Några av Olles mail till familj & vänner
Jag känner 18 personer i Nairobi. Det är sådana funderingar man bär på efter fyra dagar i Kenya. Tre av mina vänner är kenyaner. De är också de viktigaste. Vår taxichafför Lucas, Matthew på skolans expedition och sen har vi Can, vår indiske hyresvärd. Utan deras hjälp skulle vi inte haft en chans. Ingen ström på daganrna är regel utan undantag.
Vatten är absolut ingen självklarhet har det visat sig. Vi har också sovit ute i en primitiv men häftig stugby på vår första safari. Det var inte kul att gå ut och pinka där mitt i natten kan jag säga. Tre minuter efter att jag stängt om mig brakade helvetet lös en meter utanför det trasiga myggnät som skyddade mig och Pia mot alla vilda djur. Det är tur att Pia har mig. Flodhästar som är det djur som dödar flest människor i Afrika hade vi 150m bort när vi gick till sängs.
Gabriel och Pia har stönat många gånger för att jag ville installera larm i VB. Hemma i Nairobi bor vi i det närmaste i ett fort. Hänglås larmknappar och galler överallt, galler inte bara för alla fönster och dörrar utan även inne mellan våningarnna. Hade man inte livlig fantasi innan man kom hit får man det av att förstå hur larmkillarna tänkt.
---
Har varit i närkontakt med flodhäst, det djur som dödar flest människor, när vi smög omkring i natten medd ficklampor på vårt första safariäventyr. Coolt.
Har slutat att se på varje Kenyan som en presumtiv rånare, vilket gör vistelsen mycket mer trivsam. Åkte t ex lokal buss fram och tillbaka i söndags när jag skulle till kyrkan. Att få "big mama" i knät inpackad fem på ett tresitssäte är bara för underbart.
Eller att sitta på en institution och vänta fem långa minuter på kopian jag bad om, och det efter att den är kopierad och klar. Den bara ligger där. Det skulle bara vara för honom att sträcka ut handen och räcka över den till mig. Jag sitter två meter från kopian och en meter från mannen. Men nej då. Han lät mig sitta där i fem minuter till. Efter fem minuter så sträcker han sig så efter den klara kopian, ler mot mig och önskar mig en bra dag.
Har inte skrivit i vår blogg än. Skolstart och ett trivsamt kaos hemma som förklaring. Hemma har vi t ex ingen spis eller tvättmaskin än. Elransonering mellan 06-18, inget vatten i ledningarna på en vecka. Norra Kenya är katastrofområde. Vatten för man köpa från tankbilar med texten Clean Water. Efter sig lämnar dessa bilar ett ogenomträngligt svart moln av avgaser som inte riktigt rimmar med texten om rent vatten.
---
Drömmen om att allt är fixat och klart när man kommer hem blir uppfylld i Kenya. Här betalar man en maid för det. Trevligt och otrevligt att vara priviligierad. Vi förväntas att skapa detta arbetstillfälle för någon, så är det. Vår maid heter Rodah. 38 år, änka sen tre år. Rodah bor en timma med buss utanför Nairobi. Själv!
Tre av hennes fyra döttrar, 10, 16, 18, 20 bor ytterliggare fyr busstimmar bort hos mormor. Hennes äldsta dotter bor i Nairobi och studerar tre år till sjuksköterska. Skolkostnaderna för döttrarna ligger på 1100, 1600, 4000, 7000, dvs ca 14 000 per år. Maidlöner per år för Rodah skall ligga runt 10 - 12 000. Vi behöver som sagt egentligen ingen maid alls och vi vill inte ha Rodah här på heltid. Talar jag för mig själv så skulle jag inte känna mig bekväm med att komma hem och hon är kvar här ytterliggare någon timma för att jobbar för mig.
Hon har inget jobb alls nu men det vi erbjuder med halvtid löser inte hennes problem. Hon behöver heltid. Vi skulle gärna betalat heltid för en halvtid men det skapar andra problem med jämförelser mellan vad andra betalar respektive tjänar. Tanken är att istället vid sidan av, vilket är helt accepterat av alla, göra en insats som att ex betala halva barnenes skolavgifter. Halvtidslön 7200 plus halva barnens skolavgifter 7000 skulle ungefärligt motsvara det samma i pengar för Rhoda som ett heltidsjobb.
