Olle & Pia i Nairobi

Underbar upplevelse att tillsammans med gästande Anders Philip och Lars Johanhage, och ett 20-tal från församlingen, kunna hjälpa poliodrabbade broder Malaki, med hustru och fyra barn, att bygga om hans arbetsplats som det mer än regnade in i. Skjulet, ett lappverk av kartong, plast och säckväv håller här på att demoleras. Malaki med son i bakgrunden.

I dessa dagar kan det kännas tungt att bara ha svenska tränare att heja på i fotbolls-VM. Därför vill jag sprida lite glädje med att berätta för er att det faktiskt finns  ett svenskt lag som gått till VM-final.

Svenska skolan sponsrade en lokal frivilligorganisation med pengar för en fotbollsturnering. Ett initiativ till ett J-VM där hälften av deltagarna i varje nationslag skulle komma från slumområdet Kibera.

Avsikten var att ge underpriviligerade barn en upplevelse. Det svenska laget bestod av en svensk kille, resten från Kibera. En brilljant kombination! (Dessutom var den svenske killen sjuk på finaldagen...) Med 16 deltagande nationslag, bl  a från Brasilien och Kongo, vann våra tvärhandshöga  kämpar inte bara publikens hjärtan, utan också hela turneringen.

Som coach tänkte jag inför den första matchen att det kunde vara värt att köra ”sassa brassa mandelmassa” med laget samlat i ring. Det funkade sådär. När jag var klar övergick barnen till att hålla en gemensam bön.

Vattenflaskorna behövde fyllas, så jag fann min roll de övriga matcherna.

Jag var lika glad och stolt som killarna och tjejerna på bild!

Innan vi kom till final hade bl a följande hänt:

- Svenska skolan bjöd in till träning dagen innan turneringen startade. 7 av 16 kom. Ingen hade fotbollsskor

- Några tjejer kom för att spela i kjol matchdagen

- Mitt under en gruppmatch springer vår tioåriga tjej på bilden nedan (för övrigt turneringens strålande stjärna på flicksidan) iväg med sina fotbollsskor till en kompis som hon tyckte behövde skorna bättre än hon själv. Plutt!

Flera hundra barn väntade sedan i kö på att det skulle bli mat över efter att deltagande lag fått sitt. Det slutade lyckligt. Alla fick något att äta. Det berörde mig starkt att se dessa barn.

En av killarna som såg att jag inte var bekväm med att äta med fingrarna och inte heller fick till någon särskild teknik med pennan jag tillgrep, kom springande med en väl använd plastgaffel. Likadant bar de gång på gång fram en stol till mig.

Det är fantastiskt varje gång jag får uppleva Kenya inifrån.