Jag tar bussen till stan...
I fredags var det då dags att skaffa gardintyg för att försöka få det lite mer hemlikt i vårt hus och minska eko-effekten i de ödsliga rummen. Jag slutade tidigare än Olle och bestämde mig för att ta Citi Hoppa-bussen till stan, ett typiskt svenskt lagomaltenativ när man känner sig tillräckligt trygg och inte behöver åka taxi längre men ännu inte är riktigt mogen för att våga riskera livet i en matatu, dvs en folkabuss, ihopträngd med minst 22 andra passagerare och med en totalt dödsföraktande ung man bakom ratten. En Citi hoppa är risig och skulle aldrig gå igenom en svensk besiktning men man sitter bara en person på varje säte och betalar 2 kronor för att komma till stan, ett vettigt val. Jag kom fram till down town som inte har många spår av kolonialtiden men desto fler från självständighetens sextiotal, (vilket i kombination med bristande resurser ger ett visst öststatsintryck men med exotisk växtlighet. Det är en mycket multi-kulturell stad med flest svarta förstås men också med indier, muslimer och vita. Jag tog mig från Kenyatta avenue till Biashara street där det i princip bara finns textilaffärer och köpte ett antal meter tyg.
Tog mig tillbaka till huvudgatan och skulle ta bussen hem. Ingen Citi Hoppa inom synhåll men däremot en grön lite större och bättre buss med samma nummer och där jag kände igen flera hållplatser (nåja, illa fall en) på skylten längst fram. Den här bussen kostade också det dubbla, 4 kronor, och var ett lyxåk i jämförelse med med Hoppan. Längst fram fanns en TV-skärm där det rullade reklam, bl a ett inslag för mänskliga rättigheter. Effekten blev något märklig när inslaget rullade på skärmen samtidigt som vi körde förbi ett shoppingcentrum där en tiggande kvinna på trottoaren stod och tvättade ett litet barn med vatten ur en cola-flaska.
Nästan lika märkligt kändes det när jag tittade på TV-skärmen efter ett tag igen. Nu var reklaminslagen slut och i stället rullade det roliga historier på skärmen och inte vilka roliga historier som helst utan blondin-skämt!!! Här sitter jag som enda vit och dessutom blondin på bussen och får läsa följande historia: "En blondin är ute på gatan och går med en gris. En man går fram och frågar: Hur länge har du haft den där? Grisen svarar: Två månader...." Diskrimineringsombudsmannen, någon?
Fram till den här incidenten hade jag känt igen gatorna utanför fönstret men plötsligt visste jag inte var jag var. Jag började få en vag känsla av att det kanske trots allt inte var rätt buss. Helt säker blev jag när bebyggelsen plötsligt blev väldigt mycket ruffigare och bussen svängde in i en kåkstad. Jag märker att jag förändrats bara på de här veckorna för det kändes inte alls lika hotfullt som när vi körde genom liknande miljöer de första dagarna. Längs huvudgatan där vi körde var kommersen i full gång som på vilken affärsgata som helst, bara med den skillnaden att här bedrivs handeln i skjul, under parasoller eller direkt på marken. Bredvid diket på andra sidan gatan går några getter och betar på en gräsplätt och tittar man in på sidogatorna ser man bara en låg himmel av lappade plåttak. Detta var bussens ändhållplats och alla gick av utom jag... Jag hade ändå tur för bussen passerade skolan på tillbakavägen så den mest intressanta rundturen sen vi kom hit kostade mig bara en extra bussbiljett.
I allt detta armod finns samtidigt så tydligt livsglädje och skratt bland människor. Det är vi som får problem med hur vi ska hantera att vara priviligerade vita.
Tog mig tillbaka till huvudgatan och skulle ta bussen hem. Ingen Citi Hoppa inom synhåll men däremot en grön lite större och bättre buss med samma nummer och där jag kände igen flera hållplatser (nåja, illa fall en) på skylten längst fram. Den här bussen kostade också det dubbla, 4 kronor, och var ett lyxåk i jämförelse med med Hoppan. Längst fram fanns en TV-skärm där det rullade reklam, bl a ett inslag för mänskliga rättigheter. Effekten blev något märklig när inslaget rullade på skärmen samtidigt som vi körde förbi ett shoppingcentrum där en tiggande kvinna på trottoaren stod och tvättade ett litet barn med vatten ur en cola-flaska.
