Ngong Hills - Pia
”Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong.” Så börjar Karen Blixens bok Den afrikanska farmen. Ngong Hills säger man idag även på svenska. Man kan se de blånande konturerna av berget när man kör västerut från Nairobi. När man kommer närmare Ngong, en liten obetydlig garnisonstad, syns kullarna som knogarna på en knuten hand mot himlen. Hit flyr många Nairobi-bor storstadens larm på helgerna för att vandra eller löpträna på ännu högre höjd än vad Nairobi (1 700 m) erbjuder.
Hit tog vi oss i helgen med våra elever för att förbereda dem (eller kanske snarare oss!) för bestigningen av Mount Kenya (5 199 m) i slutet av januari.
Det här var en vandring på några timmar, mest för att känna på lite av vad det är att vandra på hög höjd. I januari går vi upp på Mount Longonot (2 770 m) som är nästa steg i träningsupplägget och sedan får vi se om t ex jag själv fortfarande står kvar på anmälningslistan till Mount Kenya...
BILD
Landskapet är böljande och grönt (speciellt nu efter regnperioden) och tittar man bara norrut, mot Nairobi och dess förstäder som skymtar långt borta, skulle man kunna luras att tro att man befinner sig i England. (Det var också här som många europeiska och kanske framför allt brittiska nybyggare slog sig ner under kolonisationen.)
Inte ens fåren fattas.
Men tittar man söderut så är landskapet helt afrikanskt: torrt, trädlöst massaj-land breder ut sig.
Vi hade med oss två beväpnade rangers från Kenya Wildlife Service, mer för att skydda oss från rån än från vilda djur. När vi stod på toppen av en av kullarna och tittade på utsikten sa han ungefär så här: ”Kontrasten är lika stor mellan livet på de olika sidorna av Ngong Hills som landskapen är olika”. Och har man varit inne en massaj-hydda (eller sett foton på en blogg...) och jämför det med kolonialvillorna i Karen så är det en bra bild av kontrasterna.
Karen, ja. I ett kapitel i Den afrikanska farmen skriver Karen Blixen så här om det outplånliga intryck Afrika gjort på henne.: ”Jag kan en sång om Afrika (...) om girafferna och om den afrikanska nymånen , som ligger på rygg, om plogarna i jorden och om kaffeplockarnas svettiga ansikten.” Och så frågar hon sig försiktigt om hon själv kommer att lämna några spår efter sig: ”Kan också Afrika en sång om mig? Darrar någonsin luften över slättena med en färg som jag varit klädd i, leker barnen en lek vari mitt namn förekommer, kastar fullmånen en skugga över gruset på vägen upp mot huset som liknar min? Spejar örnarna på Ngong efter mig?”
Är det då inte fantastiskt att det hundra år efter att Karen Blixen kom till Afrika fortfarande finns en hel förstad uppkallad efter henne!
Så här såg det ut när vi kom ner från Ngong Hills och här skulle jag själv kunna tänka mig att ha ett litet hus att åka till på helgerna! Kommer ni och hälsar på?
Hit tog vi oss i helgen med våra elever för att förbereda dem (eller kanske snarare oss!) för bestigningen av Mount Kenya (5 199 m) i slutet av januari.
Det här var en vandring på några timmar, mest för att känna på lite av vad det är att vandra på hög höjd. I januari går vi upp på Mount Longonot (2 770 m) som är nästa steg i träningsupplägget och sedan får vi se om t ex jag själv fortfarande står kvar på anmälningslistan till Mount Kenya...
BILD
Landskapet är böljande och grönt (speciellt nu efter regnperioden) och tittar man bara norrut, mot Nairobi och dess förstäder som skymtar långt borta, skulle man kunna luras att tro att man befinner sig i England. (Det var också här som många europeiska och kanske framför allt brittiska nybyggare slog sig ner under kolonisationen.)
Inte ens fåren fattas.
Men tittar man söderut så är landskapet helt afrikanskt: torrt, trädlöst massaj-land breder ut sig.
