat och placerat intill det moderna kungapalatset.

Hydda är knappast rätt ord i sammanhanget. Högt i tak som i ett slott men allt i ett behagligt halvdunkel och flätade bastmattor under våra bara fötter.

Sovgemaket var en enda stor säng med mjuka lakan av trädfiber. Vi skulle flyttat in på studs om vi fått!

Vi var på väg till Nyungwe, en regnskog på en höglandsplatå, där det fortfarande finns vilda schimpanser. Så klockan 5 på morgonen gav vi oss iväg, vi fyra, tre amerikanskor och en italienska – de enda åtta som denna dag var de lyckliga att tillsammans med några guider få tränga in i regnskogen.

Jag vet inte vad som var det häftigaste – att se ett rosa schimpansansikte skymta fram bland träden eller att höra ljuden från dem. Ett ensamt skrik först och sedan stämmer de andra schimpanserna i flocken in en efter en till ett crescendo innan deras röster plötsligt tonar bort och allt blir helt tyst igen. Dessvärre var schimpanserna så högt upp i träden och oftast skymda av bladverk, så bilderna av oss när vi försöker få syn på dem kanske bäst beskriver vad vi upplevde!

I Rwanda hade vi hittills åkt med hyrd bil och chaufför men nu var det dags att fortsätta resan på egen hand med buss genom Burundi till Kigoma i Tanzania. Vi tyckte att vi varit förtänksamma som bokat platser på bussen till Bujumbura i Burundi redan dagen före avfärd. Vi var dessutom på plats en timma innan avgång för att få de bästa platserna.

Missräkning 1. Vi hittar inte busstationen. Alla pekar åt olika håll.

Missräkning 2. Bussar går inte på avsatt tid i Afrika.

Missräkning 3, 4 och 5. Det står inte en tom buss med mjuka säten och AC och väntar på oss. Istället kommer en försenad, gammal och redan extremt överlastad buss.

När vi i Bujumbura en dag senare byter buss visar det sig vara till en matatu. En buss i storlek med en folkabuss.

I Nairobi klämmer man in 14 outhärdligt trånga sittplatser, men här hade man dessutom tryckt in en stolrad till och fått 18 platser. Omöjligt! Vi kör huvud i taket och sitter med knäna i hakan när vi åker iväg och ska sitta så en hel dag! Det är bara att välja om man ska skratta eller gråta. Lägg då till detta att vårt resesällskap Göran är två meter lång. Inte ens om alla går ur bussen går det att hitta en plats som fungerar för honom.

Vi var inställda på att vi kanske skulle dö på denna resa i Centralafrika och att det var rätt OK.  Med Karin var det inte så. Hon satt mest hela tiden med huvudet mot knäna och en sjal över huvudet, ibland gråtande. Redan efter 30 meter skrek hon rätt ut: ”Jag åker inte med!” Och detta inte av de skäl vi redan beklagat oss över, utan för hur chauffören körde. Gasen i botten i alla lägen. Tuta innan kurvan och gasa på istället för att sakta in. Detsamma gällde på överbefolkade vägar med 2-åriga lekande barn, kor och getter. Men alla kan helt tydligt spelreglerna. Alla flyttar sig då det kommer en matatu.

Man kan tro att det handlar om att tjäna tid. Icke. Efter att äntligen kommit genom en gränsövergång, vilket kan ta timmar med 18 personer som ska lösa visum eller pussla ihop ett personbevis som hamnat med byxorna i tvätten, och därefter fått in alla i bussen igen stannar vi plötsligt på en marknad för att köpa matlagningsbananer på stock!

Först gick bara någon enstaka passagerare ut och vi trodde att stoppet skulle vara över på några få minuter. Men allt eftersom priset pressades ner så gick en efter en ut tills vi fyra satt nära nog ensamma kvar. Föreställ er nu vår redan överlastade buss med ytterligare ett 20-tal bananstockar. En dryg halvtimma tog stoppet. Oförglömligt!

Burundi är precis lika vackert som Rwanda – lika grönt, lika kulligt. Ändå har vi inte passerat gränsen med mer än ett tiotal meter innan vi inser att Burundi är Rwandas fattiga kusin. Tiggare, människor i klädpaltor och usla vägar. Förklaringen är att medan väst pumpat in pengar i Rwanda efter 1994, delvis för att döva sitt dåliga samvete för att inte ha ingripit mot folkmordet i tid, så har ett inbördeskrig rasat i Burundi.

Men överallt, i Burundi såväl som i Rwanda, kantas vägarna av dessa vackra kvinnor som bär allt på sina huvuden: tygbalar, korgar, krukor, risknippen, plasthinkar, bananstockar eller kanske rent av en väska!

Vad allt såg vi inte under dessa två dagar från vår buss innan vi så tillslut kom fram till Kigoma. Nu visste vi att paradiset låg runt kröken även om det kanske var svår att tro det när vi kom fram till busstationen i Kigoma där vårt bussföretag hade ett eget lokalkontor.

Vissa av er har kanske synpunkter även på närmiljön.

Men paradiset ligger några kilometer utanför Kigoma och är ett litet guesthouse ägt av ett norskt par som jobbade på Svenska skolan i Nairobi förra året. De har haft det här stället i 25 år och när vi äntligen kommer fram går det några zebror och betar precis utanför.

Vi har haft kor och hästar utanför vårt köksfönster i Sverige men det här är första gången vi tittat ut på zebror när vi stått och diskat.

Dagarna tillbringar vi nere på stranden och badar i kristallklart vatten.

Tanganyikasjön är världens näst största sötvattenreservoar. Det förstår man inte när man hör att den ”bara” är 65 mil lång och 5 mil bred. Nej, det beror på att den också är 1500 meter djup!

Men i paradiset kan det även lura ormar eller andra onda varelser. Hur många känner ni som har blivit stuckna av en skorpion? Nu känner ni en!

Hur stor chans har man att överleva? Det var min första tanke. Jag överlevde!

Känns grabbigt coolt så här i efterhand och som om jag varit med på riktigt i Afrikas hjärta vid Tanganyikasjön. Något att berätta som godnattsaga för barnbarnen.

På kvällarna äter vi grillad fisk på en fantastisk uteplats, betraktar den afrikanska stjärnhimlen, ser fiskebåtarna glimma ute på vattnet och ser konturerna av Kongos mäktiga berg på andra sidan sjön.

Fiskar gör man i traditionella träbåtar, ibland bara en urholkad stam.

Men en passagerarbåt trafikerar också sjön. Det är Liemba, ett av världens äldsta passagerarfartyg som ännu är i drift – varannan onsdag går hon från Kigoma till Zambia och kommer tillbaka några dagar senare. Liemba transporterades av tyskarna i delar från Dar es Salam med tåg och bars sedan de sista milen till Tanganyikasjön innan fartyget där svetsades ihop igen 1914! Vi fick gå ombord, träffade ett ungt par som var på väg från Portugal till Sydafrika på cykel (!) och som nu fick några dagars paus med cyklarna ombord. Några timmar senare när vi var tillbaka vid guesthouset och satt vid uteplatsen i solnedgången igen kom Liemba stävande. Magiskt!

