Olle & Pia i Nairobi

Det rann till här om natten för första gången sen vi kom hit till Afrika. Det var ett engångstillfälle, inget trendbrott. Nairobi stad lät några få liter vatten slippa ut, till oss, genom stans ledningssystem. Vi köper annars varje droppe vatten av Mr Kennedy. För 70 kr kommer han dragande på 20-30 gulbleka tunnor vatten. Kärran gnisslar så oerhört att hans ankomst hörs på långt håll.

Fortfarande el var annan dag. Elavbrott när som helst.

Vägen till Masai Mara,  som var vårt safarimål förra helgen, är de sista timmarna så dålig att ingen stod ut med att åka på den. Flera mil körde vi i stället växelvis i diken eller bushen beroende på vad som verkade framkomligast.

Har jag tidigare tyckt att jag åkt på dammiga vägar i Sverige så tar jag tillbaka allt. Här har jag åkt på dammiga vägar!

Ni ser lastbilen till höger

Jag har hemma vid något tillfälle tyckt att det varit lite fel läge när bilen behagat lägga av. Fem biltimmar väster ut från Nairobi, i 33°C, där vi de sista milen inte sett en levande själ, var det definitivt fel läge. Nu var vi på en safariresa som vi lite våghalsigt åkt iväg på själva, och då valde vår för dagen nyinhandlade Toyota Land Cruiser att slockna helt elektriskt. Rödblinkande check engine! Suck! I Afrika har vem man än träffar sin tillit till Gud. Jag vet fortfarande inte vem i bilen som uppsände en bön. Minuten efter rullade vi vidare.

Väl inne i reservatet hade vi valt att betala en massaj som guide. Han var vårt allt! Han bar på allt det kunnande som vi saknade. Utan honom hade det varit direkt dumdristigt att ge sig ut. Ni känner mig. Olle är ansvarfull. Jag utsätter mig inte för risker. Guide fick det bli. Nu till ett pikant inslag.  Vår guide skulle packa ihop matlådan med en fem, sex plastlådor i olika storlekar. Han försökte med ett kvadratiskt lock på en dubbelt så stor rektangulär låda. När han märkte att det inte passade vred han på locket. Min och Gabriels blick möttes. Han var helt blank. Han saknade fullständigt begrepp för rektanglar, kvadrater, storlek. Det här är kunskapsområden som är väsentliga för oss men uppenbart helt irrelevanta för en massaj!  Intressant.

Alla bildörrarna öppna i händelse av anfallande djur. Vem sitter närmast dörrarna?

Väl hemma i Nairobi kör vi ner vindrutan vid en gatuförsäljare längs med vägen, för att om möjligt få tag i ”Mitt Afrika” och ”The Constant Gardener”. På ingen tid hade vi båda för motsvarande 60 Kr. Imponerande! Copyright? ”Bonusspår” av tveksam art sen tidigare inspelningar. Charmigt! Inga betänkligheter what so ever vad gäller piratkopiering här utan vi ser det snarare som handfast bistånd!

Vill ni inte bo hos oss när ni kommer till Nairobi är detta ett budgetalternativ.

 

 

After a week or so of us being here, Gabe and I had the opportunity of joining the older students in their trip to Kibera. Kibera is pretty much just round the corner from the Swedish school. It is actually the second largest slum town in Africa, not just Kenya. I read in a book that there were about a million people living in Kibera, meaning that there are 300.000 people per square km.

At first I was a bit apprehensive about going due to our recent experience of getting on the wrong bus and having to chase another bus through a different shantytown. But now I would not change this experience for anything.

As the mini bus pulled up to drop us off we all wondered how deep in we were. It seemed pretty rough. However, our guide told us that this was a nice shopping area in Kibera and proceeded to lead us all down this very narrow, uneven street.

Nice shopping area

There was sewage water and rubbish everywhere. The smell was indescribable! We noticed that almost every hut was selling something, whether it was fruit and sweets, or hairdressing services. This must’ve been how most made their living, in their very homes. We crossed an old railway line that was completely covered in litter and looked like it hadn’t been working for several years. We were informed that the line was built 100 years ago as a link between Uganda and Nairobi, and was in fact, still functioning.

Railway line

The guide also showed us the main river that runs through Kibera. In another setting, and minus the sewage and the foraging pigs this could’ve been a beautiful place. It’s amazing how many amazing things grow in Africa where and when there’s water. We continued up the hill and stood on the spot where only a few years ago, hundreds of people lost their homes and their lives in a horrific mudslide. It seemed so easy for it to just happen again in the next rainy season.

