Kungligheter, nobelpristagare och fikonträd på Svenska skolan
För några veckor sedan damp det ner ett mail från Ambassaden till Svenska skolan: Kronprinsessan Victoria skulle komma på ett fyra dagar långt besök till Kenya och man föreslog att en visit på Svenska skolan skulle ingå i programmet , närmare bestämt från klockan 18.00 till klockan 19.00 lördagen den 14 november.
Tja, det lät ju väldigt trevligt och eftersom skolområdet är stort och välkomnande föreslog ambassaden att alla svenska medborgare på deras lista skulle inbjudas och varför inte? Ett kort program med några tal och lite sång av skolbarnen och ett tillfälle för vår kronprinsessa att få gå runt på skolan och kanske träffa några elever och andra svenskar som verkat länge i Kenya, det skulle väl gå lätt att ordna. Trodde vi!
Nu började en planering och enorganisation som antagligen bara är just kungligheter och statsöverhuvuden förunnade. Minutplanering av programmet, säkerhetskontroll av hela skolområdet och ett fejande och putsande överallt! Men det är ju lite som när man själv har gäster hemma – visst kan städningen inför ett sådant tillfälle ibland tyckas överdriven men man har ju så att säga igen det efteråt, det är faktiskt inte förgäves.
På sista personalkonferensen tillfrågades vi om det fanns några som kunde hjälpa till med t ex avspärrningar och assistans i tälten och plötsligt hade en kollega och jag blivit något slags värdinnor på denna tillställning.
Jannicke och jag tillsammans med en representant för den kenyanska pressen
400 av de inbjudna svenskarna tackade ja och på fredagen monterades stora vita tält upp på gräsmattorna där det under evenemanget minglades, åts och dracks.
Så kom hon då, kronprinsessan Victoria och hon visade sig vara mycket chosefri och charmerande i det korta tal hon höll.
Victoria och LO, vår rektor
I hennes sällskap fanns också en afrikansk dam och inte förrän denna dam tilltalades med ”Nobel Laureate” insåg jag vem hon var - Wangari Maathai, kvinnan som år 2004 mottog Nobels fredspris för sina insatser för hållbar utveckling, demokrati och fred. Hon är kvinnan som 1977 startade ”The Green Belt Moovement som resulterat i planteringen av 10 miljoner träd (Vi-skogen är en del av detta projekt).Hennes kamp har inte alltid varit uppskattad – hon har suttit i fängelse och levt under dödshot. Men nu var hon här på Svenska skolan och planterde ett litet fikonträd tillsammans med Victoria! Stort!
På en halvtimma var talen och sångerna över, de prominenta gästernas mingel med de utvalda drog över 10 minuter så klockan 19.10 rullade kortegen ut genom skolans grindar och så var festen slut.
Den bästa kommentaren kring detta besök levererade Anna, svensk tvåbarnsmor som just adopterat en liten kenyansk kille. ” Vad Victoria ska göra i Kenya? Men det är väl uppenbart! Hon och Daniel är naturligtvis här för att adoptera!”. En svensk tronföljare med kenyanskt ursprung precis som Barack Obama, DET hade varit något.
Hej Pia och Olle!
Fantastiskt att få följa er oerhörda vardag och helg på andra sidan jorden! Varje dag är som ett äventyr - vandring är snarare en introvert, kontemplativ. Er yttre resa som såklart också blir en inre känns härifrån helt magisk. Men först nu har jag fått det lite lugnt. Äntligen börjar jag landa i min doktorandtillvaro och efter en omtumlande och intensiv start, känns det som om jag kan skörda frukterna - jag trodde inte att det gick lära sig så mycket på så kort tid. Pedagogen är en helt annan värld och doktorandtillvaron liknar ingen annan. Ni ler säkert i mjugg, för er värld är helt annorlunda mot den europeiska, svenska, göteborgska, alingsåska osv., ändå verkar mycket var gemensamt för lärarkårer runt om bland "svenska skolor". Det slår mig att ni upplever så mycket både till vardags och till "helgs". Fantastiskt att ni dokumenterar allt, det känns magiskt att få se era bilder av möten med miljöer och människor helt unika.
Pia, jag saknar dig enormt och har tänkt på dig, tror jag, varje dag. Vi sitter ju liksom i samma sits, eftersom vi samtidigt lämnat Rudebecks för ett år, eller längre. Jag kan ju läsa det du skriver men jag kan inte prata med dig, saknar våra vardagliga samtal om ditt och datt. Rudebecks har jag besökt en gång, ganska tidigt på terminen, och det blev omvälvande, när alla glada kramade om mig - det kändes varmt och hjärtligt men samtidigt vemodigt, när jag själv kämpade med att gå igenom en separation med rudebecksidentiteten för att skapa mig en ny. Orienteringen har varit min egen, inte en gemensam upplevelse och nu förstår jag dem som säger att det är nyttigt att byta arbetsplats, miljö - jag lär mig så mycket om mig själv men också om andra organisationer. Mötet med Pedagogen blev starkt. Alla satte mig på en piedestal, "å, det är du som är Robert, som fick platsen". Min handledare sade, du verkar ha stor kapacitet, du kan säkert göra det och det och det. Det gav mig en enorm prestationsånges och när handledarna glatt sade att de tycker att jag skall skriva på engelska, då fick jag spader! Nu har jag två konferenser bakom mig, har hört svengelskan och är lite lugnare, har hållit mitt första doktorandbidrag på konferens och känner mig lite lugnare, mina handledare gav mig lovord efter att ha läst mitt manus och sett vad jag faktiskt hunnit med under så kort tid - det har nu gjort mig lite lugnare, tryggare. Märkligt att vara eleven som behöver lite stöttning - från vilsen nybörjardoktorand till lite nöjdare. Livet som doktorand är faktiskt helt magiskt, så spännande med oändliga kunskapsvärldar. Alla säger att det är en berg-och-dalbana, många osäkra, stressiga perioder med några lugnare, skrivande stunder. Just nu skriver jag en idéhistorisk essä om bildning och bedömning för en av kurserna. Jag kan bara föreställa mig vilka världar du besöker, upplever och insuper. På fredag är det personalmöte på Pedagogen men också på Rudebecks. Tänkte kila över och säga hej kanske. I fortsättningen skall jag försöka följa era inlägg oftare. Tänk att 3,5 månad redan gått!
Skriv gärna ett mail om du hinner. Saknar dig! Nästa gång vi hörs, kanske jag kan berätta lite mer detaljerat vad jag upplever. Må gott!
Va spännande. Träffat kronprinsessan har ni väl inte gjort ens i Sverige? Kram
Hej Pia (och Robert!)
Jag läser er blogg då och då och blir helt tagen av alla berättelser och bilder! Det är så otroligt spännande, omtumlande,vackert, långt borta och nära tack vare dig.Jag tänker också på dig (som Robert och många andra på SRG) och är glad att du/ni får uppleva så mycket på så kort tid och låter oss få del av det.
Bises
Marianne
Roligt att följa med i ert liv lite gran. Tack
för att ni delar med er av era fina upplevelser.
Det måste vara mycket stimulerande för er.
Härligt att veta det går bra för er, hoppas ni
får många fina stunder framöver.