Nästan lika märkligt kändes det när jag tittade på TV-skärmen efter ett tag igen. Nu var reklaminslagen slut och i stället rullade det roliga historier på skärmen och inte vilka roliga historier som helst utan blondin-skämt!!! Här sitter jag som enda vit och dessutom blondin på bussen och får läsa följande historia: "En blondin är ute på gatan och går med en gris. En man går fram och frågar: Hur länge har du haft den där? Grisen svarar: Två månader...." Diskrimineringsombudsmannen, någon?
Fram till den här incidenten hade jag känt igen gatorna utanför fönstret men plötsligt visste jag inte var jag var. Jag började få en vag känsla av att det kanske trots allt inte var rätt buss. Helt säker blev jag när bebyggelsen plötsligt blev väldigt mycket ruffigare och bussen svängde in i en kåkstad. Jag märker att jag förändrats bara på de här veckorna för det kändes inte alls lika hotfullt som när vi körde genom liknande miljöer de första dagarna. Längs huvudgatan där vi körde var kommersen i full gång som på vilken affärsgata som helst, bara med den skillnaden att här bedrivs handeln i skjul, under parasoller eller direkt på marken. Bredvid diket på andra sidan gatan går några getter och betar på en gräsplätt och tittar man in på sidogatorna ser man bara en låg himmel av lappade plåttak. Detta var bussens ändhållplats och alla gick av utom jag... Jag hade ändå tur för bussen passerade skolan på tillbakavägen så den mest intressanta rundturen sen vi kom hit kostade mig bara en extra bussbiljett.
I allt detta armod finns samtidigt så tydligt livsglädje och skratt bland människor. Det är vi som får problem med hur vi ska hantera att vara priviligerade vita.
Första bilderna
Tror ni att ni är på zoo eller?
Från Nairobi nationalpark.
Lunch med skolpersonalen på Carnivore, legendarisk restaurang där
vegetarianer icke göre sig besvär.
Bakom dessa portar ligger svenska skolan (och holländska)!
Marknad i Naiwasha.
Vårt nya afrikanska hem? Tyvärr inte....Interiör från en
safrirestaurang.
Inte heller vårt hem... Men kanske en idé för den som ska måla om huset
hemma.
Här bor vi!
Några av Olles mail till familj & vänner
Jag känner 18 personer i Nairobi. Det är sådana funderingar man bär på efter fyra dagar i Kenya. Tre av mina vänner är kenyaner. De är också de viktigaste. Vår taxichafför Lucas, Matthew på skolans expedition och sen har vi Can, vår indiske hyresvärd. Utan deras hjälp skulle vi inte haft en chans. Ingen ström på daganrna är regel utan undantag.
Vatten är absolut ingen självklarhet har det visat sig. Vi har också sovit ute i en primitiv men häftig stugby på vår första safari. Det var inte kul att gå ut och pinka där mitt i natten kan jag säga. Tre minuter efter att jag stängt om mig brakade helvetet lös en meter utanför det trasiga myggnät som skyddade mig och Pia mot alla vilda djur. Det är tur att Pia har mig. Flodhästar som är det djur som dödar flest människor i Afrika hade vi 150m bort när vi gick till sängs.
Gabriel och Pia har stönat många gånger för att jag ville installera larm i VB. Hemma i Nairobi bor vi i det närmaste i ett fort. Hänglås larmknappar och galler överallt, galler inte bara för alla fönster och dörrar utan även inne mellan våningarnna. Hade man inte livlig fantasi innan man kom hit får man det av att förstå hur larmkillarna tänkt.
---
Har varit i närkontakt med flodhäst, det djur som dödar flest människor, när vi smög omkring i natten medd ficklampor på vårt första safariäventyr. Coolt.
Har slutat att se på varje Kenyan som en presumtiv rånare, vilket gör vistelsen mycket mer trivsam. Åkte t ex lokal buss fram och tillbaka i söndags när jag skulle till kyrkan. Att få "big mama" i knät inpackad fem på ett tresitssäte är bara för underbart.