We noticed some pretty new apartments. They looked so out of place here. Our guide told us that they were trying to make Kibera better by renovating sections at a time. In the meantime they would move families into the apartments until their area was better. However, this was proving difficult as it was harder for the residents to sell things from an apartment and so they wished to stay in their huts instead of a safe and clean apartment. Their priorities seem so different here.

We continued on up to a school that the students will be working with in the coming year, and was met by so many school children spilling out of their small, dark classrooms. It was so strange having children so excited to see us and just touch your hand. It was such an eye opener to see how little these children had. The classrooms were too small and they had very little study material. And yet they were happy, and seemed so excited to just kick an empty water bottle around the sand instead of a football. It’s amazing to think that they even had to pay 200ksh (20kr) a month to go there. Even then most children were given that money as a sponsorship because parents were unable to afford it. It just makes you wonder what kind of careers these children could have had if only they had money to give them a better education.

The whole classroom for 26 students


Playtime


The school, Kibera in background

I always presumed that slum towns were for the homeless, but actually not. The people there still have to pay rent, of course very little according to us, but they still have to pay. You see people walking in suits going to work. I’m so surprised how they manage to stay so clean every day in all the heat and dust.

The one thing that will stay fixed in my memory is the happiness and energy that all the children had, and the repeated chants of ‘How are you? How are you?’ that followed us the entire morning’s walk through Kibera.

'How are you? How are you?'

Amanda Samuelsson

Jag och Amanda tog ett litet propellerplan till ön Lamu utanför Kenyas kust vid Indiska Oceanen. Efter en båttur i en liten gammal läckande eka kom vi fram till hotellet utan varmvatten, men med tanke på värmen och läget precis vid havet var det inget man saknade alls. Första natten vaknade vi plötsligt kl 05.00 av en man med dålig sångröst som ”sjöng” i en megafon precis utanför rummet. Vi tänkte först att vi hade beställt väckning men kom sedan på att hotellet låg bredvid en moské som har bönetid kl 05.00. Vi fick snart därefter se en häftig soluppgång och under dagen njuta av de milslånga stränderna där man kunde gå flera kilometer utan att träffa på en enda människa.

 
Vårt hotell.

Nästa dag skulle jag iväg och djuphavsfiska kl 06.00, precis lagom i tid efter det dagliga böneutropet. Vi har haft föräldrarnas 21 fots båt i Göteborgs skärgård i år och jag har någon enstaka gång vågat mig ut på öppet vatten med flytväst när det knappt blåst alls. Nu åkte vi i 40 knop med en hälften så stor båt utan flytväst rakt ut mot de största vågorna jag sett. Jag frågade kaptenen Banana om de åkte ut i större vågor än så här och han svarade helt uppriktigt: vilka vågor? Så det var bara att hålla i sig allt vad man hade medan en av de två medarbetarna låg och sov i fören.

 
Fiskebåten.

Efter en halvtimma började vi fiska med spön och rullar som var 10 ggr kraftigare och större än mitt största som ska klara gäddor på över 20 kg. Jag hade för säkerhets skull med mig ett lånat teleskopspö i väskan som jag var tvungen att dölja varje gång jag öppnade den för att inte bli totalt utskrattad. Efter bara några minuter fiskande tjuter det till i bromsen på en av rullarna och de ger mig spöt som rycker med mer kraft än den största gäddan jag fått i Mjörn. Efter några minuter lyckas jag dra upp min första fisk. Jag har inte den blekaste aning om vad det är när jag ser den. En liten kingfish, säger dom.

 
Liten kingfish.

Vi fortsätter att fiska, eller trolla, i flera timmar utan något napp då plötsligt bromsen på spöt börjar tjuta igen. Denna gång måste kaptenen ställa in bromsen mycket hårdare så att inte fisken drar iväg med all lina. Sedan ger han över spöt till mig och säger att han tror att det är en Marlin, de kan bli upp till 800 kg och är en sportfiskares dröm. Efter bara någon minut av att bara försöka hålla emot medan fisken drar iväg med mer och mer lina släpper den. Efter ytterligare någon timma utan napp så känner jag något bita till mot mitt knä, en liten flygfisk ligger och sprattlar i båten. Så jag kastar upp den i luften och den flyger vidare.

