Vi reser till kusten - Pia
Så var det då dags för novemberlov, näst sista veckan i oktober för att ledigheten inte ska sammanfalla med den korta regnperioden som just börjat.
Olle, som ju är internatförälder, var schemalagd halva veckan men det var inte så farligt som det kanske låter. Alla internatelever plus personal var nämligen på gemensam resa till Mombasa och kusten. Jag hade tjänstgöring två dagar när vi åkte till södra kusten med de elever som ville ta dykarcertifikat.
Olle fick dock rycka in lite tidigare än vad som stod på schemat. När vi två timmar före tågets avfärd stod beredda att hoppa in i bussarna som skulle ta oss till Nairobi station fattades det plötsligt en buss med chaufför. (Ni som läst tidigare inlägg vet att en färd som normalt tar 6 minuter lätt kan ta en timma i rusningstrafik så två timmar för en sträcka som normalt tar en halvtimma kändes rimligt). Tidsmarginalen krympte oroväckande snabbt och när vi lyckats få fram en extra buss fattades det fortfarande en chaufför… Det var nu det var dags för Olle att träda in på scenen och använda all sin erfarenhet från Göteborgs spårvägar men framför allt som passagerare på Matatusar och som förare på ofarbara safarivägar.
Eftersom vi inte kunde vägen till stationen var vi tvungna att hålla oss tätt bakom framförvarande buss. Det här låter kanske inte särskilt komplicerat men om ni någon gång kört i Nairobi under rusningstrafik så vet ni att det är en kamp på liv och död. Det går inte att släppa en centimeter för då tränger sig ex antal matatusar emellan och då skulle vår vägvisare snabbt försvinna i fjärran. Olle släppte alltså inte en centimeter men var däremot tvungen att själv hänga sig på tutan och tränga sig in mellan andra bilar för att kunna följa efter bussen framför, allt till elevernas obeskrivliga jubel!
Vi hann fram precis i tid och där låg alltså Nairobi station, precis som den ser ut i filmen Mitt Afrika, som ju utspelar sig på 10- och 20-talen. Kanske inte så underligt, tågstationer får väl ofta stå kvar och behålla en bedagad exteriör. Men det som var fascinerande var att stationen såg exakt ut som tagen från samma epok även interiört. Två perronger, totalt fyra spår - för en mångmiljonstad. Inte en elektronisk skylt så långt ögat nådde. Nåja, man hade satt upp en whiteboardtavla för ändringar i trafiken så allt var inte bara sekelskifte.
Det tar sex timmar att köra bil mellan Nairobi och Mombasa. Vårt tåg kom iväg med en och en halv timmas försening, kl 20.30 och vi var framme 13.30 nästa dag…18 timmar! Men det var häftigt att se landet från tågfönstret. Många byar ligger ju längs järnvägen och både i Nairobi och i Mombasa ligger kåkstäder alldeles, alldeles inpå rälsen. Farten var sällan särskilt hög och barn sprang längs tåget och vinkade. När vi passerade en kilometerlång soptipp i sakta fart var alla inte lika glada över uppmärksamheten från de passagerare som hängde ut genom fönstret och en kille gav oss fingret. Men det är faktiskt den enda uttryck av frustration och ilska som vi mött under hela denna vecka.
Att komma till Mombasa och kusten är att möte en helt annan sida av Afrika, det är grönt och frodigt men också hett och fuktigt.
Fort Jesus, portugisernas fästning från 1593 som mindre än femtio år senare erövrades av araberna. Härifrån fördes slavar i hemliga gånger ner till hamnen för transport österut där det också fanns en stor slavmarknad.
Gatubild från Mombasa
Vi var inkvarterade några mil norr om staden, på en hotell- och konferensanläggning ett stenkast från Indiska Oceanen och dess vita stränder. Norra kuststräckan är mindre exploaterad än den södra där sanden är ännu vitare, hotellen flera och nöjeslivet intensivare. Dit åkte vi alltså två dagar med de elever som skulle ta dykarcert. När de var ute med båtarna låg Olle och jag kvar i solstolarna under palmerna på hotellområdet tillsammans med bara en handfull andra gäster…
Hotellet hade just öppnat igen efter att tidigare ha kursat i spåren efter det som här kallas ”the post election violence”, de poliska oroligheter som drabbade landet i början av 2008 och som varit förödande för turistnäringen. Daniel, ägare till dykfirman, med svensk mamma och kenyansk pappa, berättade att innan 2008 var turismen på stark frammarsch och de som kom åkte både på safari och till kusten. Nu kommer det inte så många längre och de som kommer väljer oftast bara ett av alternativen; safari.