Eller att sitta på en institution och vänta fem långa minuter på kopian jag bad om, och det efter att den är kopierad och klar. Den bara ligger där. Det skulle bara vara för honom att sträcka ut handen och räcka över den till mig. Jag sitter två meter från kopian och en meter från mannen. Men nej då. Han lät mig sitta där i fem minuter till. Efter fem minuter så sträcker han sig så efter den klara kopian, ler mot mig och önskar mig en bra dag.
Har inte skrivit i vår blogg än. Skolstart och ett trivsamt kaos hemma som förklaring. Hemma har vi t ex ingen spis eller tvättmaskin än. Elransonering mellan 06-18, inget vatten i ledningarna på en vecka. Norra Kenya är katastrofområde. Vatten för man köpa från tankbilar med texten Clean Water. Efter sig lämnar dessa bilar ett ogenomträngligt svart moln av avgaser som inte riktigt rimmar med texten om rent vatten.
---
Drömmen om att allt är fixat och klart när man kommer hem blir uppfylld i Kenya. Här betalar man en maid för det. Trevligt och otrevligt att vara priviligierad. Vi förväntas att skapa detta arbetstillfälle för någon, så är det. Vår maid heter Rodah. 38 år, änka sen tre år. Rodah bor en timma med buss utanför Nairobi. Själv!
Tre av hennes fyra döttrar, 10, 16, 18, 20 bor ytterliggare fyr busstimmar bort hos mormor. Hennes äldsta dotter bor i Nairobi och studerar tre år till sjuksköterska. Skolkostnaderna för döttrarna ligger på 1100, 1600, 4000, 7000, dvs ca 14 000 per år. Maidlöner per år för Rodah skall ligga runt 10 - 12 000. Vi behöver som sagt egentligen ingen maid alls och vi vill inte ha Rodah här på heltid. Talar jag för mig själv så skulle jag inte känna mig bekväm med att komma hem och hon är kvar här ytterliggare någon timma för att jobbar för mig.
Hon har inget jobb alls nu men det vi erbjuder med halvtid löser inte hennes problem. Hon behöver heltid. Vi skulle gärna betalat heltid för en halvtid men det skapar andra problem med jämförelser mellan vad andra betalar respektive tjänar. Tanken är att istället vid sidan av, vilket är helt accepterat av alla, göra en insats som att ex betala halva barnenes skolavgifter. Halvtidslön 7200 plus halva barnens skolavgifter 7000 skulle ungefärligt motsvara det samma i pengar för Rhoda som ett heltidsjobb.
Fråga: Är det någon som känner för att bli delaktig i Rhodas barns skolgång så finns möjligheten.
---
Vad vi längtar efter hemifrån förutom er: Diskpropp, slaskskrapa i plast och en hederlig potatisskalare som fungerar.
Vatten är absolut ingen självklarhet har det visat sig. Vi har också sovit ute i en primitiv men häftig stugby på vår första safari. Det var inte kul att gå ut och pinka där mitt i natten kan jag säga. Tre minuter efter att jag stängt om mig brakade helvetet lös en meter utanför det trasiga myggnät som skyddade mig och Pia mot alla vilda djur. Det är tur att Pia har mig. Flodhästar som är det djur som dödar flest människor i Afrika hade vi 150m bort när vi gick till sängs.
Gabriel och Pia har stönat många gånger för att jag ville installera larm i VB. Hemma i Nairobi bor vi i det närmaste i ett fort. Hänglås larmknappar och galler överallt, galler inte bara för alla fönster och dörrar utan även inne mellan våningarnna. Hade man inte livlig fantasi innan man kom hit får man det av att förstå hur larmkillarna tänkt.
---
Har varit i närkontakt med flodhäst, det djur som dödar flest människor, när vi smög omkring i natten medd ficklampor på vårt första safariäventyr. Coolt.
Har slutat att se på varje Kenyan som en presumtiv rånare, vilket gör vistelsen mycket mer trivsam. Åkte t ex lokal buss fram och tillbaka i söndags när jag skulle till kyrkan. Att få "big mama" i knät inpackad fem på ett tresitssäte är bara för underbart.