Fråga: Är det någon som känner för att bli delaktig i Rhodas barns skolgång så finns möjligheten.
---
Vad vi längtar efter hemifrån förutom er: Diskpropp, slaskskrapa i plast och en hederlig potatisskalare som fungerar.
Vatten är absolut ingen självklarhet har det visat sig. Vi har också sovit ute i en primitiv men häftig stugby på vår första safari. Det var inte kul att gå ut och pinka där mitt i natten kan jag säga. Tre minuter efter att jag stängt om mig brakade helvetet lös en meter utanför det trasiga myggnät som skyddade mig och Pia mot alla vilda djur. Det är tur att Pia har mig. Flodhästar som är det djur som dödar flest människor i Afrika hade vi 150m bort när vi gick till sängs.
Gabriel och Pia har stönat många gånger för att jag ville installera larm i VB. Hemma i Nairobi bor vi i det närmaste i ett fort. Hänglås larmknappar och galler överallt, galler inte bara för alla fönster och dörrar utan även inne mellan våningarnna. Hade man inte livlig fantasi innan man kom hit får man det av att förstå hur larmkillarna tänkt.
---
Har varit i närkontakt med flodhäst, det djur som dödar flest människor, när vi smög omkring i natten medd ficklampor på vårt första safariäventyr. Coolt.
Har slutat att se på varje Kenyan som en presumtiv rånare, vilket gör vistelsen mycket mer trivsam. Åkte t ex lokal buss fram och tillbaka i söndags när jag skulle till kyrkan. Att få "big mama" i knät inpackad fem på ett tresitssäte är bara för underbart.
Eller att sitta på en institution och vänta fem långa minuter på kopian jag bad om, och det efter att den är kopierad och klar. Den bara ligger där. Det skulle bara vara för honom att sträcka ut handen och räcka över den till mig. Jag sitter två meter från kopian och en meter från mannen. Men nej då. Han lät mig sitta där i fem minuter till. Efter fem minuter så sträcker han sig så efter den klara kopian, ler mot mig och önskar mig en bra dag.
Har inte skrivit i vår blogg än. Skolstart och ett trivsamt kaos hemma som förklaring. Hemma har vi t ex ingen spis eller tvättmaskin än. Elransonering mellan 06-18, inget vatten i ledningarna på en vecka. Norra Kenya är katastrofområde. Vatten för man köpa från tankbilar med texten Clean Water. Efter sig lämnar dessa bilar ett ogenomträngligt svart moln av avgaser som inte riktigt rimmar med texten om rent vatten.
---
Drömmen om att allt är fixat och klart när man kommer hem blir uppfylld i Kenya. Här betalar man en maid för det. Trevligt och otrevligt att vara priviligierad. Vi förväntas att skapa detta arbetstillfälle för någon, så är det. Vår maid heter Rodah. 38 år, änka sen tre år. Rodah bor en timma med buss utanför Nairobi. Själv!
Tre av hennes fyra döttrar, 10, 16, 18, 20 bor ytterliggare fyr busstimmar bort hos mormor. Hennes äldsta dotter bor i Nairobi och studerar tre år till sjuksköterska. Skolkostnaderna för döttrarna ligger på 1100, 1600, 4000, 7000, dvs ca 14 000 per år. Maidlöner per år för Rodah skall ligga runt 10 - 12 000. Vi behöver som sagt egentligen ingen maid alls och vi vill inte ha Rodah här på heltid. Talar jag för mig själv så skulle jag inte känna mig bekväm med att komma hem och hon är kvar här ytterliggare någon timma för att jobbar för mig.
Hon har inget jobb alls nu men det vi erbjuder med halvtid löser inte hennes problem. Hon behöver heltid. Vi skulle gärna betalat heltid för en halvtid men det skapar andra problem med jämförelser mellan vad andra betalar respektive tjänar. Tanken är att istället vid sidan av, vilket är helt accepterat av alla, göra en insats som att ex betala halva barnenes skolavgifter. Halvtidslön 7200 plus halva barnens skolavgifter 7000 skulle ungefärligt motsvara det samma i pengar för Rhoda som ett heltidsjobb.