När alla elever var tryggt och lyckligt återförenade med sina kompisar var det dags för dem att åka tillbaka till Nairobi. Olle och jag valde att istället fortsätta norrut till ön Lamu där Gabriel och Amanda var för någon månad sedan.
Vi valde att bo i staden och bodde på ett svenskägt litet familjehotell, Subira House, ägt av ett par som träffades på just Lamu 1975. Sedan dess har de drivit ett värdshus i Dala-Floda i 20 år som de nu sålt för att satsa på Lamu istället! Ett hus som tillhört guvernören för sultanen av Zanzibar och som de byggt om och till med mycket känsla.
Terrassen utanför vårt rum
Kan man skaffa sig ett stamställe på tre dagar? Här åt vi i alla fall det godaste vi ätit sedan vi kom till Afrika - skaldjur!
Vi reser till kusten - Olle
Vi har aldrig tidigare badat i Indiska Oceanen. Solen hade stått på hela dagen. Reven några hundra meter ut från strand hjälper till att skapa en jättebassäng. Vi fullständigt gapskrattade när vi klev i vattnet. Samma temperatur som hemma i Västra Bodarna när vi tappar upp för ett hett bad. Ett bad jag kommer att minnas!
Bilreparationer, hantverkare, liksom alla tjänster är billiga så man kan lätt unna sig när man är här. Ingen trasig bil så jag såg till att kvittera ut min födelsedagspresent från Pia - massage. Fotvård och hårklipp la jag till i bara farten. Massage kan lätt bli lite på gränsen intimt. Ni som såg ett tidigt tv-avsnitt av Robinson vet vad jag menar.
-Säkerhetskontrollen och taxfreeförsäljningen vid flyget till och från Lamu var helt klart charmig. Skylten om försäljning av dricka vid Lamu flygplats skall jag kolla upp nästa gång jag kommer dit, för det blir fler gånger. Jag undrar fortfarande om försäljningen verkligen existerade eller om det hela var en hägring.
En ambulans som användes till allt annat än ambulanstransporter var den enda bil vi såg. För övrigt var åsnor enda fortskaffningsmedlet. Tempot var lugnare än lugnet själv, och människorna vänligare och öppnare än jag kan minnas att jag någonsin mött.
Lamu är mycket starkt muslimskt präglat och jag tror att fler än jag bär på fördomar kring islam. 26 moskéers böneutropare i lilla Lamu stad, påminde oss i kör fem ggr om dagen om den muslimska framtoningen, med början runt kl 05.00 och om att nu var det dags att be.
Men när vi går i de trånga gränderna på väg mot vår lilla båt för avresan, tar sig flera av dem vi möter tid att önska oss en trevlig resa. De skulle be för oss och de önskar oss välkomna tillbaka. Jag kommer verkligen att minnas detta från Lamu och har själv mycket att lära av dessa människor.
På väg hem från koranskolan
Huvudgatan på Lamu med män klädda i traditionella skynken.Bekvämt och snyggt!
Baksidor jag upplever är att engelskan här är klen. Jag minns inte att jag kom något vidare djupt i något samtal med någon, just på grund av detta hinder. Vårt svenska värdpar på hotellet kompenserade detta gott och väl.
Man kan bo på hotellstränder. Vi valde istället att bo i Lamu stad. Klarar man av att det är skitigt på gator och i gränder blir valet för boendet lätt.
Obama och jag på franskt bokcafé
Om Olles element är rörelse så är mitt kanske litteratur. Sedan jag kom till Kenya så har nästan allt jag läst haft någon koppling till Afrika, helt enkelt för att det är det som känns mest angeläget. Karen Blixens Den afrikanska farmen (som blev till filmen Out ot Africa) tar mig med till ett kolonialt Kenya för nära hundra år sedan men hennes iakttagelser av naturen, djuren och hennes formuleringar av det Afrika gör med besökaren är absolut tidlösa: ”…en utvidgning av hela min värld” - så beskriver hon mötet med Afrika.
Sedan har jag läst Ebenholts av Kapuscinski, den ende journalisten som figurerar i Nobelprissammanhang och det mycket välförtjänt. Han skriver utifrån nära femtio års erfarenhet av Afrika och han beskriver platser och människor så att färger och dofter stiger upp ur sidorna.