Annars satt jag mest och tittade mot horisonten i alla riktningar och hoppades att snart se land och att båten skulle hålla. Plötsligt ser jag en vattenkaskad flera hundra meter framför oss, och jag tittar efter en sten eller fyr som vattnet måste slagit emot när jag ser en späckhuggare hoppa högt upp ur vattnet och skapa en ny kaskad av vatten. Bland det häftigaste jag sett i hela mitt liv! Detta upprepas ett antal gånger utan att kaptenen ändrar kurs. När vi åker över vattnet där späckhuggarna just hoppat så har de som tur är slutat med tanke på att de är dubbelt så stora som båten och vattenkaskaden de skapade hade kunnat sänka ett antal Paddanbåtar. Men hade späckhuggarna sänkt båten hade jag i alla fall dött som en lycklig man efter denna syn.

På vägen hem ser vi äntligen lite fåglar. De hade gps och ekolod men fåglarna var det enda säkra sättet att veta att det fanns fisk i närheten enligt kapten Banana. Och mycket riktigt så tjuter bromsen på rullen till och återigen får jag spöt. För varje meter jag drog in fisken så drog den iväg dubbelt så långt med linan för att visa vem som bestämde. Efter en halvtimmas kämpande mot vad jag trodde var en av späckhuggarna så klarar inte min arm mer. Så de andra tre i besättningen turas om i tio minuter var tills vi tillslut ser något långt ner i vattnet. Det var ingen späckhuggare utan en tonfisk som vi lyckas få med oss hem.

 
Tonfisk. Ser inte mycket ut för världen, men en riktig fighter.

Vi följer efter fåglarna och på en och samma gång så tjuter tre bromsar till. Det var lagom med fyra personer för att få upp en av de här fiskarna i taget, men nu satt jag och de två medarbetarna kämpande med var sitt spö medan Banana försökte styra båten och hjälpa oss alla på en gång. Efter ett tag hade vi alla tre fiskarna hyfsat nära båten då de började cirkulera kring båten i olika riktningar. Linorna hade snabbt virats kring varandra och samtidigt som vi försökte byta spön för att vira tillbaka var man tvungen att hålla i sig själv och spöt med all kraft. Många swahiliska svärord senare kunde vi åka hem med ytterligare tre kingfish, alla betydligt större än den första. Och på vägen hem hade nästan till och med jag kunnat sova i fören när vi körde 40 knop över Indiska Oceanens stora vågor. Jag lyckades dock hålla mig vaken och i upprätt ställning några minuter till och fick se delfiner hoppande vid sidan av båten, men vem bryr sig om det när man sett en späckhuggare hoppa upp ur vattnet!


Från vänster:
Medarbetare med en kingfish.
Kapten Banana med en kingfish och tonfisk.
Gabriel med en kingfish.

Gabriel Samuelsson

Ja, vi vet. Det börjar bli tjatigt nu. Ni längtar efter att få höra om det väsentliga. Om våra lärarjobb, lokala kursplaner och de pedagogiska utmaningarna på just Svenska skolan i Nairobi. Var lugna, det kommer. Men först måste vi bara få berätta om den senaste safarin med Gabriel och Amanda.

Denna gång bokade vi in oss på Basecamp, också en sk tented camp men med något bättre standard enligt vår safari-guru på skolan. Det innebar att det som motsvarade en stor etta på 40 m2  på den förra campen nu hade en lika stor avdelning med dusch och toalett och att hela tältet var överbyggt med halmtak och en stor veranda med hängmatta och solstol. Allt utfört med stor känsla för rustika detaljer – inte en gipsskiva från Bauhaus så långt ögat når!

Ser ni att detta är duschen?

Amanda & Gabriel på sin veranda

 

Men det häftigaste med denna camp är att den är uppbyggd kring ett ekologiskt tänkande vilket innebär att man har solpaneler och torrdass i hela anläggningen! Och vilka torrdass! Lika häftiga och inbjudande som verandorna! Och fantastiskt bra med tanke på att man får dåligt samvete varje gång man spolar i detta torkans Kenya.