Fråga: Är det någon som känner för att bli delaktig i Rhodas barns skolgång så finns möjligheten.
---
Vad vi längtar efter hemifrån förutom er: Diskpropp, slaskskrapa i plast och en hederlig potatisskalare som fungerar.
Vi kommer till Nairobi
Vårt plan landade 06.00 onsdagen den 12 augusti och en timma senare satt vi i en skolbuss som tog oss genom staden. Överallt kantades vägarna av gående människor, på väg till arbete. Ett lämmeltåg av människor som man i Sverige nästan bara ser vid fotbollsmatcher eller andra evenemang men knappast en morgon klockan sju... Vi körde genom ruffiga kvarter och ibland genom andra där vi skymtade stora villor bakom taggtrådsförsedda murar. Och så när vi körde över järnvägen såg vi Kibera, Afrikas näst största kåkstad med över en miljon invånare. Nästa vecka är det follkräkning så då får vi reda på det faktiska invånarantalet....
Skolan ligger några kilometer utanför centrum och är en liten värld i sig med skolbyggnader (huvudbyggnaden är ett gammalt sekelskiftespensionat i kolonialstil), tennisbanor och simbassäng, också detta bakom murar. Annars finns det mycket som liknar våra skolor hemma. Varm stämning och många trevliga och intressanta människor. Och ta bara gatan utanför. Under några år på nittiotalet grävde gatukontoret upp Bellmansgatan utanför Rudebecks ett antal gånger varje termin. Föreställ er då att de där hålen aldrig grävts igen eller än mindre asfalterats och ni har vår nuvarande skolgata framför er. Det är den absolut värsta väg jag någonsin sett och då var vi ändå på safari i helgen!
Fler likheter: Idag har vi röjt i svenskinstitutionen och det är helt osannolikt (och totalt onödigt) att så mycket läromedel i svenska har kunnat hamna i bokhyllor söder om Sahara. Pust! Här hade ingen rensat sedan sjuttiotalet någon gång. Och kollegiediskussionerna känns märkligt bekanta: Hur gör vi nu med frånvaron och vad ska vi bestämma om en elev inte dyker upp på provet?
Den mesta hemkänslan kom ändå under en rundvandring där jag i ett klassrum upptäckte ett lagfoto på GAIS uppsatt av en tidigare lärare… GAIS är ju redan mer än halvägs till VM i Sydafrika!
Vi bor tre minuters gångväg från skolan i ett område (även detta bakom murar) med ett trettiotal radhus runt en gräsplan där kvarterets ungdomar spelar boll under dygnets ljusa timmar. De flesta som bor här är svarta men det finns också några indier och så då vi och en brittisk dam. Vår hyresvärd är också vår granne och eftersom han är indier och affärsman har han antagligen större anledning än många andra att vara rädd för inbrott och därför har han utrustat inte bara sitt eget utan också vårt hus med dubbla larmsystem, galler för alla fönster och dörrar OCH mellan våningsplanen. Det är lätt att bli nojig hemma även om vi bara mötts av vänlighet ute. Och om bara några minuter blir jag ensam i huset när Olle ska jobba sin första natt som internatföreståndare. Huset är basutrustat med möbler och vi har haft tur som fått ärva soffa och fåtöljer från ambassaden men det är ändå så tomt att det ekar när vi pratar med varandra... Ska försöka få upp lite gardiner snart så att det blir något mer hemlikt.
Måndagar, onsdagar och fredagar är vi utan el mellan 06.00 och 18.00 eftersom det är elransonering p g a torkan. Tidningen från första dagen berättade att man bara väntar på de första kolerafallen i norra Kenya där folk inte längre har tillgång till rent vatten. Och ett annat reportage handlade om kenyaner som drabbas av Pellgra, en dödlig bristsjukdom som kan bli en följd av att människor levt enbart på hjälpsändningsmats, dvs uteslutande på majsprodukter.
