Olle & Pia i Nairobi

Så var det då dags för novemberlov, näst sista veckan i oktober för att ledigheten inte ska sammanfalla med den korta regnperioden som just  börjat.

Olle, som ju är internatförälder, var schemalagd halva veckan men det var inte så farligt som det kanske låter. Alla internatelever plus personal var nämligen på gemensam resa till Mombasa och kusten. Jag hade tjänstgöring två dagar när vi åkte till södra kusten med de elever som ville ta dykarcertifikat.

Olle fick dock rycka in lite tidigare än vad som stod på schemat. När vi två timmar före  tågets avfärd stod beredda att hoppa in i bussarna som skulle ta oss till Nairobi station fattades det plötsligt en buss med chaufför. (Ni som läst tidigare inlägg vet att en färd som normalt tar 6 minuter lätt kan ta en timma i rusningstrafik så två timmar för en sträcka som normalt tar en halvtimma  kändes rimligt). Tidsmarginalen krympte oroväckande  snabbt och när vi lyckats få fram en extra buss fattades det fortfarande en chaufför… Det var nu det var dags för Olle att träda in på scenen och använda all sin erfarenhet från Göteborgs spårvägar men framför allt som passagerare på Matatusar och som förare på ofarbara safarivägar.

Eftersom vi inte kunde vägen till stationen var vi tvungna  att hålla oss tätt bakom framförvarande buss. Det här låter kanske inte särskilt komplicerat  men om ni någon gång kört i Nairobi under rusningstrafik så vet ni att det är en kamp på liv och död. Det går inte att släppa en centimeter för då tränger sig ex antal matatusar emellan och då skulle vår vägvisare snabbt försvinna i fjärran. Olle släppte alltså inte en centimeter men var däremot tvungen att själv  hänga sig på tutan och tränga sig in mellan andra bilar för att kunna följa efter bussen framför, allt till elevernas obeskrivliga jubel!

Vi hann fram precis i tid och där låg alltså Nairobi station, precis som den ser ut i filmen  Mitt Afrika, som ju utspelar sig på 10- och 20-talen. Kanske inte så underligt,  tågstationer  får väl ofta stå kvar och behålla en bedagad exteriör. Men  det som var fascinerande var att stationen såg exakt ut som tagen från samma epok även interiört. Två perronger, totalt fyra spår - för en mångmiljonstad. Inte en elektronisk  skylt så långt ögat nådde. Nåja, man hade satt upp en whiteboardtavla för ändringar i trafiken så allt var inte bara sekelskifte.

Det tar sex timmar att köra bil mellan Nairobi och Mombasa. Vårt tåg kom iväg med en och en halv timmas försening, kl 20.30 och vi var framme 13.30 nästa dag…18 timmar! Men det var  häftigt att se landet från tågfönstret. Många byar ligger ju längs järnvägen och både i Nairobi och i Mombasa ligger kåkstäder alldeles, alldeles inpå rälsen. Farten var sällan särskilt hög och barn sprang längs tåget och vinkade. När vi passerade en kilometerlång soptipp i sakta fart var alla inte lika glada över uppmärksamheten från de passagerare som hängde ut genom fönstret och en kille gav oss fingret. Men det är faktiskt den enda uttryck av frustration och ilska som vi mött under hela denna vecka.

Att komma till Mombasa och kusten är att möte en helt annan sida av Afrika, det är grönt och frodigt men också hett och fuktigt.

Fort Jesus, portugisernas fästning från 1593 som mindre än femtio år senare erövrades av araberna. Härifrån fördes slavar i hemliga gånger ner till hamnen för transport österut där det också fanns en stor slavmarknad.

Gatubild från Mombasa

Vi var inkvarterade några mil norr om staden, på en hotell- och konferensanläggning ett stenkast från Indiska Oceanen och dess vita stränder. Norra kuststräckan är mindre exploaterad än den södra där sanden är ännu vitare, hotellen flera och nöjeslivet intensivare. Dit åkte vi alltså två dagar med de elever som skulle ta dykarcert. När de var ute med båtarna låg Olle och jag kvar i solstolarna under palmerna på hotellområdet tillsammans med bara en handfull andra gäster…

Hotellet hade just öppnat igen efter att tidigare ha kursat i spåren efter det som här kallas ”the post election violence”, de poliska oroligheter som drabbade landet i början av 2008 och som varit förödande för turistnäringen. Daniel, ägare till dykfirman, med svensk mamma och kenyansk pappa, berättade att innan 2008 var turismen på stark frammarsch och de som kom åkte både på safari och till kusten. Nu kommer det inte så många längre och de som kommer väljer oftast bara ett av alternativen; safari.

När alla elever var tryggt och lyckligt återförenade med sina kompisar var det dags för dem att åka tillbaka till Nairobi. Olle och jag valde att istället fortsätta norrut till ön Lamu där Gabriel och Amanda var för någon månad sedan.

Vi valde att bo i staden och bodde på ett svenskägt litet familjehotell, Subira House, ägt av ett par som träffades på just Lamu 1975. Sedan dess har de drivit ett värdshus i Dala-Floda i 20 år som de nu sålt för att satsa på Lamu istället! Ett hus som tillhört guvernören för sultanen av Zanzibar och som de byggt om och till med mycket känsla.

Terrassen utanför vårt rum

Kan man skaffa sig ett stamställe på tre dagar? Här åt vi i alla fall det godaste vi ätit sedan vi kom till Afrika - skaldjur!