Det var antagligen detta upplägg, hög boendestandard i kombination med hög miljömedvetenhet, som fick Barack Obama  att välja campen för sin safari när han var i Kenya 2007! (Att vi hade råd att bo här beror på att vi lyckades förhandla oss till ”resident price” för både oss själva och Gabriel och Amanda. Att betala inträde till parken kostar t ex mer än 4 gånger så mycket om man är turist än om man är bofast så då förstår ni att det är turisterna som man gör pengar på…

 

Redan när vi körde in i parken sen fredag eftermiddag lyckades vi få syn på två lejonhannar och en en hona några meter längre bort. Olle, Gabriel och Amanda var lyckliga som barn på julafton och hade vi varit tvungna att köra de 20 milen tillbaka till Nairobi direkt är jag säker på att vi alla tyckt att vi fått valuta för pengarna…

Men som tur var var detta inte fallet. Nästa dag  tog vi med oss en massajkille från campen som guide  i vår bil. Redan de första timmarna lyckades vi se lejon igen, hyenor, bufflar, flodhästar, krokodiler och den där crossingen som jag missade förra gången, då gnuer och zebror tar sig över floden Mara. Denna gång hade krokodilerna förflyttat sig nedtröms  så det var ingen fara för gnuerna men de visste ju inte de och de tvekar länge innan det till slut är en som får med sig de andra ut i vattnet.

Vi var alltså mer än nöjda och sa till vår guide att det var dags för vår medhavda lunch. Han tog sikte på ett akacieträd mitt ute på savannen som såg säkert ut för en picknick (dvs ingen bush i närheten). När vi närmar oss trädet ser vi något under det och jag hinner  med viss upprördhet tänka att är det folk som inte plockat upp efter sig! Vi kommer närmare och nu ser vi vad det är som ligger nedanför trädet: Tre geparder!

Geparder har ett  närmast mytiskt skimmer kring sig i vår familj tack vare Lovisa. Hon blev tidigt besatt av detta djur när hon och Jakob Albinsson, en granne och kompis, sprang på alla fyra och lekte att de var geparder. Sedan följde ett antal år med kläder i gepardmönster,  geparder som klistermärken och bokomslagspapper, ja det var geparder på längden och tvären och lite till.  Så ni förstår känslan att ha tre livs levande geparder  framför sig  på kanske tio meters avstånd! Vi satt kvar länge, länge. Det var alldeles tyst och andäktigt.

Och Lovisa, jag vågar ju inte lova något men jag tror att med en guide har vi stor chans att få se dem igen när ni kommer i december!

Efter detta behövde vi ett nytt träd och denna gång använde sig vår guide av en ny strategi. ”Vi tar ett träd mitt bland zebrorna för då vet vi i alla fall att där inte är några rovdjur”. Så vi kör långsamt mot ett nytt akacieträd där zebrorna går.  Trädet ligger på en liten kulle och när vi närmar oss ser vi slänten nedanför. Det är Amanda som först upptäcker dem, elefanterna som kommer rakt mot oss! De har också siktat in sig på trädet för att klia sig! Vi kör inte en meter närmare kan jag säga! Det är lite ovanligt att se elefanter så bland andra djur på savannen för de går oftast för sig själva.

Elefanterna lunkade iväg som ni ser men vi valde ändå  vi ett helt annat träd utan andra djur än en ödla där vi åt en delikat måltid samtidigt som vår guide berättade om sitt liv som massaj… Förmodligen i en massajhydda ungefär som denna:

 

Det finns allfartsvägar även i en Nationalpark och det finns vägar bortom dessa allfartvägar. En sådan hamnade vi på när vi på söndagen lämnade nationalparken genom en annan infart än den vi kommit på. Landskapet blev mer och mer kuperat, mindre av savann och färre djur men inte mindre vackert! Vi körde längs en dalgång och tog av på en liten väg ner mot vattnet. Och där nere mötte vi denna syn:

Förstår ni att vi inte ville åka hem till Nairobi?

 

 

 

 

Nya ljud: Som att varje morgon vakna till det svepande ljudet av att någon (läs: en maid) sopar en grannes innergård eller trottoar som den första morgonsysslan.

Eller biljettförsäljaren på Citti Hoppan som busvisslar OCH bankar på bussdörren som signal till chauffören att stanna för att  släppa av passagerare. Bara det ena hade antagligen inte räckt för att  överrösta skramlet, musiken eller, som idag, predikanten längst fram!

 

Nya dofter: Den söta röklukten från lövhögar som eldas lite varstans längs gator och vägar. Eller doften av grillade majskolvar som någon bjuder ut till försäljning i ett gatuhörn.

 

Nya smaker: Färsk ananas i frukostfilen och mangojuicen som är så söt och tjock att den snarast liknar en smoothie till konsistensen.