Kigoma ligger bara några mil från Ujiji, den plats där Stanley 1871 äntligen hittade Livingstone som då satt och läste under ett mangoträd.

Idag finns här ett museum där en folkskolelärare från trakten ställt samman en mycket charmig utställning.

Det är lätt att känna historiens vingslag på denna plats och speciellt under detta träd.

På vägen tillbaka hänger stora tygskynken i fantastiska färger utmed vägen.

Vi stannar och det visar sig vara broderade dukar eller överkast som kvinnorna tillverkar här. Vi köper fyra stycken och så kom det sig att vi kommer att åka tillbaka till Sverige om några veckor med en julduk inköpt i Tanzania. Något otippat kanske!

När hemresan till Nairobi började närma sig ställde Karin ett ultimatum. "Antingen stannar vi kvar här i Kigoma tills flygplatsen öppnar om ett halvår eller så tar vi taxi tillbaka till Bujumbura." Att stanna kvar var lockande men plikten kallade så det fick bli taxi. Och vi fick med oss Karin hem.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredag:

Att vara en hängiven discgolfspelare är att ständigt betrakta sin omgivning som en presumtiv discgolfbana. Att se på en vacker kulle och tänka hur perfekt den vore för en korgplacering eller att hitta kastkorridorer i varje skog.

Det var inget undantag när jag för ett drygt år sedan flyttade till Nairobi för en tjänstgöring som idrottslärare på Svenska skolan. Inte minst som Nairobi är raka motsatsen till den schablonbild många har av Afrika. Här är kuperat, lummigt och grönt året om.

Men invändningarna mot att skapa en discgolfbana här var också uppenbara. Nairobi är en tremiljonersstad där säkert hälften av invånarna lever om inte i ren slum så med liknande standard - eller snarare avsaknad av standard. Var i denna stad skulle man kunna placera ut korgar utan att de försvinner redan första natten? En ännu allvarligare invändning var naturligtvis: Har inte de flesta Nairobi-bor mer basala behov än sport och rekreation?

Det började med Ultimate. Jag hade naturligtvis med mig ett antal discar till Nairobi och introducerade sporten för mina svenska elever på skolan. Ultimate är på många sätt den ultimata sporten: billig utrustning, enkel spelplan och fair play inbyggt i spelet. Det här tyckte jag var utmärkta argument även för de kenyanska skolor, barnhem och organisationer jag så småningom kom i kontakt med. Så jag jobbade i skolan på dagarna och spelade Ultimate med olika ungdomsgrupper på eftermiddagarna.

Under mitt första besök vid Kawangware Sport Club, en miljö som däremot uppfyller alla schablonbilder av Afrika, slängde jag som vanligt discar till grupper som satt runt fältet. Upp hoppar en man, omöjligt att bestämma ålder, med ett tandlöst, brett leende och kastar tillbaka discen med en perfekt backhand. Några minuter senare har Nelson berättat delar av sitt livs historia för mig. Han berättar stolt om sina år i USA, Kanada och Europa. Jag vet fortfarande inte om han någonsin spelat Ultimate men kasta kunde han! Jag kommer alltid att minnas Kawangware och Nelson. Jag var lycklig hela vägen hem.

Men jag letade fortfarande efter den där parken där jag skulle kunna placera ut några korgar.

Den första korgen skulle komma upp på Svenska skolan i maj 2010. När jag väl hade fått alla mått började jakten på en svetsare som skulle kunna tillverka en korg.

Det var en utmaningen  att få honom att förstå hur korgen skulle se ut, ännu svårare att försöka förmedla till vad den skulle användas!

De flesta mekaniska verkstäder i Afrika har inte så många likheter med en dito i väst. Det mesta av arbetet sker  t ex  på gatan.

Jag hade under våren träffat den ansvariga för parkerna i Nairobi men lösningen visade sig finnas på närmare håll än någon kunde ana, bara ett stenkast från Svenska skolan. Här fanns Kenya Science Campus, ett universitetsområde med stora gräsytor – och en egen skog. Att vi inte visste något om denna plats beror på att nära nog alla områden i Nairobi ligger bakom murar utan vare sig insyn eller tillträde för utomstående.

Så den 20 november 2010 invigdes den första discgolfbanan i Afrika utanför Sydafrika.

Veckan innan transporterades korgarna, sponsrade av PDGA (Professional Disc Golf Association), till Kenya Science Campus.

Invigningen skedde samtidigt som den första lokala Ultimateturneringen gick av stapeln med 12 lag. Två av lagen kom från Svenska skolan, två från universitetet och övriga från Kibera, Kawangware  (två slumområden i Nairobi) och från ett av de hundratals barnhem som finns bara i Nairobi.

Turneringens tröjtext "It's not a plate", eller "Si sahani" på kiswahili, kom från de första träningarna när de kenyanska spelarna skrek efter tallriken eller "the plate" och Brendan, den amerikanska instruktören, avbröt spelet för att understryka:" This is not a plate, this is a disc!"

Efter turneringen är samtliga lag nu grymt taggade på att snart få utmana ISK, det etablerade Ultimate-laget i Nairobi som till största delen består av amerikaner.

När lagen hade en paus i sitt spelschema under dagen inroducerades de i discgolfens ädla konst.

Vid starten av dagen var det dock inte alla som visste vad korgarna skulle användas till...

Till sist några ord om banan: Den sträcker sig längs den historiska enkelspåriga järnväg som byggdes runt år 1900 mellan Mombasa och Kampala i Uganda. Fortfarande går det bara något enstaka tåg om dygnet. Banan går också genom hagar och skog och inpå en damm. Universitetet bedriver ett jordbruksprojekt i området så där finns kor

som strövar omkring men också apor som nyfiket iakttar oss spelare. Blommande jakaranda- och mangoträd och en rad andra exotiska träd, som jag ännu inte lärt mig namnen på, påminner mig om att jag nu faktiskt spelar discgolf i Afrika!

Glada organisatörer efter avslutad turnering. Olle, Brendan, Sebastian.

Men varför nöja sig med detta? När jag var i kontakt med ansvarig för parkerna i Nairobi tog hon upp möjligheten att skapa en bana på Ngong Hills. Bilderna får tala för sig själva. Tänk er en bana här!

 

 

Förra veckan hamnade Örebro på världskartan, i alla fall här i Nairobi. Och Svenska Skolan fick vara med på ett hörn! I Örebro verkar nämligen koreografen Lena Josefsson med sitt danskompani Raande-Vo och dansare från tre kontinenter. Och i veckan kom de till vår skola för en workshop med våra elever. Först ut var låg- och mellanstadiet som här värmer upp.

Till kusten och Mombasa är det 50 mil från Nairobi. Man flyger dit på en knapp timme eller så tar man, som vi gjorde förra året, nattåget och är i bästa fall framme 14 timmar senare. Det är lite oklart varför man står stilla ett antal timmar på någon slätt mitt i natten men det finns säkert någon anledning! Och man sover ju ändå i sin sovkupé från anno 1900 så man bryr sig faktiskt inte så mycket.