Men framför allt förmår han med sina historiska och politiska kunskaper förklara företeelser som man inte förstår eller det som man funderar över när man är i Afrika. Som det här med att man som vit så tydligt är en del av en kolonial historia som fortfarande är högst påtaglig. Låt mig ta ett exempel. En vit man går förbi mig utanför shoppingcentret och bär ett svart barn i sin famn. En ganska vanlig syn här i Nairobi och scenen är lätt för mig att tolka: Det måste vara en vit man som har adopterat ett svart barn och som nu väntar på att all pappersexercis ska bli klar innan han och familjen kan åka hem med sin nya familjemedlem. En stund senare passerar en svart man med ett vitt barn i famnen. Nu blir det kortslutning i min hjärna. Det finns helt enkelt ingen tänkbar förklaring till ovanstående konstellation. En minut senare går jag förbi de båda paren som nu står framför en Range Rover på parkeringsplatsen och plötsligt faller alla bitar på plats: Den svarte mannen är den vite mannens chaufför och det vita barnet är också den vite mannens barn. Så starkt lever dessa mönster kvar att motsatsen inte ens är tänkbar. Kapuscinski skriver: ”I relationen vita/svarta vantrivs båda parter.”
Den senaste boken med anknytning till Kenya som jag läst är Obama's Dreams from My Father. Hade bara läst de inledande kapitlen, där Obama beskriver sin barndom och där den begåvade kenyanske fadern på stipendium i USA redan lämnat sin vita amerikanska fru och sin lille son, när jag förra veckan fick en inbjudan till ett bokcafé på franska skolan här i Nairobi. Där skulle man avhandla just ovan nämnda bok med fokus på kapitlen som beskriver hur Obama som vuxen kommer till Kenya i jakt på sina afrikanska rötter. Alltså fick jag för att hinna läsa det viktigaste tills idag raskt hoppa sisådär 250 sidor med Obamas hela ungdomstid och med kapitlen som beskriver hans tidiga karriär och i stället kasta mig rätt in i de sista 150 sidorna som handlar om Kenya.
Nu är jag just lyckligt hemkommen från denna litterära afton. För er som inte är så hemma i fransk mentalitet kan jag bara säga att det inte finns något folkslag (i alla fall inte som jag känner till) som liksom fransmän kan göra vilket ämne som helst till filosofi. (Jag såg en gång på fransk TV ett jaktprogram där tre välklädda medelålders män var filmade ute i en skog där de stod och DISKUTERADE jaktens innersta väsen under en halvtimma…) I kväll har jag alltså lyssnat till nio fransmän, två kenyaner och tre kongoleser som diskuterat ras, identitet , kolonialt arv och Obamas litterära kvaliteter. Ni förstår att jag är lycklig! Och nu är detta min nya bokcirkel där alla årets alla titlar har anknytning till Afrika. Karen Blixen igen: ”Nu är jag där jag ska vara.” I alla fall ett tag.
Mitt element
Pia brukar säga att mitt element är rörelse. Tog Swedken taxi till Railway Golf Club mitt i centrala Nairobi där jag gjorde mina första 18 hål i Kenya. Järnvägen, som man baxar sig över med hjälp av sin caddie ett antal gånger under sin runda går bara runt nästa hörn rätt genom tidigare nämnda slumområdet Kibera med 1 miljon människor. Brutala kontraster!
Tillbaka till golfen. Mina tre första slag på tre år hade inte ens Tiger Woods gjort bättre. Par 5 och efter tre slag ligger jag mitt på green. Men verkligheten hann ifatt mig redan där. Treputtade. Golf är inte en förlåtande sport över 18 hål. Njöt dock i fulla drag.
Svenska ambassaden i Nairobi, med förstärkning från svenska skolan, utmanade danska ambassaden i en viktig uppladdningsmatch inför lördagskvällens landskamp på Parken i Köpenhamn. Lars Lagerbäck skulle kollat in oss. Vi tog danskarna i förlängningen.
Chanslös dansk-kenyan
De båda lagen med supportrar samlades på kvällen på Psys bar i Westlands, ett nöjeskvarter, för att reda ut alla oförrätter, felaktiga domslut, komma med bortförklaringar, se matchen och förhoppningsvis förbrödras.
För ung för att komma in på baren
Som tur var hann vi därifrån innan Danmark gjorde mål eftersom matchen, trots personliga löften från barägaren, faktiskt inte gick att få in. Vi räddade oss hem till andra halvlek som vi fick lyssna till på sportradion. Tror faktiskt att Lasse Grankvists svada var bättre underhållnng än vad matchen verkade bjuda på live.