 

Nya förnimmelser: Värmen. Den har kommit för att stanna nu. Man pratar inte om vinter här, bara om den korta respektive långa regnperioden. Men OM det funnits en vinter så är det den vi just genomlevt de första veckorna med dagar som faktiskt varit kyliga och då man ibland längtat efter en fleecetröja. Det är över nu. Jag njuter i fulla drag av ljum luft mot min hud.

 

Nya syner: Hela tiden men oftast omöjliga att fotografera utan att känna sig respektlös eller rent av nedlåtande eller. Men visst blir man lite förvånad när man går på en hyfsat trafikerad väg, håller sig ordentligt på den lilla strängen röd jord vid sidan av vägen för att inte bli nedmejad av någon bil och så plötsligt befinner sig mitt i en boskapshjord!

 

 

 

Har varit på safari i helgen! Vet att jag har påstått det tidigare men jag tar tillbaka allt! En helg på en camping vid Lake Naiwasha är inte en safari även om man ser giraffer och zebror i det vilda. Under en busstur i Nairobi Nationalpark kan man få se dessa djur och många fler i vilt tillstånd med Nairobis skyskrapor som fond och det är häftigt MEN  fortfarande ingen safari.

 

I fredags åkte vi (vilket dessvärre inte inbegriper Olle eftersom han i egenskap av internatförälder åkte med skolan på teambuilding vid Mount Kenya) ett gäng från kollegiet till  Masai Mara, en nationalpark på 1 510 km2 savann vid gränsen mot Tanzania. Fastän jag faktiskt varit  några veckor i Kenya känns det som att det var först nu som jag kom till Afrika… Afrika som en sommarpratare  i år talade om som människans urhem och som man därför aldrig reser bort till utan alltid kommer hem till. En nuvarande kollega beskrev i samma andemening denna savann som bilden man gör sig av ett paradisiskt urtillstånd och kanske är det därför det blir en så häftig upplevelse att komma hit. (Eller så har man helt enkelt bara sett  för många naturprogram på TV …)

 

Att plötsligt upptäcka ett lejonpar i gräset vid sidan av vägen eller något stort svart som kommer upp ur en vattensamling och som visar sig vara en flodhäst är överväldigande. Någon timma senare var vi framme vid floden för att försöka få se en ”crossing”, dvs när någon av de tusentals hjordar av gnuer som just nu finns i parken tar sig över floden Mara för att vandra ner till Tanzania, vilket sker under några veckor just nu. Jag förstod inte riktigt vad grejen med att få se denna crossing var förrän jag fick se krokodilerna   som låg vid ett av vadställena och bara väntade, perfekt kamouflerade. Vi lyckades inte få se några gnuer som tog sig över men det var tillräckligt dramatiskt att se på när några zebror simmade rakt mot en av krokodilerna. Zebrorna lyckades undkomma. Lite längre ner i floden flöt några gnukadaver så en del blir krokodilmat  och andra drunknar när de väljer fel vadställen och inte kan ta sig upp på andra sidan. Men att se tusenhövdade gnuhjordar sätta av på savannen är också mäktigt.

Det var när vi på eftermiddagen gjorde ett sista försök  och körde ner till ett nytt vadställe som vi istället kom rätt inpå några elefanter… Vi var lite för nära dem för att vi (och de!) skulle känna oss helt bekväma och när vi kom ner till floden fanns där inga gnuer överhuvudtaget men däremot en ny elefanthjord på andra sidan floden, dvs på mer lagom avstånd!

Precis utanför själva parken ligger ett flertal camps och vi bodde på ett sk tented camp där man alltså bor i tält. Tja, tält och tält – de påminde mest om min första etta på S:t Pauligatan för er som någon gång var där. Ett stort rum med två sängar, ett litet rum med toalett och ett annat rum med dusch. Till denna  kunde man beställa varmvatten  vilket en av de anställda massajerna kom och hällde i en plastad säck som hängde utanför tältet.

När massajen som förestod campen hälsade oss välkomna berättade han att campen inte var inhägnad utan att vi som bodde där nu var en del av savannen. Visst låter det fantastiskt?  Det tyckte jag också tills jag insåg att jag var den enda som  skulle sova ensam i ett tält och att mitt tält dessutom låg lite vid sidan av de andra... Tidigt i morse var vi med några massaj-guider ute på en walking safari alldeles i närheten och det var bara någon halv kilometer till  en kulle där elefanter stod och betade.

