Olle & Pia i Nairobi

För några veckor sedan damp det ner ett mail från Ambassaden till Svenska skolan: Kronprinsessan Victoria skulle komma på ett fyra dagar långt besök till Kenya och man föreslog att en visit på Svenska skolan skulle ingå i programmet , närmare bestämt från klockan 18.00 till klockan 19.00 lördagen den 14 november.

Tja, det lät ju väldigt trevligt och eftersom skolområdet är stort och välkomnande föreslog ambassaden att alla svenska medborgare på deras lista skulle inbjudas och varför inte? Ett kort program med några tal och lite sång av skolbarnen och ett tillfälle för vår kronprinsessa att få gå runt på skolan och kanske träffa några elever och andra svenskar som verkat länge i Kenya, det skulle väl gå lätt att ordna. Trodde vi!

Nu började en planering och enorganisation som antagligen bara är just kungligheter och statsöverhuvuden förunnade. Minutplanering av programmet, säkerhetskontroll av hela skolområdet och ett fejande och putsande överallt! Men det är ju lite som när man själv har gäster hemma – visst kan städningen inför ett sådant tillfälle ibland tyckas överdriven men man har ju så att säga igen det efteråt, det är faktiskt  inte förgäves.

På sista personalkonferensen tillfrågades vi om det fanns några som kunde hjälpa till med t ex avspärrningar och assistans i tälten och plötsligt hade en kollega och jag blivit något slags värdinnor på denna tillställning.

Jannicke och jag tillsammans med en representant för den kenyanska pressen

400 av de inbjudna svenskarna tackade ja och på fredagen monterades stora vita tält upp på gräsmattorna där det under evenemanget minglades, åts och dracks.

Så kom hon då, kronprinsessan Victoria och hon visade sig vara mycket chosefri och charmerande i det korta tal hon höll.

Victoria och LO, vår rektor

I hennes sällskap fanns också en afrikansk dam och inte förrän denna dam tilltalades med ”Nobel Laureate” insåg jag vem hon var -  Wangari Maathai, kvinnan som år 2004 mottog Nobels fredspris för sina insatser för hållbar utveckling, demokrati och fred. Hon är kvinnan som 1977 startade ”The Green Belt Moovement som resulterat i planteringen av 10 miljoner träd (Vi-skogen är en del av detta projekt).Hennes kamp har inte alltid varit uppskattad – hon har suttit i fängelse och levt under dödshot. Men nu var hon här på Svenska skolan och planterde ett litet fikonträd tillsammans med Victoria! Stort!

På en halvtimma var talen och sångerna över, de prominenta gästernas mingel med de utvalda drog över 10 minuter så klockan 19.10 rullade kortegen ut genom skolans grindar och så var festen slut.

Den bästa kommentaren kring detta besök levererade Anna, svensk tvåbarnsmor som just adopterat en liten kenyansk kille. ” Vad Victoria ska göra i Kenya? Men det är väl uppenbart! Hon och Daniel är naturligtvis här för att adoptera!”. En svensk tronföljare med kenyanskt ursprung precis som Barack Obama, DET hade varit något.

 

En vecka varje år drar skolan iväg med eleverna på fältstudier. I år bli det till en massaj-by 20 mil rakt söder om Nairobi, alldeles intill gränsen till Tanzania. I denna by med några hundra invånare ligger också en filial till Österlens fokhögskola. Filial är kanske att ta i - det är mer ett annex för några få utvalda, närmare bestämt sex elever som oftast redan har en högskoleutbildning och definitivt redan erfarenhet av arbete och resor i tredje världen. Annars skulle de inte fixa den här vistelsen! Här finns några biologer, någon socialarbetare och någon lärare som sedan bedriver olika projekt utifrån denna by under de sju månader de bor här. Samarbetet började i slutet av sjuttiotalet när Göran, en lärare och Afrika-resenär passerade här och träffade en ung massaj-krigare och vänskap uppstod. Sedan dess har elever från Tomelilla åkt ner hit och bara de senaste åren har de bott i ett hus - innan dess bodde de i tält!

Torbjörn, SO-lärare på Svenska skolan och delägare i vår bil, var där redan förra helgen för att reka inför fältstudieveckan, och blev så förtjust att han tyckte att vi absolut skulle följa med dit nu i helgen igen.  Sagt och gjort, vi packade bilen och rullade iväg på lördagen.



På väg söderut

Om det är en omställning för oss att komma från Sverige och bo i Nairobi så måste det vara en mild västanfläkt mot att hamna i Enkokindogoi. Här finns ingenting men samtidigt allt det vi åkte hit för: lugnet, naturen, tystnaden och möten med fantastiska människor. Svarta mambor och skorpioner kunde man få på köpet men vi klarade oss utan någotdera.

Vi mötte Alice, byns mama och en av de mest gästvänliga människor jag mött, som just byggt färdigt ett nytt plåthus, innan hennes gamla lerhydda rasade när regnen kom. Hennes största bekymmer var om hon skulle hinna bygga färdigt avdelningen för korna. Om hon inte skulle hunnit det hade korna antagligen dött när regnen kom eftersom de då är så svaga efter torkan att de riskerar att frysa ihjäl i regnet.



Alice i sitt nybyggda hus


David, hennes man framför det nya lerhuset under konstruktion . Men det är Alice som bygger det när han går med korna på bete!

Vi träffade naturligtvis Milia, den då unge massaj-krigaren som numera är en äldre man, byns baba, med fru, många barn och ett antal kor. Vi besökte hans frus hydda. Själv bodde han ensam i hyddan bredvid eftersom hans söner nu alla är omskurna och då inte längre får bo i samma hydda som sin far.

Även Milia har bekymmer med sina kor som inte hämtat sig från torkan än. Här har en lagt sig ner vid skolan och kommer inte upp på benen utan hjälp av fyra starka karlar.





David, Henrik, Olle och Torbjörn, alla verkar ganska nöjda - även kossan (vars namn jag inte vet).

Vi träffade också Samson, en mycket ung familjefar som väljer att satsa på odling istället för på kor (vilket är väldigt klokt med tanke på erosionen) och som har stora planer på att odla t ex aloe vera. Med tanke på hans vackra trädgård och allt han nu odlar för sin familjs räkning verkar han ha både kunnandet och visionerna.



Under ett träd som planterades för bara två år sedan...

Redan dagen innan hade vi träffat många av barnen från Enkokindogoi när de besökte Nairobi för första gången i sitt liv och åt lunch på Svenska skolan. Maria, en av de svenska studenterna som ordnat resan, berättade om deras förundran inför vattenautomaten i matsalen och inte minst inför vattenklosetterna på toaletterna! Och gungorna på lekplatsen förstås!




På söndagen blev det ett besök i Baptistkyrkan i byn.

Inför gudstjänsten



Ugdomskörens inledning med sång och dans och en församling som föll in i sången slår det mesta jag upplevt i den vägen. Tyvärr kan vi inte här på bloggen publicera filmen Olle tog så ni får hålla tillgodo med en bild skjuten från höften mot kvinnobänkarna. Kanske inte så mycket gung på bilden men färgsprakande!