Vi kommer till Nairobi
Skolan ligger några kilometer utanför centrum och är en liten värld i sig med skolbyggnader (huvudbyggnaden är ett gammalt sekelskiftespensionat i kolonialstil), tennisbanor och simbassäng, också detta bakom murar. Annars finns det mycket som liknar våra skolor hemma. Varm stämning och många trevliga och intressanta människor. Och ta bara gatan utanför. Under några år på nittiotalet grävde gatukontoret upp Bellmansgatan utanför Rudebecks ett antal gånger varje termin. Föreställ er då att de där hålen aldrig grävts igen eller än mindre asfalterats och ni har vår nuvarande skolgata framför er. Det är den absolut värsta väg jag någonsin sett och då var vi ändå på safari i helgen!
Fler likheter: Idag har vi röjt i svenskinstitutionen och det är helt osannolikt (och totalt onödigt) att så mycket läromedel i svenska har kunnat hamna i bokhyllor söder om Sahara. Pust! Här hade ingen rensat sedan sjuttiotalet någon gång. Och kollegiediskussionerna känns märkligt bekanta: Hur gör vi nu med frånvaron och vad ska vi bestämma om en elev inte dyker upp på provet?
Den mesta hemkänslan kom ändå under en rundvandring där jag i ett klassrum upptäckte ett lagfoto på GAIS uppsatt av en tidigare lärare… GAIS är ju redan mer än halvägs till VM i Sydafrika!
Vi bor tre minuters gångväg från skolan i ett område (även detta bakom murar) med ett trettiotal radhus runt en gräsplan där kvarterets ungdomar spelar boll under dygnets ljusa timmar. De flesta som bor här är svarta men det finns också några indier och så då vi och en brittisk dam. Vår hyresvärd är också vår granne och eftersom han är indier och affärsman har han antagligen större anledning än många andra att vara rädd för inbrott och därför har han utrustat inte bara sitt eget utan också vårt hus med dubbla larmsystem, galler för alla fönster och dörrar OCH mellan våningsplanen. Det är lätt att bli nojig hemma även om vi bara mötts av vänlighet ute. Och om bara några minuter blir jag ensam i huset när Olle ska jobba sin första natt som internatföreståndare. Huset är basutrustat med möbler och vi har haft tur som fått ärva soffa och fåtöljer från ambassaden men det är ändå så tomt att det ekar när vi pratar med varandra... Ska försöka få upp lite gardiner snart så att det blir något mer hemlikt.
Måndagar, onsdagar och fredagar är vi utan el mellan 06.00 och 18.00 eftersom det är elransonering p g a torkan. Tidningen från första dagen berättade att man bara väntar på de första kolerafallen i norra Kenya där folk inte längre har tillgång till rent vatten. Och ett annat reportage handlade om kenyaner som drabbas av Pellgra, en dödlig bristsjukdom som kan bli en följd av att människor levt enbart på hjälpsändningsmats, dvs uteslutande på majsprodukter.
Är det då mest fattigdom och faror vi möter? Nej naturligtvis inte men det är enorma kontraster. Att se barn samla ved när man färdas längs vägarna utanför Nairobi är att flyttas tillbaka mer än hundra år och samtidigt existerar ett helt modernt Afrika där allt som vi förknippar med europeisk teknologi finns tillgängligt.
Zebror, giraffer och antiloper var nog det mest exotiska vi såg under vår första mini-safari i helgen. Flodhästarna hörde vi bara men det var tillräckligt respektingivande för att hålla oss innanför det elektriska stängslet med våra ficklampor när vår guide drog med oss ut från våra hyddor i den afrikanska natten.
Tack för en stunds fängslande läsning. Nu börjar jag få en bild av hur ni har det. Det där med bussresor verkar vara en knepig sak; lär nog inte dröja länge förrän Pia tränger in sig i en matatu (hette det så?)för att snabbast komma in till stan och shoppa lite mer gardintyg.
Väntar spänt på fortsättningen,
Bian
Fortsätt, fortsätt, fortsätt.
Jätte kul att läsa och jag kommer verkligen fortsätta med det. Intressant :D
Nu har jag hittat till ert Afrika. Underbart underhållande och igenkännande att läsa! Oktobermörkret skulle gärna bytas mot ert ljus.
Hej Pia & Olle
Hörde av Lina att ni skaffat blogg och nu har jag suttit här i en timma och läst och förundrats, oj, oj, oj vad ni får vara med om.
Vilken känslomässig explosion av allt nytt, jag tror jag både skulle skratta och gråta av allt man får uppleva, skratta för allt fantastiskt vackert, människorna för allt som inte funkar och att det funkar i alla fall,
gråta för att ingenting funkar när det skall och gråta av glädje för att det finns sååå mycket vackert att se och av sorg för saker som vi helt missat här uppe i väst och kanske aldrig får uppleva därför att vi är för upptagna med jobb o försörjning - eller vad som nu upptar allt vårt timliga och själsliga liv.
Jag tittade på SVT där tre svenska familjer fått åka till tre olika urbefolkningar i tre olika delar av världen där just detta framkom så tydligt. I stammen är familjen, samvaron, det gemensamma arbetet och respekten och kärleken till varandra så självklart.
Tre familjer blev också tre olika sätt att möta denna nya kultur och sätt att leva, mycket intressant att få följa men också lite sorgligt, en familj missade totalt hela grejen, när de kom hem var deras kommentar - Man skall nog vara glad för hur vi har det här i Sverige, vi har det bra, allt vad man behöver...
jo, då grät jag av sorg men det blev också en påminnelse om att vi alla är olika och reagerar inte på samma sätt.
Det skulle vara så roligt att ta tillfället att hälsa på men jag vågar inte lova något. Hörde att Lovisa är på väg - är inte hon med på Facebook, har inte sett henne här, hälsa henne från mig.
Jättekul också att Lina flyttat hit till A-ås, vi bor nästan grannar nu :-)
skall ta med henne på loppisrunda.
Ha det så bra, stor kram från Katarina
