Liten prins, stora träd och Indiska Oceanen

Till kusten och Mombasa är det 50 mil från Nairobi. Man flyger dit på en knapp timme eller så tar man, som vi gjorde förra året, nattåget och är i bästa fall framme 14 timmar senare. Det är lite oklart varför man står stilla ett antal timmar på någon slätt mitt i natten men det finns säkert någon anledning! Och man sover ju ändå i sin sovkupé från anno 1900 så man bryr sig faktiskt inte så mycket.

Om det alltså finns vissa oklarheter varför tåget tar så lång tid så är det fortfarande ett  totalt mysterium hur de 50 milen till Mombasa kunde ta 10, 5 timmar med buss som det gjorde  förra veckan. Vägen är bra, asfalterad och bred och vi rullade ju hela tiden med bara något avbrott för lunch…  På de här 50 milen ska vi ta oss från ungefär 1 800 meters höjd ner till havsnivå, så landskapet är storslaget som alltid men bebyggelsen ofta dess motsats – små samhällen längs vägen med affärer, kiosker eller försäljare som slagit upp ett högst tillfälligt stånd och lagt upp några bananklasar eller avokados.

Och närmare havet finns naturligtvis också turistanläggningarna.

Men långt innan vi har hunnit så långt, knappt halvvägs till Mombasa, reser de sig plötsligt ur marken  – baobabträden. Gigantiska, grå och uråldriga, som trädens motsvarighet till noshörningar, står de där.

Första gången jag stötte på dessa träd var i den franska barnboksklassikern Den lille prinsen. Den lille prinsen bor på universums minsta planet och har ramlat ner från den till jorden. Han råkar hamna i Sahara och träffar där på en pilot som varit tvungen att nödlanda efter motorproblem. För denne pilot berättar den lille prinsen om sitt liv på planeten. Ett av hans problem är att han hela tiden är tvungen att rensa ogräs, för där finns fruktade baobab-frön som kan växa till stora baobabträd, vilket skulle vara en katastrof.

Den lille prinsen har en gång besökt en annan liten planet där någon har nonchalerat tre baobabskott med följande resultat:

Jag måste erkänna att när jag läste boken första gången visste jag inte om dessa baobabträd var fantasiträd eller inte! Det var inte förrän jag skrev en ordlista till mina elever som jag förstod att trädet existerar och på svenska går under benämningen apbrödsträd  - inte riktigt lika poetiskt som baobab, tycker jag. Och när jag nu sett trädet på riktigt förstår jag prinsens oro helt och hållet! Så här ser det ut på lite närmare håll:

Vi bodde med eleverna lite norr om Mombasa och detta år gjorde vi en utflykt till Malindi som ligger mitt emellan Mombasa och Lamu. Vasco da Gama kom dit 1498 sedan han rundat Goda Hoppsudden och blivit utkastad från Mombasa. Malindiborna var mer vänligt sinnade och välkomnade den portugisiska flottan vilket kanske inte var ett så bra beslut. Efter några år återvände portugiserna till Mombasa och intog staden.

Landmärket som Vasco da Gama reste i Malindi

Redan före 1500 vet man att ett kapell byggdes av portugiserna i Malindi vilket är anmärkningsvärt med tanke på att staden var muslimsk. Där begravdes också två sjömän ur Vasco da Gamas besättning.  Och detta kapell står kvar än idag. Det är intressant vilka bilder man kan göra sig utifrån beskrivningen i en guidebok. I min fantasi blev det ett litet katolskt kapell som man skulle kunna finna i Gamla stan i något medelhavsland. Jag bortsåg från att vi är i Afrika tills vi hittade kapellet och konstaterade att det inte bara är litet utan att det också har halmtak!