Vi hade med oss två beväpnade rangers från Kenya Wildlife Service, mer för att skydda oss från rån än från vilda djur. När vi stod på toppen av en av kullarna och tittade på utsikten sa han ungefär så här: ”Kontrasten är lika stor mellan livet på de olika sidorna av Ngong Hills som landskapen är olika”. Och har man varit inne en massaj-hydda (eller sett foton på en blogg...) och jämför det med kolonialvillorna i Karen så är det en bra bild av kontrasterna.
Karen, ja. I ett kapitel i Den afrikanska farmen skriver Karen Blixen så här om det outplånliga intryck Afrika gjort på henne.: ”Jag kan en sång om Afrika (...) om girafferna och om den afrikanska nymånen , som ligger på rygg, om plogarna i jorden och om kaffeplockarnas svettiga ansikten.” Och så frågar hon sig försiktigt om hon själv kommer att lämna några spår efter sig: ”Kan också Afrika en sång om mig? Darrar någonsin luften över slättena med en färg som jag varit klädd i, leker barnen en lek vari mitt namn förekommer, kastar fullmånen en skugga över gruset på vägen upp mot huset som liknar min? Spejar örnarna på Ngong efter mig?”
Är det då inte fantastiskt att det hundra år efter att Karen Blixen kom till Afrika fortfarande finns en hel förstad uppkallad efter henne!
Så här såg det ut när vi kom ner från Ngong Hills och här skulle jag själv kunna tänka mig att ha ett litet hus att åka till på helgerna! Kommer ni och hälsar på?
Tillbaka till massajbyn - Olle
Byväg. Känner ni lugnet?
Vad som är vackert har verkligen förändrats för mig. Vi wazungos ser närmast döende ut samtidigt som det svarta för mig blivit det naturligt vackra.
Här gör man inte saker på tid. Man går upp med solen. Kvinnorna mjölkar, hämtar ved och vatten, gör upp eld, lagar mat, odlar, tar hand om barn och försöker tjäna några shilling på något slags hantverk. Kvinnorna är mannens arbetskraft. Kvinnorna jag möter här är för mig genant underdåniga. Samtidigt starka. Männen går på bete med korna och har total beslutanderätt.
Varje kvinna hade sin egen hydda där hon bodde med sina barn. Mannen valde hos vem han sov. Här städas det inne och sopas utvändigt varje dag.
Detta är vad man behöver. Mörkt. Det tog mig flera minuter innan jag kunde se något alls. Rökigt då teet och getmjölken värmdes. Sängen fick jag inte med så bra på bild. Den bestod av en djurhud som var spänd en bit ovan mark. Bekvämt.
Ett tiotal kvinnor ”dansade” sig upp på sitt berg som ligger på gränsen till Tanzania samtidigt som flera av oss vitingar fick kämpa hårt.
Visste ni att en klase bananer kunde vara så vackert?
Två elever och min kollega som funnit sig själva i Massajland
Vad som är vackert har verkligen förändrats för mig. Vi wazungos ser närmast döende ut samtidigt som det svarta för mig blivit det naturligt vackra.
Här gör man inte saker på tid. Man går upp med solen. Kvinnorna mjölkar, hämtar ved och vatten, gör upp eld, lagar mat, odlar, tar hand om barn och försöker tjäna några shilling på något slags hantverk. Kvinnorna är mannens arbetskraft. Kvinnorna jag möter här är för mig genant underdåniga. Samtidigt starka. Männen går på bete med korna och har total beslutanderätt.
Varje kvinna hade sin egen hydda där hon bodde med sina barn. Mannen valde hos vem han sov. Här städas det inne och sopas utvändigt varje dag.
Detta är vad man behöver. Mörkt. Det tog mig flera minuter innan jag kunde se något alls. Rökigt då teet och getmjölken värmdes. Sängen fick jag inte med så bra på bild. Den bestod av en djurhud som var spänd en bit ovan mark. Bekvämt.
Ett tiotal kvinnor ”dansade” sig upp på sitt berg som ligger på gränsen till Tanzania samtidigt som flera av oss vitingar fick kämpa hårt.
Visste ni att en klase bananer kunde vara så vackert?
Två elever och min kollega som funnit sig själva i Massajland