Eller att sitta på en institution och vänta fem långa minuter på kopian jag bad om, och det efter att den är kopierad och klar. Den bara ligger där. Det skulle bara vara för honom att sträcka ut handen och räcka över den till mig. Jag sitter två meter från kopian och en meter från mannen. Men nej då. Han lät mig sitta där i fem minuter till. Efter fem minuter så sträcker han sig så efter den klara kopian, ler mot mig och önskar mig en bra dag.
Har inte skrivit i vår blogg än. Skolstart och ett trivsamt kaos hemma som förklaring. Hemma har vi t ex ingen spis eller tvättmaskin än. Elransonering mellan 06-18, inget vatten i ledningarna på en vecka. Norra Kenya är katastrofområde. Vatten för man köpa från tankbilar med texten Clean Water. Efter sig lämnar dessa bilar ett ogenomträngligt svart moln av avgaser som inte riktigt rimmar med texten om rent vatten.
---
Drömmen om att allt är fixat och klart när man kommer hem blir uppfylld i Kenya. Här betalar man en maid för det. Trevligt och otrevligt att vara priviligierad. Vi förväntas att skapa detta arbetstillfälle för någon, så är det. Vår maid heter Rodah. 38 år, änka sen tre år. Rodah bor en timma med buss utanför Nairobi. Själv!
Tre av hennes fyra döttrar, 10, 16, 18, 20 bor ytterliggare fyr busstimmar bort hos mormor. Hennes äldsta dotter bor i Nairobi och studerar tre år till sjuksköterska. Skolkostnaderna för döttrarna ligger på 1100, 1600, 4000, 7000, dvs ca 14 000 per år. Maidlöner per år för Rodah skall ligga runt 10 - 12 000. Vi behöver som sagt egentligen ingen maid alls och vi vill inte ha Rodah här på heltid. Talar jag för mig själv så skulle jag inte känna mig bekväm med att komma hem och hon är kvar här ytterliggare någon timma för att jobbar för mig.
Hon har inget jobb alls nu men det vi erbjuder med halvtid löser inte hennes problem. Hon behöver heltid. Vi skulle gärna betalat heltid för en halvtid men det skapar andra problem med jämförelser mellan vad andra betalar respektive tjänar. Tanken är att istället vid sidan av, vilket är helt accepterat av alla, göra en insats som att ex betala halva barnenes skolavgifter. Halvtidslön 7200 plus halva barnens skolavgifter 7000 skulle ungefärligt motsvara det samma i pengar för Rhoda som ett heltidsjobb.
Fråga: Är det någon som känner för att bli delaktig i Rhodas barns skolgång så finns möjligheten.
---
Vad vi längtar efter hemifrån förutom er: Diskpropp, slaskskrapa i plast och en hederlig potatisskalare som fungerar.
Vi kommer till Nairobi
Vårt plan landade 06.00 onsdagen den 12 augusti och en timma senare satt vi i en skolbuss som tog oss genom staden. Överallt kantades vägarna av gående människor, på väg till arbete. Ett lämmeltåg av människor som man i Sverige nästan bara ser vid fotbollsmatcher eller andra evenemang men knappast en morgon klockan sju... Vi körde genom ruffiga kvarter och ibland genom andra där vi skymtade stora villor bakom taggtrådsförsedda murar. Och så när vi körde över järnvägen såg vi Kibera, Afrikas näst största kåkstad med över en miljon invånare. Nästa vecka är det follkräkning så då får vi reda på det faktiska invånarantalet....
Skolan ligger några kilometer utanför centrum och är en liten värld i sig med skolbyggnader (huvudbyggnaden är ett gammalt sekelskiftespensionat i kolonialstil), tennisbanor och simbassäng, också detta bakom murar. Annars finns det mycket som liknar våra skolor hemma. Varm stämning och många trevliga och intressanta människor. Och ta bara gatan utanför. Under några år på nittiotalet grävde gatukontoret upp Bellmansgatan utanför Rudebecks ett antal gånger varje termin. Föreställ er då att de där hålen aldrig grävts igen eller än mindre asfalterats och ni har vår nuvarande skolgata framför er. Det är den absolut värsta väg jag någonsin sett och då var vi ändå på safari i helgen!
