Olle & Pia i Nairobi

Ja, vi vet. Det börjar bli tjatigt nu. Ni längtar efter att få höra om det väsentliga. Om våra lärarjobb, lokala kursplaner och de pedagogiska utmaningarna på just Svenska skolan i Nairobi. Var lugna, det kommer. Men först måste vi bara få berätta om den senaste safarin med Gabriel och Amanda.

Denna gång bokade vi in oss på Basecamp, också en sk tented camp men med något bättre standard enligt vår safari-guru på skolan. Det innebar att det som motsvarade en stor etta på 40 m2  på den förra campen nu hade en lika stor avdelning med dusch och toalett och att hela tältet var överbyggt med halmtak och en stor veranda med hängmatta och solstol. Allt utfört med stor känsla för rustika detaljer – inte en gipsskiva från Bauhaus så långt ögat når!

Ser ni att detta är duschen?

Amanda & Gabriel på sin veranda

Men det häftigaste med denna camp är att den är uppbyggd kring ett ekologiskt tänkande vilket innebär att man har solpaneler och torrdass i hela anläggningen! Och vilka torrdass! Lika häftiga och inbjudande som verandorna! Och fantastiskt bra med tanke på att man får dåligt samvete varje gång man spolar i detta torkans Kenya.

Det var antagligen detta upplägg, hög boendestandard i kombination med hög miljömedvetenhet, som fick Barack Obama  att välja campen för sin safari när han var i Kenya 2007! (Att vi hade råd att bo här beror på att vi lyckades förhandla oss till ”resident price” för både oss själva och Gabriel och Amanda. Att betala inträde till parken kostar t ex mer än 4 gånger så mycket om man är turist än om man är bofast så då förstår ni att det är turisterna som man gör pengar på…

Redan när vi körde in i parken sen fredag eftermiddag lyckades vi få syn på två lejonhannar och en en hona några meter längre bort. Olle, Gabriel och Amanda var lyckliga som barn på julafton och hade vi varit tvungna att köra de 20 milen tillbaka till Nairobi direkt är jag säker på att vi alla tyckt att vi fått valuta för pengarna…

Men som tur var var detta inte fallet. Nästa dag  tog vi med oss en massajkille från campen som guide  i vår bil. Redan de första timmarna lyckades vi se lejon igen, hyenor, bufflar, flodhästar, krokodiler och den där crossingen som jag missade förra gången, då gnuer och zebror tar sig över floden Mara. Denna gång hade krokodilerna förflyttat sig nedtröms  så det var ingen fara för gnuerna men de visste ju inte de och de tvekar länge innan det till slut är en som får med sig de andra ut i vattnet.

Vi var alltså mer än nöjda och sa till vår guide att det var dags för vår medhavda lunch. Han tog sikte på ett akacieträd mitt ute på savannen som såg säkert ut för en picknick (dvs ingen bush i närheten). När vi närmar oss trädet ser vi något under det och jag hinner  med viss upprördhet tänka att är det folk som inte plockat upp efter sig! Vi kommer närmare och nu ser vi vad det är som ligger nedanför trädet: Tre geparder!

Geparder har ett  närmast mytiskt skimmer kring sig i vår familj tack vare Lovisa. Hon blev tidigt besatt av detta djur när hon och Jakob Albinsson, en granne och kompis, sprang på alla fyra och lekte att de var geparder. Sedan följde ett antal år med kläder i gepardmönster,  geparder som klistermärken och bokomslagspapper, ja det var geparder på längden och tvären och lite till.  Så ni förstår känslan att ha tre livs levande geparder  framför sig  på kanske tio meters avstånd! Vi satt kvar länge, länge. Det var alldeles tyst och andäktigt.

Och Lovisa, jag vågar ju inte lova något men jag tror att med en guide har vi stor chans att få se dem igen när ni kommer i december!

Efter detta behövde vi ett nytt träd och denna gång använde sig vår guide av en ny strategi. ”Vi tar ett träd mitt bland zebrorna för då vet vi i alla fall att där inte är några rovdjur”. Så vi kör långsamt mot ett nytt akacieträd där zebrorna går.  Trädet ligger på en liten kulle och när vi närmar oss ser vi slänten nedanför. Det är Amanda som först upptäcker dem, elefanterna som kommer rakt mot oss! De har också siktat in sig på trädet för att klia sig! Vi kör inte en meter närmare kan jag säga! Det är lite ovanligt att se elefanter så bland andra djur på savannen för de går oftast för sig själva.

Elefanterna lunkade iväg som ni ser men vi valde ändå  vi ett helt annat träd utan andra djur än en ödla där vi åt en delikat måltid samtidigt som vår guide berättade om sitt liv som massaj… Förmodligen i en massajhydda ungefär som denna:

Det finns allfartsvägar även i en Nationalpark och det finns vägar bortom dessa allfartvägar. En sådan hamnade vi på när vi på söndagen lämnade nationalparken genom en annan infart än den vi kommit på. Landskapet blev mer och mer kuperat, mindre av savann och färre djur men inte mindre vackert! Vi körde längs en dalgång och tog av på en liten väg ner mot vattnet. Och där nere mötte vi denna syn:

Förstår ni att vi inte ville åka hem till Nairobi?