Om det alltså finns vissa oklarheter varför tåget tar så lång tid så är det fortfarande ett  totalt mysterium hur de 50 milen till Mombasa kunde ta 10, 5 timmar med buss som det gjorde  förra veckan. Vägen är bra, asfalterad och bred och vi rullade ju hela tiden med bara något avbrott för lunch…  På de här 50 milen ska vi ta oss från ungefär 1 800 meters höjd ner till havsnivå, så landskapet är storslaget som alltid men bebyggelsen ofta dess motsats – små samhällen längs vägen med affärer, kiosker eller försäljare som slagit upp ett högst tillfälligt stånd och lagt upp några bananklasar eller avokados.

Och närmare havet finns naturligtvis också turistanläggningarna.

Men långt innan vi har hunnit så långt, knappt halvvägs till Mombasa, reser de sig plötsligt ur marken  – baobabträden. Gigantiska, grå och uråldriga, som trädens motsvarighet till noshörningar, står de där.

Första gången jag stötte på dessa träd var i den franska barnboksklassikern Den lille prinsen. Den lille prinsen bor på universums minsta planet och har ramlat ner från den till jorden. Han råkar hamna i Sahara och träffar där på en pilot som varit tvungen att nödlanda efter motorproblem. För denne pilot berättar den lille prinsen om sitt liv på planeten. Ett av hans problem är att han hela tiden är tvungen att rensa ogräs, för där finns fruktade baobab-frön som kan växa till stora baobabträd, vilket skulle vara en katastrof.

Den lille prinsen har en gång besökt en annan liten planet där någon har nonchalerat tre baobabskott med följande resultat:

Jag måste erkänna att när jag läste boken första gången visste jag inte om dessa baobabträd var fantasiträd eller inte! Det var inte förrän jag skrev en ordlista till mina elever som jag förstod att trädet existerar och på svenska går under benämningen apbrödsträd  - inte riktigt lika poetiskt som baobab, tycker jag. Och när jag nu sett trädet på riktigt förstår jag prinsens oro helt och hållet! Så här ser det ut på lite närmare håll:

Vi bodde med eleverna lite norr om Mombasa och detta år gjorde vi en utflykt till Malindi som ligger mitt emellan Mombasa och Lamu. Vasco da Gama kom dit 1498 sedan han rundat Goda Hoppsudden och blivit utkastad från Mombasa. Malindiborna var mer vänligt sinnade och välkomnade den portugisiska flottan vilket kanske inte var ett så bra beslut. Efter några år återvände portugiserna till Mombasa och intog staden.

Landmärket som Vasco da Gama reste i Malindi

Redan före 1500 vet man att ett kapell byggdes av portugiserna i Malindi vilket är anmärkningsvärt med tanke på att staden var muslimsk. Där begravdes också två sjömän ur Vasco da Gamas besättning.  Och detta kapell står kvar än idag. Det är intressant vilka bilder man kan göra sig utifrån beskrivningen i en guidebok. I min fantasi blev det ett litet katolskt kapell som man skulle kunna finna i Gamla stan i något medelhavsland. Jag bortsåg från att vi är i Afrika tills vi hittade kapellet och konstaterade att det inte bara är litet utan att det också har halmtak!

När vi var på väg ut ur Malindi såg jag plötsligt en skylt som också var bekant från guideboken: Malindi Handicraft Cooperative. Ett hantverkskooperativ låter ju schysst, några duktiga konsthantverkare som slagit sig ihop och enligt guideboken var det också hög kvalitet på det som såldes där. Så vi körde in på den lilla avtagsvägen, skumpade fram ett antal kilometrar tills vi till slut fann stället. En utställningshall, stor som en katedral denna gång! Och här fanns ALLT det som finns i souvenirbutikerna och på turistmarknaderna! Den totala motsatsen till det där lilla hantverkskooperativet vi hade föreställt oss. Afrikas alla olika djur snidade i Afrikas alla olika träslag. Hantverk, men i en sådan massupplaga att man ändå nästan tvivlar på att det är handgjort…

Det var då vi såg längorna mitt emot utställningshallen. I två långa rader av öppna verkstäder under tak satt kanske 200 män och några kvinnor och snidade, sandpapprade och målade – och ändå måste alla dessa människor bara vara ett fåtal av dem som står för denna industri. Produktionen i full gång! Och varje djur handsnidat utan skuggan av ett tvivel!

Skulle giraffer varit giraffer om de varit enfärgade? Det frågar man sig när man ser dessa sköningar som väntar på att bli målade.

Men vi västerlänningar söker ju ofta det unika och tycker kanske att hantverk blir ganska trist i massupplaga - även om det ligger en enorm hantverksskicklighet bakom. Kräsna och bortskämda ter vi oss antagligen.

Exotiska träd, historiska monument och afrikanskt hantverk i all ära. Till kusten åker man ändå för Indiska oceanen. Det var sisådär 32° i vattnet i år samtidigt som vi fick rapporter om att den första snön föll i Sverige...

Veckan gick naturligtvis alldeles för fort och snart var det dags för resan tillbaka till Nairobi. Vi trodde inte att det kunde ta längre tid än på ditvägen men det kunde det... Över 13 timmar denna gång. Någon timma extra för att vi nu kom söderifrån och var tvungna att ta färjan till Mombasa. Här väntar vi på att få köra på när först fotgängare och cyklister väller av den vändande färjan.

De två andra extratimmarna då? Jo, just när vi kom tillbaka till Nairobi öppnade sig himlen, regnet vräkte ner som det bara gör i Afrika och trafiken stannade helt. Två timmar i köer bara några kilometrar från hemma.

 

 

 

 

Fem afrikanska djurarter stod högst på listan för europeiska jägare som ville komma hem med troféer i form av betar eller skinn: Elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard. Idag gäller fortfarande samma lista för turister som skjuter med kameran - vilket är lite ologiskt eftersom det nästan är omöjligt att INTE passera bufflar på en safari.

Det är häftigt att passera genom stora hjordar av bufflar men det är mycket farligare att stöta på en ensam – ofta ustött ur hjorden p g a ålder eller sjukdom. De förlorar sina tänder vid sisådär tio års ålder och går då en långsam svältdöd till mötes.

Den här buffeln är vi lite för nära för att det ska kännas helt bekvämt.

De här bufflarna vid Lake Nakuru är däremot på mer lagom avstånd

En ensam ung elefanthanne mötte vi också i helgen i Masai Mara. Elefanterna ser man oftast i hjordar men en hanne kan också ströva för sig själv.

Handel med elefantbetar totalförbjöds 1989. Innan dess hade Kenyas elefantbestånd minskat från 120 000 till bara 12 000 på 25 år! Idag har läget stabiliserats men så länge det finns efterfrågan på elfenben finns det också tjuvjakt. Därför finns organisationer som David Sheldricks stiftelse som på en massa olika sätt försöker skydda elefantbeståndet och andra utrotningshotade arter. Ett av de mest handgripliga är att rädda elefantungar från hela Kenya vars mammor fallit offer för tjuvjägare. I Nairobi bedriver man helt enkelt barnhemsverksamhet för elefantungar som får vistas där i flera år innan de sedan placeras ut på savannen igen. Projektet är en framgång, man har återanpassat ett sextiotal elefanter till en ny elefanthjord och några har t o m sedan fått egna ungar!