Söndagen kyrkbesök inleddes med de minsta barnens årliga framträdande på mötet. Helt oslagbart precis som hemma. Barnen turades om att framföra små tankar, sjöng och fnittrade. Hur sött som helst att se barnen turas om som kördirigent där många av dem sjöng första raden a capella för att ge "kören" hjälp på vägen.
Kyrkan i Riruta...
...och grannfastigheteh, en fotostudio som erbjuder alla tjänster inom området, såsom bröllops- och begravningsfoton.
Slut för denna gång!
Ni där hemma som läser om oss och skriver någon rad i retur - det betyder mycket!
Du som aldrig skrivit något tillbaka än - bara en rad från dig, vilket gör att vi vet att du läser, är barnsligt inspirerande och uppskattat.
Lake Naivasha
Ni trodde kanske att ni skulle komma undan. Äntligen en helg utan försök till entusiastiska naturskildringar från Pia eller amatörmässiga djurbilder…. Men nej, det blir inget med det. Olle har skrivit att jag varit på safari men det ordet sparar vi ju numera för de riktiga utfärderna. Däremot har jag tältat i en liten nationalpark, Hells Gate, där det inte finns några farligare djur än bufflar och hyenor vilket gör att man där kan ta sig fram till fots eller på cykel. Häftigt!
Här är utsikten från klipphyllan där vi tältade. Om ni tittar på bilarna på vägen så förstår ni hur högt upp vi var.
På lördag kvällen när vi satt upp tälten kom regnet och temperaturen sjönk snabbt. Plötsligt var det bara 16° och nu inträffade något som gör att jag kanske blir tvungen att stanna i Afrika för gott: Jag fick köldutslag på vrister, rumpa och lår! Intressant!
På vägen hem tog vi sedan en båttur på Lake Naivasha , i en liten rank båt med plats för sex personer. Längs stränderna betade zebror och allehanda gazellarter (jag kan nu skilja på sisådaär 6 olika ) men häftigast var ändå att se flamingosarna flaxa upp ur vattnet när båten närmade sig och springstarta på vattnet innan de flög iväg.
Flodhästar har jag tidigare bara hört eller sett på håll från bilen, vilket varit imponerande nog, men nu passerade vi sammantaget ett 50-tal i olika grupperingar längs stränderna. Vissa var vi bara ett tiotal meter ifrån båten och när någon av dem dök ner under vattnet och simmade åt vårt håll stod vårt enda hopp till att vår kapten inte skulle få motorstopp…
Vilda djur, malaria och kriminalitet är dock inte det farligaste här - det är helt klart trafiken. När vi närmade oss Nairobi i skymningen kommer vi in på en starkt trafikerad motorled som leder in i staden. Föreställ er t ex Dag Hammarskjöldleden, dvs en fyrfilig vägbana, bilar som kör i upp till 100 km/h, här med en cementmur som skiljer körriktningarna åt. Lägg nu till människor som går längs denna väg, getter som betar i diket, matatubussar som stannar varsomhelst på vägrenen och människor som tar sig över vägbanan och över cementmuren lite här och där! Denna gång körde vi dessutom om en kille på rollerblades!
Också jag har nu begått min matatudebut och överlevt. Ofta bär matatubussarna ett namn med kristet budskap som här.
Kolla in biljettförsäljaren som alltid hänger ut genom den öppna skjutdörren
En buss jag såg var målad med budskapet: Släpp kontrollen och lita på Gud! Detta budskap kändes dock mer som ett hot än ett löfte på just en matatubuss!
Kyrkbesök
Molnigt och 25 grader. Pia är på safari. Eleverna tar dykarcertifikat. Jag sitter på Impala club och skriver. Mitt emot Svenska skolan, på andra sidan Ngong road. Ni hittar mig lätt om ni går ut och surfletar. Rovfåglar i mängder cirkulerar ständigt efter något att äta. Gladorna kan lätt sno det du äter på om du inte är på din vakt. Poolen jag sitter vid är minst sagt underhållande. Jag vet mycket väl att jag ser rolig ut när jag försöker crawla längre än 10 meter. Här tillämpas många fler simsätt än jag kände till om man säger så. Det goa är att folk inte skäms för sig.
När jag tänker efter har jag i dag på mina äventyr varit den enda vita. På matatubussen, promenaden genom Riruta, i kyrkan och här på Impala club. Jag märker att när jag nu ser vita så tycker jag att vi ser döende ut. Bleka är bara förnamnet. Kenyanerna tycker jag däremot är ett otroligt vackert folk.
