Olle & Pia i Nairobi

Jag och Amanda tog ett litet propellerplan till ön Lamu utanför Kenyas kust vid Indiska Oceanen. Efter en båttur i en liten gammal läckande eka kom vi fram till hotellet utan varmvatten, men med tanke på värmen och läget precis vid havet var det inget man saknade alls. Första natten vaknade vi plötsligt kl 05.00 av en man med dålig sångröst som ”sjöng” i en megafon precis utanför rummet. Vi tänkte först att vi hade beställt väckning men kom sedan på att hotellet låg bredvid en moské som har bönetid kl 05.00. Vi fick snart därefter se en häftig soluppgång och under dagen njuta av de milslånga stränderna där man kunde gå flera kilometer utan att träffa på en enda människa.

 
Vårt hotell.

Nästa dag skulle jag iväg och djuphavsfiska kl 06.00, precis lagom i tid efter det dagliga böneutropet. Vi har haft föräldrarnas 21 fots båt i Göteborgs skärgård i år och jag har någon enstaka gång vågat mig ut på öppet vatten med flytväst när det knappt blåst alls. Nu åkte vi i 40 knop med en hälften så stor båt utan flytväst rakt ut mot de största vågorna jag sett. Jag frågade kaptenen Banana om de åkte ut i större vågor än så här och han svarade helt uppriktigt: vilka vågor? Så det var bara att hålla i sig allt vad man hade medan en av de två medarbetarna låg och sov i fören.

 
Fiskebåten.

Efter en halvtimma började vi fiska med spön och rullar som var 10 ggr kraftigare och större än mitt största som ska klara gäddor på över 20 kg. Jag hade för säkerhets skull med mig ett lånat teleskopspö i väskan som jag var tvungen att dölja varje gång jag öppnade den för att inte bli totalt utskrattad. Efter bara några minuter fiskande tjuter det till i bromsen på en av rullarna och de ger mig spöt som rycker med mer kraft än den största gäddan jag fått i Mjörn. Efter några minuter lyckas jag dra upp min första fisk. Jag har inte den blekaste aning om vad det är när jag ser den. En liten kingfish, säger dom.

 
Liten kingfish.

Vi fortsätter att fiska, eller trolla, i flera timmar utan något napp då plötsligt bromsen på spöt börjar tjuta igen. Denna gång måste kaptenen ställa in bromsen mycket hårdare så att inte fisken drar iväg med all lina. Sedan ger han över spöt till mig och säger att han tror att det är en Marlin, de kan bli upp till 800 kg och är en sportfiskares dröm. Efter bara någon minut av att bara försöka hålla emot medan fisken drar iväg med mer och mer lina släpper den. Efter ytterligare någon timma utan napp så känner jag något bita till mot mitt knä, en liten flygfisk ligger och sprattlar i båten. Så jag kastar upp den i luften och den flyger vidare.

Annars satt jag mest och tittade mot horisonten i alla riktningar och hoppades att snart se land och att båten skulle hålla. Plötsligt ser jag en vattenkaskad flera hundra meter framför oss, och jag tittar efter en sten eller fyr som vattnet måste slagit emot när jag ser en späckhuggare hoppa högt upp ur vattnet och skapa en ny kaskad av vatten. Bland det häftigaste jag sett i hela mitt liv! Detta upprepas ett antal gånger utan att kaptenen ändrar kurs. När vi åker över vattnet där späckhuggarna just hoppat så har de som tur är slutat med tanke på att de är dubbelt så stora som båten och vattenkaskaden de skapade hade kunnat sänka ett antal Paddanbåtar. Men hade späckhuggarna sänkt båten hade jag i alla fall dött som en lycklig man efter denna syn.

På vägen hem ser vi äntligen lite fåglar. De hade gps och ekolod men fåglarna var det enda säkra sättet att veta att det fanns fisk i närheten enligt kapten Banana. Och mycket riktigt så tjuter bromsen på rullen till och återigen får jag spöt. För varje meter jag drog in fisken så drog den iväg dubbelt så långt med linan för att visa vem som bestämde. Efter en halvtimmas kämpande mot vad jag trodde var en av späckhuggarna så klarar inte min arm mer. Så de andra tre i besättningen turas om i tio minuter var tills vi tillslut ser något långt ner i vattnet. Det var ingen späckhuggare utan en tonfisk som vi lyckas få med oss hem.

 
Tonfisk. Ser inte mycket ut för världen, men en riktig fighter.

Vi följer efter fåglarna och på en och samma gång så tjuter tre bromsar till. Det var lagom med fyra personer för att få upp en av de här fiskarna i taget, men nu satt jag och de två medarbetarna kämpande med var sitt spö medan Banana försökte styra båten och hjälpa oss alla på en gång. Efter ett tag hade vi alla tre fiskarna hyfsat nära båten då de började cirkulera kring båten i olika riktningar. Linorna hade snabbt virats kring varandra och samtidigt som vi försökte byta spön för att vira tillbaka var man tvungen att hålla i sig själv och spöt med all kraft. Många swahiliska svärord senare kunde vi åka hem med ytterligare tre kingfish, alla betydligt större än den första. Och på vägen hem hade nästan till och med jag kunnat sova i fören när vi körde 40 knop över Indiska Oceanens stora vågor. Jag lyckades dock hålla mig vaken och i upprätt ställning några minuter till och fick se delfiner hoppande vid sidan av båten, men vem bryr sig om det när man sett en späckhuggare hoppa upp ur vattnet!


Från vänster:
Medarbetare med en kingfish.
Kapten Banana med en kingfish och tonfisk.
Gabriel med en kingfish.

Gabriel Samuelsson