Att ta hand om en elefantbaby av den här storleken är ett heltidsprojekt - mjölk var tredje timme dygnet runt. En skötare sover på en brits i elefantungens bås på natten...

Att få se en noshörning i Masai Mara är ingen självklarhet – de är mer vanligt förekommande i Nairobi Nationalpark eller Nakuru Nationalpark. Oavsett var man ser dem så är de märkliga varelser – ett slags urtidsdjur, skygga och solitärer. Och tyvärr väldigt nära utrotningsgränsen.

Lejon är inte svårt att hitta i Masai Mara men det går inte att förhålla sig oberörd!

Och i helgen blev alltså min lista av The Big Five komplett när jag äntligen efter ett år och ett antal safaris fick se en leopard! Det är det djur som är svårast att få syn på eftersom de bokstavligen håller till i bushen, dvs bland buskar och träd.

Vår guide visste att en leopard uppehöll sig i buskaget längs Talek River men vad som fick honom att ta av från vägen just där han gjorde och hur han fick syn på leoparden bland snåren fattar jag fortfarande inte. Den röt mot oss och försvann snabbt och ingen av oss lyckades få med den på bild! Jag vet inte om det berodde på att den var så snabb eller på att vi blev rädda – leoparder är inte att leka med. (En svensk kvinna som vi varit hemma hos ett antal gånger i Karen, vit förstad till Nairobi, förstod att det fanns en leopard i området när hennes hundar hittades med avbitna huvuden… ) Så ni får alltså hålla tillgodo med en skakig bild på den vegetation en leopard föredrar! Vår leopard försvann ut till höger i bilden  och med lite fantasi går det kanske att föreställa sig den...

Varför leoparden och inte geparden räknas till The Big Five har jag inget svar på. När Lovisa och Damien var här för ett knappt år sedan hade vi så gott som lovat Lovisa att hon äntligen skulle få se gepard, eftersom vi hade gjort det på två av tre tidigare safaris i Masai Mara. Det var naturligtvis korkat att utlova något sådant! Denna gång hade det regnat mycket innan och de områden där geparderna normalt rör sig var otillgängliga.

Den första dagen inte en gepard i sikte, inte heller den andra. Den tredje dagen skulle vi i princip bara åka genom parken på väg tillbaka till Nairobi och Olle tog Amos, vår guide, åt sidan. Han berättade om Lovisas speciella förhållande till geparder, hur hon som liten faktiskt varit övertygad om att hon var en gepard och, även sedan hon blivit tvungen att överge denna vanföreställning, varit i det närmaste besatt av geparder.

Vi hade kanske en halvtimma kvar på vår vistelse i parken när denna syn uppenbarades för oss.

Foto: Lovisa!

Lovisa satt på taket och fotade och grät, förvånad över sin egen reaktion. Olle satt i framsätet bredvid Amos och grät för Lovisas skull och jag satt i baksätet och tjöt, svårartat sentimental som jag är av naturen. Och Amos? Han såg sig förundrat om i bilen och betraktade oss mer än geparderna. Senare sa han att han under alla sina år som guide aldrig varit med om en så stark reaktion inför ett enskilt djur… Så ingen av oss skulle protestera om The Big Five utökades till The Big Six!

 

 

 

 

 

Levande musik är något av det bästa som finns. Utomhusscenen på Alliance française är en av de bästa platserna för levande musik i Nairobi

 

Juma Tutu - sångare och grym saxofonist från Mombasa

 

Alliance française finns i 135 länder i världen med syftet att sprida franskt språk och fransk kultur. I Sverige är  Alliance française tyvärr ibland en ganska intern angelägenhet för t ex fransklärare eller fransmän i förskingringen. Men inte så i Nairobi!  Mycket centralt ligger ett fyra våningar högt hus med lektionssalar där det intensivt bedrivs franskundervisning på alla nivåer. Där finns också ett stort franskspråkigt mediatek. Men framför allt är Alliance française en stor kulturbärare i Nairobi genom arrangera konserter, filmfestivaler, debatter och utställningar - där det absolut inte finns krav på att det ska finnas någon fransk anknytning. (Här visades t ex Maria Larssons eviga ögonblick som svenskt bidrag på den internationella  filmfestivalen i våras). Publiken är mycket blandad - svarta och vita i alla åldrar.

 

I fredags kväll var det hit vi tog våra nyanlända svenska gymnasister för en konsert under temat Spotlight on kenyan music.. Fyra olika band skulle stå på scenen, varav tre kom från norra Kenya. Det innebär med stor säkerhet band som är mycket traditionella  och knappt alls influerade av västerländsk musik. Och mycket riktigt, första bandet på scen, Malaika från Garissa i nordöstra Kenya låg så långt från mainstream som man kan komma...

 

 

Publiken är lite avvaktande när det underbara inträffar. Två muslimska kvinnor ur publiken (de är inte många fler än så...) intar dansgolvet  mellan scen och publik och släpper loss till musiken!

 

 

Jag älskar när fördomar kommer på skam och det är verkligen vad som sker här. Med nästa band på scen är dansgolvet  knökfullt och våra svenska elever  är heller inte blyga!

 

 

Publiken är som sagt i alla åldrar men det här var definitivt den yngste deltagaren.

 

 

Ser redan fram mot nästa konsert!

 

Isaak, gitarrist från Marsabit, nära Etiopien

 

Underbar upplevelse att tillsammans med gästande Anders Philip och Lars Johanhage, och ett 20-tal från församlingen, kunna hjälpa poliodrabbade broder Malaki, med hustru och fyra barn, att bygga om hans arbetsplats som det mer än regnade in i. Skjulet, ett lappverk av kartong, plast och säckväv håller här på att demoleras. Malaki med son i bakgrunden.

I dessa dagar kan det kännas tungt att bara ha svenska tränare att heja på i fotbolls-VM. Därför vill jag sprida lite glädje med att berätta för er att det faktiskt finns  ett svenskt lag som gått till VM-final.

 

Svenska skolan sponsrade en lokal frivilligorganisation med pengar för en fotbollsturnering. Ett initiativ till ett J-VM där hälften av deltagarna i varje nationslag skulle komma från slumområdet Kibera.

 

 

Avsikten var att ge underpriviligerade barn en upplevelse. Det svenska laget bestod av en svensk kille, resten från Kibera. En brilljant kombination! (Dessutom var den svenske killen sjuk på finaldagen...) Med 16 deltagande nationslag, bl  a från Brasilien och Kongo, vann våra tvärhandshöga  kämpar inte bara publikens hjärtan, utan också hela turneringen.

 

 

Som coach tänkte jag inför den första matchen att det kunde vara värt att köra ”sassa brassa mandelmassa” med laget samlat i ring. Det funkade sådär. När jag var klar övergick barnen till att hålla en gemensam bön.

 

 

Vattenflaskorna behövde fyllas, så jag fann min roll de övriga matcherna.

 

Jag var lika glad och stolt som killarna och tjejerna på bild!

 

 

Innan vi kom till final hade bl a följande hänt:

 

- Svenska skolan bjöd in till träning dagen innan turneringen startade. 7 av 16 kom. Ingen hade fotbollsskor

 

- Några tjejer kom för att spela i kjol matchdagen

 

- Mitt under en gruppmatch springer vår tioåriga tjej på bilden nedan (för övrigt turneringens strålande stjärna på flicksidan) iväg med sina fotbollsskor till en kompis som hon tyckte behövde skorna bättre än hon själv. Plutt!