Jag fick känslan av lugnet i templet då jag satte mig till ro några minuter innan mötet började i kyrkan. Precis som hemma var möteslokalen nära nog tom tills bara några minuter innan mötet började. Traditionell möteslokal i en för de flesta av oss ovan miljö. För vacker byggnad i denna enkla omgivning om ni frågar mig. Måste sticka i ögonen på många. Att människorna i församlingen är "vackra" inuti och att budskapet är "vackert" är det som betyder något. Att det förhåller sig så är min stora glädje. Jag hoppas att de som betraktar ser förbi det som kan utgöra en stötesten och istället ser det som räknas.
De flesta som står i talarstolen inleder med god morgon, varpå församlingen svarar med god morgon. I dag på det sista mötet så blev det istället god eftermiddag, varpå församlingen svarade god eftermiddag. Kan ha varit för att klockan hunnit passera 12.
Jag har fått i uppdrag att arbeta med killarna mellan 12-19 i församlingen. Spännande! Det skall också bli riktigt spännande att få komma hem till människor man lär känna. Jag har mycket att se fram emot.
Här vittnar man om det man bär med sig på ett så härligt uttrycksfullt, personligt, varmt, humoristiskt och kul sätt. Jag är helt klart kär i min församling här i Nairobi.
Fortsättning
Alla elever var vid god vigör vid hemkomsten. Om en timma kommer nästa buss hem. Svenska skolan går under smeknamnet "Cinderella school" bland elever från grannskolorna, just för att de svenska eleverna inte får vara ute hur länge de vill.
Tidningscitat:
Att i Nairobi snyta sig utan näsduk, spotta, gå över vägen samtidigt som du talar i en mobil eller att föra oväsen av vilken art det vara må ger dig 200 kr i böter och / eller fängelse i tre månader.
Folket
Det jag sett av Kenya är ett folk som är fantstiskt tåligt och strävsamt. Jag ser också mycket skratt och glädje. I ögonen på barnen i skolan i Kibera såväl som i diket längs med vägen där kvinnor såväl som män står och gräver något för Nairobi stad för nära nog ingen ersättning alls. Människor som man kan tycka skulle vara bittra på sin livssituation visar upp något helt annat än bitterhet.
Taxichaufförer, vakter och alla kenyaner jag kommer i kontakt med är oerhört vänliga. Alla tackar Gud för allt de har. Visst är det intressant att de som inget har tackar Gud för allt de har och att vi som har allt vi behöver och mer därtill bara i undantagsfall och oftast då bara när vi är i riktig knipa, väljer att släppa in Gud i våra liv. Församlingen jag väljer att gå till ligger i en kåkstad inte mer än två km från där vi bor. Riruta. Allt som hos oss sker inomhus sker i en kåkstad, som i Riruta, utomhus. Matlagning, möbelförsäljning, allt. Bara efter någon minuts promenad på väg till kyrkan har min västerländska oro förbytts till ett inre leende. Om det inte låter för pretentiöst, förbytts till kärlek. Jag har inte alls kommit dit jag vill i min frimodighet att uttrycka denna känsla av lust och kärlek till allt jag möter. Det hoppas jag kommer. Att jag lär mig av Afrika. Av kenyanerna. Inte minst i kyrkan får jag känna denna direkta kärlek. Många människor här bär på skatter som få av oss finner i Sverige. Jag har så mycket att lära här. Hade inte en susning hemma om att Afrika skulle erbjuda mig detta. Är det inte vi som skall "missionera" i Afrika?
African dance
Afrikansk dans är ett populärt inslag på kvällstid. Det kommer hit en kenyansk kille och hjälper oss stela nordbor att vicka på höfterna och lyfta på armarna i alla fall lite försiktigt utanför kroppens medianlinje.
Swedish dance
Inget ont om vår friskis och svettis-instruktör. Hon är kanon. Tempot, musiken, närvaron, allt! Jag är själv med för att det är så kul. Men att se vakter och den övriga kenyanska personalen betrakta oss med ett ansiktsuttryck likt Bagheras i djungelboken, då Baghera betraktar Baloo och höra dom viska om Swedish dance är inte lite pinsamt. Man vill ju liksom förklara sig. "Ni förstår, detta är inte egentligen svensk dans! Vi har andra danser." Kanske bäst att inte ens försöka. Vad har vi? Polka, schottis, små grodorna, fågeldansen. I alla fall inget jämförbart med African dance.