Massajerna, ja. Denna del av Kenya är deras land och det är den stam som bäst lyckats behålla sin särprägel och sina traditioner.  Det är otroligt vackert att se några massajmän sitta under ett träd insvepta  i sina röda filtar.  Eller att se en grupp kvinnor komma gående längs vägen med sjalar i klart lysande gult, orange eller rosa. Det är inte lika lätt att romantisera när man ser  ett antal lerhyddor utan fönster på  förtorkad mark.

En massaj på en bensinstation där vi tankade idag kom fram och beundrade Elin, 14-årig dotter till ett lärarpar på skolan. Hon har ljust lockigt hår, glugg mellan framtänderna och  dessutom smilgrop vilket massajkillen var säker på skulle vara tillräckligt för att göra honom lycklig för resten av livet ! Han meddelade att han var villig att betala 50 kor för henne., allt med glimten i ögat. Men hade Elin var massajflicka hade det kunnat vara  på allvar.

Facit för helgen inbegriper också tre punkteringar… Med tanke på vägarna vi kört på, (allt från nyasfalterade vägar utanför Nairobi till miltals med tvättbrädevägar både i och utanför nationalparken och leriga jeepstigar) är det förvånande att två av våra tre fordon klarade sig helt utan punkteringar. Vi håller just nu på att leta bil och den här helgen gav massor av nyttiga erfarenheter inför den affären.

I natt kom Gabriel och Amanda och har vi bil kan vi se mycket mer av Kenya med dem!

 

 

När Pia i helgen åkte med en stor del av kollegiet till Masai Mara, så åkte jag med 51 gymnasister till foten av Mount Kenya för team building. Fantastiskt att passera kaffeodlingar med röd frodig mylla för att bara någon mil senare se det kargaste av landskap.

En halvdag på barnhemsbesök för övergivna barn gjorde intryck. Föreståndaren hade själv vuxit upp under dessa omständigheter.

Stenhuggeriet satte också spår. Två av oss i gruppen som frågade om löner fick samma chockerande svar att 30 arbetande män och kvinnor tjänade motsvarande 200 - 300kr för en månads arbete. 200 - 300kr att dela på! Dom har inget annat att göra där än att hugga sten så då gör dom det. 

Djuren i området dör av torkan som nu är extremt svår. Vi gick förbi en bonde som skar ner majsskörden som i år inte gett något alls. Han gav den blast som fanns till korna.

En bushwalk där guiden skrämde upp oss gjorde att jag aldrig sett femton gymnasister, och Olle också för den delen, hålla ihop så disciplinerat. Lite flört med oss i att skjuta pilbåge, göra upp eld, måla varandra i ansiktet, smaka på en det ena än det andra var enkla kul inslag.

Sova tält är mer än ok när man gör det i Afrikas bush, i skenet av en fullmåne som belyser Mount Kenyas dramatiskt spetsiga kontur. Om någon månad skall vi tillbaka och göra en fyra dagars vandring upp till toppen som ligger på 5 300m.

Hoppas ni kan känna suget vi alla kände för att komma tillbaka!

Hemifrån i Västra Bodarna ut till motorvägen kan ta fem minuter med bil. Har man otur och bommarna är nere så tar det måhända 10 minuter.

Hemmifrån i Nairobi med bil 2 km, för att festa hos Johannes, 28 år, lärare i sv filosofi, tog det en dryg timma. Föreställ er en vanlig gatukorsning på er resa vilken som helst. Det brukar ju fungera ganska bra. Man håller sig i sin fil och till slut så är man igenom vägkorset, även i den tätaste trafik.

Problemet på vår Nairobiresa var bara att i den riktning vi skulle så var vägen blockerad med fyra bilar i bredd, alla på väg mot oss. bussar, lastbilar och personbilar om vart annat. Alla gjorde allt de kunde för att blockera varandra och för att om möjligt vinna en decimeter.

Jag ser på mig själv som bekymmersfri till att problem som det här löser sig. Men inte denna gång. Här såg jag inte hur det ens i teorin skulle vara möjligt att lösa upp detta totala kaos där ingen släppte till en tum . Vart skulle alla ta vägen. Vi blockerade andra i vår tur. Matatusförarna är det galnaste som finns. Deras roll här var dock räddningen. Dom klev ur sina bussar och det var mer än en bil som fick sig en och annan buckla av sparkande matatusförare som såg till att bilisterna gjore precis det de blev beordrade.¨Ett skådespel att minnas.

Radiobilarna på Liseberg, blaha blaha!