 

 

Flera hundra barn väntade sedan i kö på att det skulle bli mat över efter att deltagande lag fått sitt. Det slutade lyckligt. Alla fick något att äta. Det berörde mig starkt att se dessa barn.

 

 

En av killarna som såg att jag inte var bekväm med att äta med fingrarna och inte heller fick till någon särskild teknik med pennan jag tillgrep, kom springande med en väl använd plastgaffel. Likadant bar de gång på gång fram en stol till mig.

 

Det är fantastiskt varje gång jag får uppleva Kenya inifrån.

 

 

När Odysseus äntligen ska segla hem till sin ö Ithaka igen efter att ha tillbringat tio år med att kriga mot Sparta så har han ingen aning om att denna seglats kommer att ta ytterligare tio år. Men gudarna vet förstås.  Så här talar Athena till honom i Konstantin Kavafis dikt Ithaka:

När du börjar resan till Ithaka,

önska då att vägen blir lång

och full av händelser, full av lärdomar.

( - - - )

Önska att vägen blir lång

och sommarmorgnarna många

då du med njutningsfull glädje

styr in i hamnar, stannar till

på fenisiska handelsplatser

och inhandlar vackra ting,

pärlemor och koraller,

bärnsten och ebenholts,

ljuvliga parfymer av alla de slag,

och sedan tar vägen till egyptiska städer

där du lär dig och lär dig av visa män.

 

Bär alltid i ditt sinne Ithaka,

ty att komma dit är målet.

Men skynda därför inte på din resa

Bäst är att den varar många år

och att du gammal når din ö,

rik av det som resan givit dig.

Vår planerade resa var alltför kort. Vi stannar inte borta tio år till men väl tio månader. Vi hade redan bestämt oss när den här dikten lästes upp på BBC en söndag när jag stod hemma och diskade men vackrare än så här går nog inte att beskriva en resas möjligheter. Fast vi kommer förstås hem i juni för att inte missa de svenska sommarmorgnarna!  Sedan åker vi tillbaka.

 

Alla bilder från Shela, Lamu

Det finns naturlagar och det finns juridiska lagar. Och så finns det de där mänskliga lagarna som snarast går mot allt naturligt - som att det mest svåruppnåeliga oftast är det mest eftersträvansvärda och det som ger hög status. Att vara fyllig när det är ont om mat eller att var smal när det det finns mat i överflöd är historiska exempel på hur kvinnoideal växlat utifrån den här principen.  Och nu följer några kenyanska varianter på samma  princip.

Svarta  kvinnor har av naturen krulligt hår. Då förstår ni redan nu att idealet här måste vara rakt hår - vilket förvånansvärt många kvinnor också verkar lyckats skaffa sig. De första månaderna i Nairobi var jag förundrad över alla snygga frisyrer  tills den där kvällen vi gick på teater med Gabriel och Amanda och såg en komedi av Dario Fo - i afrikansk tappning. I pjäsen grälar ett antal kvinnor. Grälet urartar i handgripligheter och till slut börjar kvinnorna dra varandra i håret med resultatet att det flyger peruker på scenen! Allt till publikens jubel! Det var efter denna kväll som jag började studera de där snygga  frisyrerna lite närmare och insåg att väldigt många kvinnor bär peruk eller löshår. Detta  bekräftas också av att det på varje Nakumatt, motsvarigheten till ICA Maxi, finns en perukavdelning lika stor som den för toalettpapper.


Bara en tredjedel av hela löshårsväggen...

En kvinnospalt i helgbilagan till Daily Nation, den största dagstidningen i Kenya, förklarade fenomenet med att inte ens afrikanska kvinnor är opåverkade av västerländsk reklam där kvinnor har hår sikesmjukt som en smekning.  

Så till något som inkluderar även männen. Jag har läst någonstans att 70% av Kenyas befolkning lever i slumområden eller i bostäder med liknande standard. Det betyder att de är obeskrivligt trångbodda och bor utan indraget vatten och med en plastbalja som enda attiralj för att sköta såväl personlig hygien som tvätt . Därfär är det ett under att samma människor kliver ut ur sina plåtskjul för det mesta  oklanderligt klädda . De är långt ifrån trendiga, stilen påminner mer om 60-tal med t ex skjorta, kostymbyxor och svarta skor för männen, men de är definitivt mer välklädda än de flesta  i Sverige. Ett trashmode skulle vara fullständigt otänkbart här och snarast ett hån mot dem som är så fattiga att de inte ens kan köpa anständiga kläder second hand, vilket är vad de allra flesta gör.


På marknader som denna hamnar våra klädinsamlingar

Inte bara fattigdom gör det till en utmaning att vara  snygg och proper. Även Afrikas röda jord spelar in. Den finns i två varianter: Om det är torrt förvandlas den till ett fint rött damm som lägger sig som en hinna  över det mesta. Har det regnat, vilket det praktiskt nog oftast gör på nätterna, förvandlas den istället till lera. T o m i en storstad som Nairobi undrar man då vart asfalten tog vägen... Leran fastnar under skorna så att man till slut tar sig fram på något slags platåskor där sulorna består av stelnade jordkakor.


Väg efter regn


Trottoar...

Alltså är det i princip omöjligt att ha välputsade skor här, oavsett  väder. Och just därför är det alltså så viktigt med välputsade skor! Olle såg härom morgonen en pappa sitta på huk invid sin lilla dotter utanför entrén till en skola alldeles där vi bor. Han putsade hennes skor länge och väl med en näsduk innan hon till slut fick springa in till sina skolkompisar!

Utifrån samma logik är det naturligtvis också viktigt att ha en ren bil om man har någon. Här är det inte biltvätt till helgen som gäller - många bilar tvättas varje dag. Oftast vaknar jag på morgonen till ljudet av att någon sopar gården utanför. Men ibland vaknar jag också av att jag tror att det regnar, tills jag inser att det är någon som tvättar bilen en tidig morgontimma. Och denna någon är alltid en maid.




Morgonbestyr

Vi svenskar framstår antagligen som underliga varelser för kenyanerna. Vi måste ju uppenbarligen ha  pengar  eftersom vi är vita  men vi framhärdar ändå med en klädstil som är alldeles för casual för att kunna betecknas som ”smart”, det kenyanska älsklingordet för snyggt klädd.


Sylvia Owori, kenyansk kläddesigner med showroom alldels intill vårt hus. Vi har ännu inte varit inne i butiken...


Och om svarta välputsade skor är mallen, kan ni då föreställa hur kenyanerna måste se på Olles "tysklärarskor" (Lovisas beteckning)?

Och vi skulle varken drömma  om att skicka  ut vår maid eller ens tänka tanken att själva  kliva upp i gryningen för att tvätta en bil som riskerar att vara lika skitig igen innan kvällen kommer. Nej, för oss är det helt andra saker som är svåruppnåeliga och därmed eftersträvansvärda.  Som att t ex kunna röra sig på Nairobis gator och se ut som en infödd. Det jobbar vi hårt på.