Sverige
Det jag mest längtar efter hemma är den friska luften och lugnet när jag är ute. Fem bilar i timman passerar huset i Västra Bodarne. Ni som är hemma, ta vara på detta och njut av vårt fantastiska land. Samtidigt, ni som det kommande halvåret nu vågar er ut, glöm inte mössan, vantarna, halsduken, regnkläderna och sätt för allt i världen på er rejäla skor! Varma hälsningar från Kenya. Välkomna! Olle
Frågor & svar
Vad jobbar vi med
Olle, idrott i alla stadier samt internatförälder. grupper från 7 - 20
Pia, svenska i alla stadier samt franska. Grupper mindre än en handfull upp till 20.
Skolan
Drygt hundra svenska elever. Hälften av dessa är gymnasister som bor på internat. Inte sällan blir man sittande men elever vid lunch eller vid något arbetspass kvällstid. Ibland blir det myssamtal, vid andra tillfällen förs livliga samtal kring politik, moral, skola... Hur mysigt som helst.
Holländska skolan är också på vårt område med grundskolan. Jag har även dessa elever i idrott.
Skolområder är verkligen en oas. Är ofta här på min fritid för att det är så trivsamt. Man hittar sig alltid en balkong med en soffa eller en palm att softa under. Grymt bra.
Vädret
Hörde att det snöade i Göteborg här om dagen. Tror inte jag kommer att sakna Sverige ut väderperspektiv det närmsta halvåret. Nairobi bjuder på 16 grader nattetid och 20-30 grader dagtid, året runt. Nu kommer regnet och därmed grönskan. Ser fram emot detta. Oslagbart.
Boendet
Jag tror mig ha skrivit om det tidigare och då räknade jag fel. Det är inte mindre än nio inbrottsskydd att knäcka för att ta sig till vårt sovrum. Vakter vid grinden till vårt område, järngrind till vårt radhus, järngrind utvändigt ytterdörren, ytterdörren, larm för alla fönster och dörrar, plåtdörr i hallen, gallergrind vid trappan, plåtdörr in till sovrum, akutlarm i alla rum med garanterat stöd inom två minuter. Just i det hus jag och Pia bor var det för något år sedan ett attentat som avstyrdes genom att vaktpersonalen vid det Egyptiska konsulatet, från taket besköt angriparna. Kooolt va! Vem behöver actionunderhållning när man bor i Nairobi. Dödsmysig innergård med lekande och bollspelande barn. Samtidigt känns det som att bo i ett fängelse. Helt otänkbart att röra sig ute i annat än bil eller taxi efter mörkrets inbrott.
Kostnader
Hus- likvärdigt
Mat-billigare med ex lamm, nöt, frukt. Dyrare med ex fläsk, ost. Det mesta är likvärdiga kostnader.
Restauranger är billigare eller mycket billigare, ner mot halva priset
Du åket taxi till flyget en till två mil bort, t.o.r. med taxin väntande i en eller två timmat för under 200:-. Du har en taxi en hel dag i Kuststaden Mombasa för liknade belopp. En kock en hel dag för 100:-.
Är du turist och skall på safari så tar dom bra betalt vid parkerna. 500:- per dag kan det nog kosta att bli insläppt.
En hemhjälp som har bra betalt får 14.000 per år. Utgifter: 14.000 i skolavgifter om det finns tre barn i huset. Bor man i Kibera som är ett slumområde med 1.000.000 invånare två km från där vi bor, så kanske hyran kan stanna runt 5000. Och sen skall familjen äta och klä sig också. Har vi någon ekonom som kan förklara för mig?
En hantverkare som jobbar en dag med avlopp, el eller syr har 100:- med sig när han går.
Tre kvinnor flätade håret på två tjejer på skolan. De förlängde även håret. jag tror dom höll på i fem sex timmar. dom begärde 175 kr att dela på tre.
Bensin 6-8 kr litern. Det är inte alltid en bensinstation. Vid ett ställe kom dom med 20 l dunkar. Tryckte ner två slangar. Därefter en slang i bilen och en slang i munnen för att få fart på tankningsprocessen. Det fick mig att förflytta mig tillbaka till tonåren och mopeder. Alltid var det någon som fick tanka över någon liter till en kompis som hade soppatorsk eller inte skulle klara sig hem.
Dags att gå ut och möta den första bussen med gymnasister som kommer hem från kvällens restaurangbesök. Dom slipper troligtvis att på på volleybollinjen som nykterhetstest. Den sena bussen med klubbbesökarna får definitivt göra nämnda test.
Kram
Olle