När vi var på väg ut ur Malindi såg jag plötsligt en skylt som också var bekant från guideboken: Malindi Handicraft Cooperative. Ett hantverkskooperativ låter ju schysst, några duktiga konsthantverkare som slagit sig ihop och enligt guideboken var det också hög kvalitet på det som såldes där. Så vi körde in på den lilla avtagsvägen, skumpade fram ett antal kilometrar tills vi till slut fann stället. En utställningshall, stor som en katedral denna gång! Och här fanns ALLT det som finns i souvenirbutikerna och på turistmarknaderna! Den totala motsatsen till det där lilla hantverkskooperativet vi hade föreställt oss. Afrikas alla olika djur snidade i Afrikas alla olika träslag. Hantverk, men i en sådan massupplaga att man ändå nästan tvivlar på att det är handgjort…

Det var då vi såg längorna mitt emot utställningshallen. I två långa rader av öppna verkstäder under tak satt kanske 200 män och några kvinnor och snidade, sandpapprade och målade – och ändå måste alla dessa människor bara vara ett fåtal av dem som står för denna industri. Produktionen i full gång! Och varje djur handsnidat utan skuggan av ett tvivel!

Skulle giraffer varit giraffer om de varit enfärgade? Det frågar man sig när man ser dessa sköningar som väntar på att bli målade.

Men vi västerlänningar söker ju ofta det unika och tycker kanske att hantverk blir ganska trist i massupplaga - även om det ligger en enorm hantverksskicklighet bakom. Kräsna och bortskämda ter vi oss antagligen.

Exotiska träd, historiska monument och afrikanskt hantverk i all ära. Till kusten åker man ändå för Indiska oceanen. Det var sisådär 32° i vattnet i år samtidigt som vi fick rapporter om att den första snön föll i Sverige...

Veckan gick naturligtvis alldeles för fort och snart var det dags för resan tillbaka till Nairobi. Vi trodde inte att det kunde ta längre tid än på ditvägen men det kunde det... Över 13 timmar denna gång. Någon timma extra för att vi nu kom söderifrån och var tvungna att ta färjan till Mombasa. Här väntar vi på att få köra på när först fotgängare och cyklister väller av den vändande färjan.

De två andra extratimmarna då? Jo, just när vi kom tillbaka till Nairobi öppnade sig himlen, regnet vräkte ner som det bara gör i Afrika och trafiken stannade helt. Två timmar i köer bara några kilometrar från hemma.

 

 

 

 


African Fashion Fair

Förra lördagen var en dag av kontraster. På förmiddagen en skola i Kibera med en lokal (läs:mycket lokal) musik- och dansfestival, tyvärr utan kamera. På kvällen avslutningen av African Fashion Fair på Alliance Française. Bara flärd och fåfänga? Nej, faktiskt inte. Mässan har som ambition att lyfta fram det afrikanska kulturarvet och kombinera det med modern design samt att stödja en inhemsk klädproduktion. Den avslutande kvällen visade upp det bästa från veckan.
Catwalk vid utomhusscenen där det brukar vara konserter. Modell t v och designer t h.
Kvällens första kreationer var skapade av designers fortfarande under utbildning.

Här kommer två bidrag av vinnaren i denna kategori.
Det blir snart tydligt att de dominerande färgerna för många av dessa klädskapare är brunt, gult och orange.
70-talsnostalgi? Inte alls, det är helt enkelt de afrikanska färgerna, kanske sprungna ur den afrikanska jorden.
Traditionellt afrikanskt tygmönster i ny skärning
Men allt är inte gult och brunt! Kiko Romeo är ett kenyanskt märke med butik i Nairobi. Ofta klassiska västerländska klänningsmodeller i afrikanska tyger eller med afrikanska detaljer. Har en sådan klänning själv, köpt på rea, men resultatet blir ju inte riktigt detsamma som på denna skönhet!
De afrikanska influenserna är inte tydliga överallt men det hade kanske blivit tråkigt...
Männen då? Jo, de fick vara med på ett hörn också.Här en elegant version och ni känner ju igen både färgerna och mönstret vid det här laget.
Så till den sista bilden för idag. Här är det inte meningen att ni ska titta på vare sig den snygga bringan eller på det afrikanska tygstycket svept runt höfterna. Mannen visar upp afrikansk smyckekonst och inget annat!
Det var allt för denna gång!

RSS 2.0