Olle & Pia i Nairobi

Ja, det är lätt att bli romantisk i Afrika. Inför de storslagna landskapen och inför de till synes öppna och generösa människorna.


Vacker och oväntad syn: Massajer vid Indiska oceanen

Men det är också lätt att bli hård, att stålsätta sig i mötet med fattigdom i allmänhet och med tiggande människor i synnerhet.

”We who thought Africa was going to turn us into better human beings, more wholesome and in tunes with our instincts, seem to have instead showed our basest instincts.” (Francesca Marciano, Rules of the Wild - den senaste boken jag läst i min franska bokcirkel) Här kommer nu några iakttagelser från de senaste månaderna som belyser detta faktum:

I
Högstadieelever som inte vill jobba på lektionerna brukar be läraren att få ”hänga gubbe” på tavlan, i bästa fall utifrån något begrepp inom lärarens ämne.

Mina gymnasieelever i franska har genom åren i stället försökt få mig att glömma min lektionsplanering med följande replik: ”Pia, kan inte du berätta om när du var au pair i Frankrike...” Någon gång har jag fallit till föga och en favorithistoria har varit när jag som nyanländ au pair i en liten by i Bourgogne följer med Madame till  närmsta lilla stad där hon köper ett dussin fiskbestick i nysilver, vilket hon till sin stora fasa upptäckt fattats i sommarhuset.

Ungefär så här såg jag ut när jag var au pair. Tack till Gunnel för fotot!

Någon vecka senare blir jag anklagad för att ha stulit ett av dessa bestick när en kniv fattas. Inte bara jag anklagas - misstankarna riktas också mot städerskan och kokerskan och det hela slutar med att städerskan, Madame och jag åker ut till byns soptipp där  städerskan går runt i gummistövlar  bland avskrädet och försöker identifiera familjens soppåsar. ..

Soptipp - inte i Bourgogne men väl utanför Mombasa

(Kniven i fråga återfinns några dagar senare bakom diskmaskinen där den fallit ner.) Varför har detta varit en favorithistoria  både för mig och för eleverna? Antagligen för att vi gemensamt kunnat förfasa oss över ett klassamhälle som känts mycket avlägset i ett svenskt klassrum.

Hör nu då på hur denna hitoria från 1977 hinner ikapp mig mer än 30 år senare - och i Afrika. Vi flyttade i december till en ny lägenhet och Rodah, vår maid, var till stor hjälp både med att packa ner och att packa upp.  Mina kläder och smycken packade jag själv men när jag efter flytten kom hem från skolan hade Rodah redan packat upp allt, hängt in i garderober och ordnat med det mesta. Nästa dag upptäcker jag att mitt minsta men mest använda smycke, en tunn guldkedja med ett hänge som jag fick av mina barn i 50-årspresent saknas... Jag vet i vilken liten papperspåse jag packade smyckena men hittar inte denna. Pratar med Rodah som inte har sett mitt smycke men som drar fram en stor svart sopsäck och säger: ”Om det inte ligger bland de andra smyckena måste det finnas här för här ligger allt skräp.” Och i denna svarta sopsäck ligger inte bara allt emballage från flytten utan också de två senaste dygnens hushållssopor. Rodah viker sig som en fällkniv ner i sopsäcken och börjar gräva... Flashback? Bara förnamnet! (Och ja, efter någon minut håller hon triumferande upp min guldkedja!)

II
Vad gör man om man blir vittne till en olycka, en misshandel eller påkallas av en människa i nöd? Ingriper, förhoppningsvis, visar medmänsklighet eller kanske t o m civilkurage. Självklarheter kan tyckas. Inte i Nairobi. Här uppmanas man som vit att inte stanna bilen, inte veva ner rutan och absolut inte kliva ur bilen. Och så får man höra om människor som bara fejkar olyckor eller nödsituationer för att kunna råna en på pengar eller bilen.

Häromveckan när jag skulle åka och handla var min vanliga väg, en liten genväg jag tar för att undvika köer, avspärrad p g a vägarbeten.

Naivasha Road i Nairobi. Inte alla vägarbeten innebär att vägarna spärras av.

Trafiken leddes till en annan mindre väg - oasfalterad, i riktigt dåligt skick och med några hus som jag bara anade bakom höga murar. Inte en bil i sikte, inte en människa. När jag långsamt tar mig fram över ojämnheter, stora potthål och riktiga kratrar i vägen ser jag något ligga på marken ett femtiotal meter framför mig. Det ser ut som ett bylte av något slag, kanske kläder som någon tappat? När jag kommer närmare ser jag att det är en människa, en man som ligger framstupa på vägen. Jag kör förbi. Vågar helt enkelt inte stanna, rädd för att det ska vara ett bakhåll. ”It was fear. And fear in Africa always comes with a black face.” (Fransesca Marciano igen.) Jag kör förbi och känner mig som ett svin. Det finns inget 112 att ringa. Naturligtvis finns det någonstans en polisstation jag skulle kunnat åkt till men jag har ingen aning om var så inte heller det gör jag.

Några söndagar efter detta var jag i Nairobi Baptist Church och hela predikan ägnades åt den barmhärtige samariten. Jag var inte ens den moderna varianten av samarit som man tog upp i predikan, han eller hon som i stället för att förbinda såren på den överfallne slänger till honom ett paket plåster och med ett urskuldande leende förklarar att det väl egentligen är att föredra att förse behövande med hjälp till självhjälp...

I citaten ovan talar författaren om rädsla som grund för våra lägsta instinkter. Kanske är det därför som rädsla är så farligt, både för en enskild individ och för ett samhälle.