Olle & Pia i Nairobi

Om Olles element är rörelse så är mitt kanske litteratur. Sedan jag kom till Kenya så har nästan allt jag läst haft någon koppling till Afrika, helt enkelt för att det är det som känns mest angeläget. Karen Blixens Den afrikanska farmen (som blev till filmen Out ot Africa)  tar mig med till ett kolonialt Kenya  för nära hundra år sedan men hennes iakttagelser av naturen, djuren och  hennes formuleringar av det Afrika gör med besökaren är absolut tidlösa: ”…en utvidgning av hela min värld” - så beskriver hon mötet med Afrika.

Sedan  har jag läst Ebenholts av Kapuscinski, den ende journalisten som figurerar i Nobelprissammanhang och det mycket välförtjänt. Han skriver utifrån nära femtio års erfarenhet av Afrika och han beskriver platser  och människor så att färger och dofter stiger upp ur sidorna.

Men framför allt förmår han med sina historiska och politiska kunskaper förklara företeelser som man inte förstår eller det som man funderar över när man är i Afrika. Som det här med att man som vit så tydligt är en del av en kolonial historia som fortfarande är högst påtaglig. Låt mig ta ett exempel. En vit man går förbi mig utanför shoppingcentret och bär ett svart  barn i sin famn. En ganska vanlig syn här i Nairobi och scenen är lätt för mig att tolka: Det måste vara en vit man som har adopterat ett svart barn och som nu väntar på att all pappersexercis ska bli klar innan han och familjen kan åka hem med sin nya familjemedlem. En stund senare passerar en svart man med ett vitt barn i famnen. Nu blir det kortslutning i min hjärna. Det finns helt enkelt ingen tänkbar förklaring till ovanstående konstellation. En minut senare går jag förbi de båda paren som nu står framför en Range Rover på parkeringsplatsen och plötsligt faller alla bitar på plats: Den svarte mannen är den vite mannens chaufför och det vita barnet är också den vite mannens barn. Så starkt lever dessa mönster kvar att motsatsen inte ens är tänkbar. Kapuscinski skriver: ”I relationen vita/svarta vantrivs båda parter.”

Den senaste boken med anknytning  till Kenya som jag läst är Obama's Dreams from My Father. Hade bara läst de inledande kapitlen, där Obama beskriver sin barndom och där den begåvade kenyanske fadern på stipendium i USA redan lämnat sin vita amerikanska fru och sin lille son, när jag förra veckan fick en inbjudan till ett bokcafé på franska skolan här i Nairobi. Där skulle man avhandla just ovan nämnda bok med fokus på kapitlen som beskriver hur Obama som vuxen kommer till Kenya i jakt på sina afrikanska rötter. Alltså fick jag för att hinna läsa det viktigaste tills idag raskt hoppa sisådär 250 sidor med Obamas hela ungdomstid och  med kapitlen som beskriver hans tidiga karriär och i stället kasta mig rätt in i de sista 150 sidorna som handlar om Kenya.

Nu är jag just lyckligt hemkommen från denna litterära afton. För er som inte är så hemma i fransk mentalitet kan jag bara säga att det inte finns något folkslag (i alla fall inte som jag känner till) som liksom fransmän kan göra vilket ämne som helst till filosofi. (Jag såg en gång på fransk TV ett jaktprogram där tre välklädda medelålders män var filmade ute i en skog där de stod och DISKUTERADE jaktens innersta väsen  under en halvtimma…) I kväll har jag alltså lyssnat till nio  fransmän, två kenyaner och tre kongoleser som diskuterat ras, identitet , kolonialt arv och Obamas litterära kvaliteter. Ni förstår att jag är lycklig! Och nu är detta min nya bokcirkel där alla årets alla titlar har anknytning till Afrika. Karen Blixen igen: ”Nu är jag där jag ska vara.” I alla fall ett tag.