Olle & Pia i Nairobi

I fredags var det då dags att skaffa gardintyg för att försöka få det lite mer hemlikt i vårt hus och minska eko-effekten i de ödsliga rummen. Jag slutade tidigare än Olle och bestämde mig för att ta Citi Hoppa-bussen till stan, ett typiskt svenskt lagomaltenativ när man känner sig tillräckligt trygg och inte behöver åka taxi längre men ännu inte är riktigt mogen för att våga riskera livet i en matatu, dvs en folkabuss, ihopträngd med minst 22 andra passagerare och med en totalt dödsföraktande ung man bakom ratten. En Citi hoppa är risig och skulle aldrig gå igenom en svensk besiktning men man sitter bara en person på varje säte och betalar 2 kronor för att komma till stan, ett vettigt val. Jag kom fram till down town som inte har många spår av kolonialtiden men desto fler från självständighetens sextiotal, (vilket i kombination med bristande resurser ger ett visst öststatsintryck men med exotisk växtlighet. Det är en mycket multi-kulturell stad med flest svarta förstås men också med indier, muslimer och vita. Jag tog mig från Kenyatta avenue till Biashara street där det i princip bara finns textilaffärer och köpte ett antal meter tyg.

Tog mig tillbaka till huvudgatan och skulle ta bussen hem. Ingen Citi Hoppa inom synhåll men däremot en grön lite större och bättre buss med samma nummer och där jag kände igen flera hållplatser (nåja, illa fall en) på skylten längst fram. Den här bussen kostade också det dubbla, 4 kronor, och var ett lyxåk i jämförelse med med Hoppan. Längst fram fanns en TV-skärm där det rullade reklam, bl a ett inslag för mänskliga rättigheter. Effekten blev något märklig när inslaget rullade på skärmen samtidigt som vi körde förbi ett shoppingcentrum där en tiggande kvinna på trottoaren stod och tvättade ett litet barn med vatten ur en cola-flaska.

Nästan lika märkligt kändes det när jag tittade på TV-skärmen efter ett tag igen. Nu var reklaminslagen slut och i stället rullade det roliga historier på skärmen och inte vilka roliga historier som helst utan blondin-skämt!!! Här sitter jag som enda vit  och dessutom blondin på bussen och får läsa följande historia: "En blondin är ute på gatan och går med en gris. En man går fram och frågar: Hur länge har du haft den där? Grisen svarar: Två månader...." Diskrimineringsombudsmannen, någon?

Fram till den här incidenten hade jag känt igen gatorna utanför fönstret men plötsligt visste jag inte var jag var. Jag började få en vag känsla av att det kanske trots allt inte var rätt buss. Helt säker blev jag när bebyggelsen plötsligt blev väldigt mycket ruffigare och bussen svängde in i en kåkstad. Jag märker att jag förändrats bara på de här veckorna för det kändes inte alls lika hotfullt som när vi körde genom liknande miljöer de första dagarna. Längs huvudgatan där vi körde var kommersen i full gång som på vilken affärsgata som helst, bara med den skillnaden att här bedrivs handeln i skjul, under parasoller eller direkt på marken. Bredvid diket på andra sidan gatan går några getter och betar på en gräsplätt och tittar man in på sidogatorna ser man bara en låg himmel av lappade plåttak. Detta var bussens ändhållplats och alla gick av utom jag... Jag hade ändå tur för bussen passerade skolan på tillbakavägen så den mest intressanta rundturen sen vi kom hit kostade mig bara en extra bussbiljett.

I allt detta armod finns samtidigt så tydligt livsglädje och skratt bland människor. Det är vi som får problem med hur vi ska hantera att vara priviligerade vita.