Är det då mest fattigdom och faror vi möter? Nej naturligtvis inte men det är enorma kontraster. Att se barn samla ved när man färdas längs vägarna utanför Nairobi är att flyttas tillbaka mer än hundra år och samtidigt existerar ett helt modernt Afrika där allt som vi förknippar med europeisk teknologi finns tillgängligt.
Zebror, giraffer och antiloper var nog det mest exotiska vi såg under vår första mini-safari i helgen. Flodhästarna hörde vi bara men det var tillräckligt respektingivande för att hålla oss innanför det elektriska stängslet med våra ficklampor när vår guide drog med oss ut från våra hyddor i den afrikanska natten.
Skolan ligger några kilometer utanför centrum och är en liten värld i sig med skolbyggnader (huvudbyggnaden är ett gammalt sekelskiftespensionat i kolonialstil), tennisbanor och simbassäng, också detta bakom murar. Annars finns det mycket som liknar våra skolor hemma. Varm stämning och många trevliga och intressanta människor. Och ta bara gatan utanför. Under några år på nittiotalet grävde gatukontoret upp Bellmansgatan utanför Rudebecks ett antal gånger varje termin. Föreställ er då att de där hålen aldrig grävts igen eller än mindre asfalterats och ni har vår nuvarande skolgata framför er. Det är den absolut värsta väg jag någonsin sett och då var vi ändå på safari i helgen!
Fler likheter: Idag har vi röjt i svenskinstitutionen och det är helt osannolikt (och totalt onödigt) att så mycket läromedel i svenska har kunnat hamna i bokhyllor söder om Sahara. Pust! Här hade ingen rensat sedan sjuttiotalet någon gång. Och kollegiediskussionerna känns märkligt bekanta: Hur gör vi nu med frånvaron och vad ska vi bestämma om en elev inte dyker upp på provet?
Den mesta hemkänslan kom ändå under en rundvandring där jag i ett klassrum upptäckte ett lagfoto på GAIS uppsatt av en tidigare lärare… GAIS är ju redan mer än halvägs till VM i Sydafrika!
Vi bor tre minuters gångväg från skolan i ett område (även detta bakom murar) med ett trettiotal radhus runt en gräsplan där kvarterets ungdomar spelar boll under dygnets ljusa timmar. De flesta som bor här är svarta men det finns också några indier och så då vi och en brittisk dam. Vår hyresvärd är också vår granne och eftersom han är indier och affärsman har han antagligen större anledning än många andra att vara rädd för inbrott och därför har han utrustat inte bara sitt eget utan också vårt hus med dubbla larmsystem, galler för alla fönster och dörrar OCH mellan våningsplanen. Det är lätt att bli nojig hemma även om vi bara mötts av vänlighet ute. Och om bara några minuter blir jag ensam i huset när Olle ska jobba sin första natt som internatföreståndare. Huset är basutrustat med möbler och vi har haft tur som fått ärva soffa och fåtöljer från ambassaden men det är ändå så tomt att det ekar när vi pratar med varandra... Ska försöka få upp lite gardiner snart så att det blir något mer hemlikt.
Måndagar, onsdagar och fredagar är vi utan el mellan 06.00 och 18.00 eftersom det är elransonering p g a torkan. Tidningen från första dagen berättade att man bara väntar på de första kolerafallen i norra Kenya där folk inte längre har tillgång till rent vatten. Och ett annat reportage handlade om kenyaner som drabbas av Pellgra, en dödlig bristsjukdom som kan bli en följd av att människor levt enbart på hjälpsändningsmats, dvs uteslutande på majsprodukter.
Är det då mest fattigdom och faror vi möter? Nej naturligtvis inte men det är enorma kontraster. Att se barn samla ved när man färdas längs vägarna utanför Nairobi är att flyttas tillbaka mer än hundra år och samtidigt existerar ett helt modernt Afrika där allt som vi förknippar med europeisk teknologi finns tillgängligt.
Zebror, giraffer och antiloper var nog det mest exotiska vi såg under vår första mini-safari i helgen. Flodhästarna hörde vi bara men det var tillräckligt respektingivande för att hålla oss innanför det elektriska stängslet med våra ficklampor när vår guide drog med oss ut från våra hyddor i den afrikanska natten.