Jag, Olle, har aldrig varit i närheten av 5 000 meter över havet.  Lovisa, min yngsta dotter, har en låttext innehållande textraden ”tio tusen meter över land”. Men Lovisas låttext utspelar sig i ett flygplan. Att vi nu klättrade dessa
10 000m halvvägs fick mig att inse att 5 000 meter är riktigt högt. Halva vägen till Lovisas ”fönsterplats.”

Vi åkte onsdag och kom tillbaka söndag. Bara att ta bussen en ny väg ut ur Nairobi är en upplevelse. Trafiken måste upplevas, den går stundtals inte att beskriva. Vägarbetare där hundratals förmodligen dagavlönade arbetare står på rad och gräver diken, lägger sten, hänger på en spade eller ligger på en slänt och väntar på att få en arbetsorder.
Överallt, var vi än befinner oss, ser vi dessa människor som tålmodigt väntar, kanske vilar eller bara är.

Och att beskåda allt som sker längs med vägen. Allt sker längst med vägen! All försäljning sker där, barn leker, män och kvinnor samlas, punkteringar lagas, maten tillagas, getter, får och åsnor betar.

Myllret av människor som är på väg. Jag undrar ofta, på väg till vad? Skulle gärna följa med. De få ögonblick jag fått följa med, ex med vår maid till kåkstaden där hon bor eller till en skola i Kibera eller på hembesök till medlemmar i Riruta församling, är ögonblick som ger avtryck. Jag förmodar att det är just de ögonblicken jag kommer att ha med mig hem.

"Botaniska trädgården" finns naturligt längs vägen upp mot M:t Kenya. Växtligheten trängs för att få visa upp sin prakt. Precis som barnen, som när våra bussar kommer, trängs för att få vinka och ropa sitt ”How are you?” Bussarna släpper slutligen av oss för tre timmars vandring till första övernattningsstället Old Moses, 3300m. Vi är en grupp på runt femtio som skall upp på toppen. Alla har egna bärare varav några är kvinnor. Inte nog med att bärarna bär det mesta av det jag har med mig för fem dagars vandring, utanpå min packning lastar de då dessutom sin egen packning. Utanpå det dessutom den gemensamma utrustningen som inte går ner i någons packning. Själv går jag med en mindre ryggsäck med vatten för dagen, dextrosoltabletter och lite utfyllnadspackning för skams skull. Jag kan inte med ord beskriva hur fånigt det kändes att lämpa över all packning på dessa arma kenyaner. Inte heller finns det ord för min tacksamhet att inte min bärare var kvinna. Efter någon timma och därmed mils vandring var jag helt klar över nödvändigheten av bärare för en grupp som vår.  

Dag två: Vi vandrar in i en dalgång omgiven av de mest dramatiska bergsformationer. Här på detta fotot är vi kanske på 3500m.


Vi lämnade här en fantastisk mångfald av de färgstarkaste blommor bakom oss. Istället tog ett kaktuslandskap vid, från kanske 3500m till 4500m. Det är nog så att denna dags vandring för mig var det häftigaste med hela bestigningen. För vissa bestod denna dag av tolv timmars vandring. De sista timmarna i nattens mörker.

Dag tre: För mig var dag tre endast vila och acklimatisering till höjden vid Shipton på 4 200m, sista stationen före toppen. Jag skulle aldrig ens tänkt tanken på att dag tre fortsätta mot toppen. Huvudvärk och allmän orkeslöshet. Många använde dock vilodagen till att känna på hur det var att gå mot en lägre topp och en sjö halvvägs upp mot slutmålet. Därifrån är detta fotot taget.



Dag fyra: Redan kl 01.00 på natten krånglade de första mest långsamtgående entusiasterna sig ur sina sovsäckar, för att i skenet av en fullmåne, långsamt, mycket långsamt, fullborda bestigningen av toppen.

Soluppgång från Mt Kenyas topp.





Vi såg med lätthet Kilimanjaro i Tanzania, 40 mil bort!



Stort tack till Siri Fogelberg, elev vid Svenska skolan i Nairobi, för alla foton från Mount Kenya. Tack även till Pia för flygplansfotot över Kilimanjaro.

Ja, det är lätt att bli romantisk i Afrika. Inför de storslagna landskapen och inför de till synes öppna och generösa människorna.


Vacker och oväntad syn: Massajer vid Indiska oceanen

Men det är också lätt att bli hård, att stålsätta sig i mötet med fattigdom i allmänhet och med tiggande människor i synnerhet.

”We who thought Africa was going to turn us into better human beings, more wholesome and in tunes with our instincts, seem to have instead showed our basest instincts.” (Francesca Marciano, Rules of the Wild - den senaste boken jag läst i min franska bokcirkel) Här kommer nu några iakttagelser från de senaste månaderna som belyser detta faktum:

I
Högstadieelever som inte vill jobba på lektionerna brukar be läraren att få ”hänga gubbe” på tavlan, i bästa fall utifrån något begrepp inom lärarens ämne.

Mina gymnasieelever i franska har genom åren i stället försökt få mig att glömma min lektionsplanering med följande replik: ”Pia, kan inte du berätta om när du var au pair i Frankrike...” Någon gång har jag fallit till föga och en favorithistoria har varit när jag som nyanländ au pair i en liten by i Bourgogne följer med Madame till  närmsta lilla stad där hon köper ett dussin fiskbestick i nysilver, vilket hon till sin stora fasa upptäckt fattats i sommarhuset.

Ungefär så här såg jag ut när jag var au pair. Tack till Gunnel för fotot!

Någon vecka senare blir jag anklagad för att ha stulit ett av dessa bestick när en kniv fattas. Inte bara jag anklagas - misstankarna riktas också mot städerskan och kokerskan och det hela slutar med att städerskan, Madame och jag åker ut till byns soptipp där  städerskan går runt i gummistövlar  bland avskrädet och försöker identifiera familjens soppåsar. ..

Soptipp - inte i Bourgogne men väl utanför Mombasa

(Kniven i fråga återfinns några dagar senare bakom diskmaskinen där den fallit ner.) Varför har detta varit en favorithistoria  både för mig och för eleverna? Antagligen för att vi gemensamt kunnat förfasa oss över ett klassamhälle som känts mycket avlägset i ett svenskt klassrum.

Hör nu då på hur denna hitoria från 1977 hinner ikapp mig mer än 30 år senare - och i Afrika. Vi flyttade i december till en ny lägenhet och Rodah, vår maid, var till stor hjälp både med att packa ner och att packa upp.  Mina kläder och smycken packade jag själv men när jag efter flytten kom hem från skolan hade Rodah redan packat upp allt, hängt in i garderober och ordnat med det mesta. Nästa dag upptäcker jag att mitt minsta men mest använda smycke, en tunn guldkedja med ett hänge som jag fick av mina barn i 50-årspresent saknas... Jag vet i vilken liten papperspåse jag packade smyckena men hittar inte denna. Pratar med Rodah som inte har sett mitt smycke men som drar fram en stor svart sopsäck och säger: ”Om det inte ligger bland de andra smyckena måste det finnas här för här ligger allt skräp.” Och i denna svarta sopsäck ligger inte bara allt emballage från flytten utan också de två senaste dygnens hushållssopor. Rodah viker sig som en fällkniv ner i sopsäcken och börjar gräva... Flashback? Bara förnamnet! (Och ja, efter någon minut håller hon triumferande upp min guldkedja!)

