Ett annat Afrika - Sydafrika
Det fanns en tid när Olle räknade dem han kände i Nairobi och räknade in taxichaufförer han åkt med en gång bland dessa... Nu är läget ett annat och vi har några riktigt goda vänner här. En av dem är Tristan, född i USA, uppvuxen i Sydafrika och med rötter i Nairobi på sin mammas sida. När han bjöd oss att komma och hälsa på honom i Cape Town och bo i hans mammas hus var erbjudandet oemotståndligt. Här följer några rader om vår vecka där.
Fredag:
Vi anländer till Cape Town samma dag som U2. Tristan tar oss upp på Signal Hill, den lokala "Snikens kulle" som finns i varje stad med någon som helst topografisk självaktning. Redan denna kväll när vi blickar ut över en modern storstad till ljudet av U2:s musik står det klart att detta är ett helt annat Afrika än det vi lärt känna i Kenya.
Lördag:
Tristan är hiking-fantast och vill genast att vi ska ut och vandra. Vi kör genom Stellenbosch
med omkringliggande vingårdar. På en av de största egendomarna, Spiers, arbetade tiotusentals slavar. De flesta kom inte ens från Afrika utan från Malaysia och övriga Indonesien. Varje dag fick de lyssna till den här slavklockan som kallade till arbete.
Till slut kommer vi fram till Hottentots-Hollands (!) Nationalreservat för en eftermiddagsvandring.
Söndag:
Kirstenbosch är en fantastisk botanisk trädgård i Cape Town. Här Sydafrikas nationalblomma Protea.
Måndag:
Vi tar oss in till centrum med lokaltåget. Vi kliver på första bästa vagn och har hamnat i tredje klass, helt omedvetna om att mannen i biljettkassan gett oss en biljett till första klass utan att ens fråga. Vi är definitivt de enda vita i vagnen och det blir uppenbart att i alla fall Cape Town fortfarande är mycket segregerat. Det känns som om vi ser fler svarta på den här resan in till stan än vi gör under resten av dagen i Cape Town.
På vägen hem kliver vi på första bästa vagn igen och den här gången råkar det vara första klass. Scenariot är det omvända: bara vit medelklass. När vi vandrar hemåt passerar vi ANC:s lokalkontor på Durban Street, bara ett stenkast från där vi bor.
Tisdag:
Vi följer med Jeanne, Tristans mamma, till en skola där hon jobbar som volontär.De flesta eleverna har tidigare hoppat av gymnasiet och försöker nu läsa in det de missat. Denna dag står livskunskap på schemat och Olle och jag får ta hand om varsin lektion.
När vi träffar eleverna känns det väldigt mycket som att befinna sig på en svensk skola - inte en skoluniform så långt ögat når, vilket annars är det normala både i Kenya och i Sydafrika. Kontrasten är stor mot den pojkskola vi just passerat på vägen, bara något kvarter bort men i en helt annan värld.
Onsdag:
Vi ska upp på Table Mountain med Tristan, berget som dominerar hela Cape Town och som alla infödda orienterar sig efter.
De flesta åker linbana upp men det är inget alternativ för oss. Tristan tycker att vi ska bestiga den östra sidan av berget och det är tur att vi inte förstår vad vi ger oss in på. När vi har kommit halvvägs upp gäller bara en sak: Inte titta uppåt, inte titta neråt och inte släppa koncentrationen en sekund på var man sätter fötterna. Under de sju timmar bestigningen tar möter vi bara en levande varelse: det är en thar, en slags tibetansk bergsget. Missa den inte på fotot! (Finn en get!)
Väl uppe kan vi gå genom de moln som hänger ner över berget som en bordsduk och som gett berget dess namn.
Något snopet är det kanske att efter dessa sju timmar med linbana komma ner till stan igen på mindre än fem minuter...
Torsdag:
Det tar bara 20 minuter att åka över till Robben Island med en snabbgående katamaran. Ni har alla sett scenerna med valar på naturfilmer, hur de skjuter upp ur vattnet för att sedan plasklanda. Denna scen får vi uppleva flera gånger på vägen ut till ön. Men det är bara en bonus. Till Robben Island åker man naturligtvis för att se fängelset där Nelson Mandela satt.
När Nelson Mandela släpptes fri 1990 efter att ha suttit fängslad sedan 1964, hade han suttit 18 av sina 27 år just på Robben Island. 1994 kom ANC till makten efter fria demokratiska val och Sydafrikas nya konstitution utformades faktiskt till stor del i detta stenbrott. Hit fördes de politiska fångarna varje dag för tvångsarbete under tre decennier.
Arbetet var hårt och meningslöst - stenar transporterades fram och tillbaka över ön- och gav fångarna men för livet. Att Nelson Mandela fortfarande idag har problem med sina ögon beror på att han tvingades arbeta med den bländande kalkstenen utan någon som helst skyddsutrustning. Så här framställdes arbetet på Apartheidregimens propagandabilder.
Men att Nelson Mandela bevarade sin psykiska hälsa framstår ändå som det mest fantastiska när man får se den fängelsecell där han tillbringade de flesta åren på Robben Island:
Fredag:
Vi åker Godahoppsudden runtoch kommer till Cape Point där Atlanten och Indiska Oceanen möts. Vi ser inte ett fartyg och inte en badande människa på Atlantsidan - så farliga är dessa farvatten och så kallt är vattnet.
Denna del av Sydafrika kan inte stoltsera med så många vilda djur men en art finns här som vi aldrig tidigare sett i vilt tillstånd; pingviner!
På hemvägen passerar vi enorma slumområden byggda rätt på sanden. Under fotbolls-VM uppförde man plank utmed motorvägen för att turisterna inte skulle se kåkstäderna...
Lördag:
Vi åker hem till Nairobi, förundrade över allt vi fått vara med om men också fundersamma. Den där scenen från tredje klass på tåget dröjer kvar liksom bilderna från kåkstäderna utmed motorvägen. Det blir så tydligt att det välståndet vi sett skapats på mångas bekostnad och att det tar lång tid att bygga ett rättvisare och jämlikare samhälle.