II
Vad gör man om man blir vittne till en olycka, en misshandel eller påkallas av en människa i nöd? Ingriper, förhoppningsvis, visar medmänsklighet eller kanske t o m civilkurage. Självklarheter kan tyckas. Inte i Nairobi. Här uppmanas man som vit att inte stanna bilen, inte veva ner rutan och absolut inte kliva ur bilen. Och så får man höra om människor som bara fejkar olyckor eller nödsituationer för att kunna råna en på pengar eller bilen.

Häromveckan när jag skulle åka och handla var min vanliga väg, en liten genväg jag tar för att undvika köer, avspärrad p g a vägarbeten.

Naivasha Road i Nairobi. Inte alla vägarbeten innebär att vägarna spärras av.

Trafiken leddes till en annan mindre väg - oasfalterad, i riktigt dåligt skick och med några hus som jag bara anade bakom höga murar. Inte en bil i sikte, inte en människa. När jag långsamt tar mig fram över ojämnheter, stora potthål och riktiga kratrar i vägen ser jag något ligga på marken ett femtiotal meter framför mig. Det ser ut som ett bylte av något slag, kanske kläder som någon tappat? När jag kommer närmare ser jag att det är en människa, en man som ligger framstupa på vägen. Jag kör förbi. Vågar helt enkelt inte stanna, rädd för att det ska vara ett bakhåll. ”It was fear. And fear in Africa always comes with a black face.” (Fransesca Marciano igen.) Jag kör förbi och känner mig som ett svin. Det finns inget 112 att ringa. Naturligtvis finns det någonstans en polisstation jag skulle kunnat åkt till men jag har ingen aning om var så inte heller det gör jag.

Några söndagar efter detta var jag i Nairobi Baptist Church och hela predikan ägnades åt den barmhärtige samariten. Jag var inte ens den moderna varianten av samarit som man tog upp i predikan, han eller hon som i stället för att förbinda såren på den överfallne slänger till honom ett paket plåster och med ett urskuldande leende förklarar att det väl egentligen är att föredra att förse behövande med hjälp till självhjälp...

I citaten ovan talar författaren om rädsla som grund för våra lägsta instinkter. Kanske är det därför som rädsla är så farligt, både för en enskild individ och för ett samhälle.

I

För att få stå mitt i en kohjord. Att gå ut genom skolgrinden för att plötsligt befinna sig bland en massa kor mitt på Makindi Road, samma gata vi bor på, är välgörande. Har ni tänkt på hur sällan man ser kor i Sverige nuförtiden annat än i Bregott-reklamen?  I Västra Bodarne försvann de på 90-talet när alla bondgårdar plötsllgt blev hästgårdar. Jag vet att korna bidrar till jorderosionen i Kenya och jag förstår att det inte kan vara optimalt för kor att beta utefter Makindi Road eller att sedan behöva korsa eller gå längs Ngong Road, en av de mest trafikerade vägarna i Nairobi. Men det är ändå något sympatiskt med ett samhälle där djurna inte försvunnit in i stora djurhallar. Och det är något oerhört välgörande att få gå mitt bland dessa djur.

Favorit i repris 1. Kor på Karen Road


II
För att förstå att allt finns samtidigt. Kristendom, islam, hinduism och massaj-tro. Plåtkyrkor med kristna budskap
påmålade i grälla färger



moskén vars böneutrop vi hör från vår balkong



och en hinduisk helgedom mitt i Nairobi.



Eller hindutemplet i Mombasa



med helvetesskildringar i pastellfärger som beskriver vad som kommer att drabba den som äter kött eller dricker alkohol.



( I Mombasa guidades vi för övrigt av en konverterad och djupt troende Rasta-anhängare.) Alla lever sida vid sida och komplexiteten i kultur och religion blir så mycket tydligare här, i alla fall för mig.  Grannkvinnan från trappuppgången mitt emot vår som kliver ut på gården i burka, antagligen helt övertygad om att hon uppfyller Allahs vilja med sin klädsel. Massaj-killen som berättar om sin far och dennes x antal fruar, som det naturligaste i världen. De blivande jesuitprästerna från Kamerun som läser teologi i tre år här i Nairobi efter att innan dess ha studerat filosofi i tre år i Kinshasa. Några av dem eskorterade mig en lördag för två veckor sedan till fotbollsstadion (Kenya mot Kamerun), när jag var ensam och vilse i ösregnet i Nairobi centrum. I en skraltig buss förklarade en av dem sin tro för mig och varför han var beredd att viga sitt liv för att Afrika ska bli en bättre kontinent.

Allt detta finns samtidigt och jag behöver inte ens försöka att få ihop det.

De flesta tänkande människor behöver antagligen inte åka till Afrika för att förstå detta men jag behövde det.

III

För att få komma till savannen. Jag skulle kunna skriva sidor om den upplevelsen men det låter alldels för pretentiöst varje gång jag försöker så jag lånar i stället några rader från en författare igen, denna gång en fransk sådan, Joseph Kessel. Han beskriver upplevelsen så här: ”Jag tillhörde inte längre mig själv. Jag kände mig av djuren kallad till en lycka som fanns före människornas tid.”


Foto: Lovisa Samuelsson

IV

För att få höra kvinnor skratta högt och hjärtligt.  På gatan, på på bussen, på marknaden.
Överallt.

På marknaden i Naivasha



För att få se dessa på alla plan färgstarka kvinnor - och det handlar inte om säsongens modefärger som hunnit ända in på Lindex eller Kapp-Ahl.

Favorit i repris 2. En av de allra färgstarkaste afrikanska kvinnorna - Wangari Maathai



Romantiserar jag? Förmodligen. Ett citat från Karen Blixen igen. I det här avsnittet för hon ett resonemang om vad som kommer att hända när afrikanerna har hunnit ikapp oss ”civiliserade och upplysta” européer: ”Var ska de vid denna tid finna oss? Ska vi under tiden ha fått tag i deras svans och klamrat oss fast, i desperat trånad efter skugga, mörker, mull? Ska vi då lidelsefullt öva oss på tamtam?”

Ja, man kan gå på kurs i afrikansk dans. Man kan lära sig spela djembetrumma i Alingsås. Och man kan åka till Kenya och upptäcka att man behövde Afrika utan att ha haft en aning om det.

Så här var det. Vi bodde på Riara Villas, ett område med ett fyrtiotal radhus runt en fotbollsplan där kvarterets ungar höll till från morgon till sen kväll. Trevliga grannar, nära till skolan, tryggt och bra. Men så var det detta med Riara Road, den närmsta gatan. Vår lilla trädgård vette ut mot den och med den täta trafiken innebar det att det var otänkbart att sitta ute i vår trädgård någon tid på dygnet. Alltså befann vi oss i den absurda situationen att inte kunna njuta av t ex afrikanska kvällar utomhus trots att vi bor i vad som förefaller vara det perfekta klimatet.

Så Olle gav sig ut på jakt. Gick runt i vårt närområde, skrev av alla telefonnummer på uthyres-skyltar som sitter uppsatta på hus och telefonstolpar och ringde. Det är byggboom i hela Nairobi så det saknas inte boendealternativ men med den trafiksituation som råder så var ändå målet att hitta något inom gångavstånd. Olle kollade in ett antal lägenheter och hittade en som han föll för och sedan tog med mig till. (När jag tänker närmare på saken är detta i princip hur vi fått nästan alla våra boenden genom åren. Redbergsvägen, Örebro, Västra Bodarne - det är Olle som jagat eller raggat. Handlar det om någon manlig jaktinstinkt eller är det bara fråga om vem som är mest på?)

I alla fall har vi nu flyttat till en fantastisk lägenhet på tredje våningen av fyra med två balkonger som vi utnyttjar maximalt!  Balkongen från vardagsrummet vetter ut mot gården.





Från köket har vi utsikt mot ett grönområde, stora villor och långt borta en moské vars böneutrop kan anas morgon och kväll.



Och alldeles utanför köksbalkongen har vi grönskan från ett stort jakarandaträd.



Grönska och därmed grenar som kommer alldeles inpå vår balkong....

Vi hade bott här kanske två veckor och Lovisa och Damien  hade varit här två dagar när Damien en dag upptäclte apor som satt i vårt jakarandaträd. Efter bara två dagar i Afrika väcker helt vanliga Vervetapor förundran och Damien plåtade och filmade förtjust innan han och Lovisa försvann ut på nya upptäcktsfärder i Nairobi. Olle och jag var sedan länge på jobbet. Någon timma senare upptäcker  Rodah, vår maid, att hon har sällskap i köket. Tre apor är där och plockar bananer ur vårt fruktställ!

Sedan dess har det varit lugnt. Inte en apa i sikte. Tills igår. Då var de plötsligt där igen och försökte först upprepa bedriften  med bananerna men lyckades inte eftersom det denna gång inte fanns några lösa bananer utan bara en för dem allt för stor bananklase. Rodah sjasade ut dem igen, ropade på Olle som kom och förevigade ögonblicket.


Sedan tog de plats på några grenar i trädet och där satt de och väntade tålmodigt.



Vi stängde balkongdörren noga - trodde vi... Men efter ett tag när jag tittade ut mot balkongen igen var dörren öppen och ute i trädet satt två apor och mumsade på äpplen (Pink Lady) - antagligen mycket exotiskt för dem.



Idag är de borta igen och vi har flyttat frukthyllan utom synhåll från balkongen. Men en hel del frågor återstår ändå: På hur långt håll kan apor se eller känna lukten av bananer? Förstår de att äpplen här är en exotisk frukt? (Kilopriset är ungefär tre gånger så högt som priset för bananer.) Och har apor som lever i stadsmiljö utvecklat en minnesfunktion där vår frukthylla på Exeter Apartments, Makindi Road, nu finns inprogrammerad? Svara den som kan.

”Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong.” Så börjar Karen Blixens bok Den afrikanska farmen. Ngong Hills säger man idag även på svenska.  Man kan se de blånande konturerna av berget när man kör västerut från Nairobi. När man kommer närmare Ngong, en liten obetydlig garnisonstad, syns kullarna som knogarna på en knuten hand mot himlen. Hit flyr många Nairobi-bor storstadens larm på helgerna för att vandra eller löpträna på ännu högre höjd än vad Nairobi (1 700 m) erbjuder.

Hit tog vi oss i helgen med våra elever för att förbereda dem (eller kanske snarare oss!) för bestigningen av Mount Kenya  (5 199 m) i slutet av januari.


Det här var en vandring på några timmar, mest för att känna på lite av vad det är att vandra på hög höjd. I januari går vi upp på Mount Longonot (2 770 m) som är nästa steg i träningsupplägget och sedan får vi se om  t ex jag själv fortfarande står kvar på anmälningslistan till Mount Kenya...

BILD

Landskapet är böljande och grönt (speciellt nu efter regnperioden) och tittar man bara norrut, mot Nairobi och dess förstäder som skymtar långt borta, skulle man kunna luras att tro att man befinner sig i England. (Det var också här som många europeiska och kanske framför allt brittiska nybyggare  slog sig ner under kolonisationen.)


Inte ens fåren fattas.



Men tittar man söderut så är landskapet helt afrikanskt: torrt, trädlöst massaj-land breder ut sig.



Vi hade med oss två beväpnade rangers från Kenya Wildlife Service, mer för att skydda oss från rån än från vilda djur. När vi stod på toppen av en av kullarna och tittade på utsikten sa han ungefär så här: ”Kontrasten är lika stor mellan livet på de olika  sidorna av Ngong Hills  som  landskapen är olika”. Och har man varit inne en massaj-hydda (eller sett foton på en blogg...) och jämför det med kolonialvillorna i Karen så är det en bra bild av kontrasterna.

Karen, ja. I ett kapitel i Den afrikanska farmen skriver Karen Blixen så här om det outplånliga intryck Afrika gjort på henne.: ”Jag kan en sång om Afrika (...)  om girafferna och om den afrikanska nymånen , som ligger på rygg, om plogarna i jorden och om kaffeplockarnas svettiga ansikten.” Och så frågar hon sig försiktigt om hon själv kommer att lämna några spår efter sig: ”Kan också Afrika en sång om mig? Darrar någonsin luften över slättena med en färg som jag varit klädd i, leker barnen en lek vari mitt namn förekommer, kastar fullmånen en skugga över gruset på vägen upp mot huset som liknar min? Spejar örnarna på Ngong efter mig?”



Är det då inte fantastiskt att det hundra år efter att Karen Blixen kom till Afrika fortfarande finns en hel förstad uppkallad efter henne!

Så här såg det ut när vi kom ner från Ngong Hills och här skulle jag själv kunna tänka mig att ha ett litet hus att åka till på helgerna! Kommer ni och hälsar på?

Byväg. Känner ni lugnet?



Vad som är vackert har verkligen förändrats för mig. Vi wazungos ser närmast döende ut samtidigt som det svarta för mig blivit det naturligt vackra.



Här gör man inte saker på tid. Man går upp med solen. Kvinnorna mjölkar, hämtar ved och vatten, gör upp eld, lagar mat, odlar, tar hand om barn och försöker tjäna några shilling på något slags hantverk. Kvinnorna är mannens arbetskraft. Kvinnorna jag möter här är för mig genant underdåniga. Samtidigt starka. Männen går på bete med korna och har total beslutanderätt.





Varje kvinna hade sin egen hydda där hon bodde med sina barn. Mannen valde hos vem han sov. Här städas det inne och sopas utvändigt varje dag.

Detta är vad man behöver. Mörkt. Det tog mig flera minuter innan jag kunde se något alls. Rökigt då teet och getmjölken värmdes. Sängen fick jag inte med så bra på bild. Den bestod av en djurhud som var spänd en bit ovan mark. Bekvämt.



Ett tiotal kvinnor ”dansade” sig upp på sitt berg som ligger på gränsen till Tanzania samtidigt som flera av oss vitingar fick kämpa hårt.





Visste ni att en klase bananer kunde vara så vackert?


Två elever och min kollega som funnit sig själva i Massajland