Fler likheter: Idag har vi röjt i svenskinstitutionen och det är helt osannolikt (och totalt onödigt) att så mycket läromedel i svenska har kunnat hamna i bokhyllor söder om Sahara. Pust! Här hade ingen rensat sedan sjuttiotalet någon gång. Och kollegiediskussionerna känns märkligt bekanta: Hur gör vi nu med frånvaron och vad ska vi bestämma om en elev inte dyker upp på provet?
Den mesta hemkänslan kom ändå under en rundvandring där jag i ett klassrum upptäckte ett lagfoto på GAIS uppsatt av en tidigare lärare… GAIS är ju redan mer än halvägs till VM i Sydafrika!
Vi bor tre minuters gångväg från skolan i ett område (även detta bakom murar) med ett trettiotal radhus runt en gräsplan där kvarterets ungdomar spelar boll under dygnets ljusa timmar. De flesta som bor här är svarta men det finns också några indier och så då vi och en brittisk dam. Vår hyresvärd är också vår granne och eftersom han är indier och affärsman har han antagligen större anledning än många andra att vara rädd för inbrott och därför har han utrustat inte bara sitt eget utan också vårt hus med dubbla larmsystem, galler för alla fönster och dörrar OCH mellan våningsplanen. Det är lätt att bli nojig hemma även om vi bara mötts av vänlighet ute. Och om bara några minuter blir jag ensam i huset när Olle ska jobba sin första natt som internatföreståndare. Huset är basutrustat med möbler och vi har haft tur som fått ärva soffa och fåtöljer från ambassaden men det är ändå så tomt att det ekar när vi pratar med varandra... Ska försöka få upp lite gardiner snart så att det blir något mer hemlikt.
Måndagar, onsdagar och fredagar är vi utan el mellan 06.00 och 18.00 eftersom det är elransonering p g a torkan. Tidningen från första dagen berättade att man bara väntar på de första kolerafallen i norra Kenya där folk inte längre har tillgång till rent vatten. Och ett annat reportage handlade om kenyaner som drabbas av Pellgra, en dödlig bristsjukdom som kan bli en följd av att människor levt enbart på hjälpsändningsmats, dvs uteslutande på majsprodukter.
Är det då mest fattigdom och faror vi möter? Nej naturligtvis inte men det är enorma kontraster. Att se barn samla ved när man färdas längs vägarna utanför Nairobi är att flyttas tillbaka mer än hundra år och samtidigt existerar ett helt modernt Afrika där allt som vi förknippar med europeisk teknologi finns tillgängligt.
Zebror, giraffer och antiloper var nog det mest exotiska vi såg under vår första mini-safari i helgen. Flodhästarna hörde vi bara men det var tillräckligt respektingivande för att hålla oss innanför det elektriska stängslet med våra ficklampor när vår guide drog med oss ut från våra hyddor i den afrikanska natten.
Skolan ligger några kilometer utanför centrum och är en liten värld i sig med skolbyggnader (huvudbyggnaden är ett gammalt sekelskiftespensionat i kolonialstil), tennisbanor och simbassäng, också detta bakom murar. Annars finns det mycket som liknar våra skolor hemma. Varm stämning och många trevliga och intressanta människor. Och ta bara gatan utanför. Under några år på nittiotalet grävde gatukontoret upp Bellmansgatan utanför Rudebecks ett antal gånger varje termin. Föreställ er då att de där hålen aldrig grävts igen eller än mindre asfalterats och ni har vår nuvarande skolgata framför er. Det är den absolut värsta väg jag någonsin sett och då var vi ändå på safari i helgen!
Fler likheter: Idag har vi röjt i svenskinstitutionen och det är helt osannolikt (och totalt onödigt) att så mycket läromedel i svenska har kunnat hamna i bokhyllor söder om Sahara. Pust! Här hade ingen rensat sedan sjuttiotalet någon gång. Och kollegiediskussionerna känns märkligt bekanta: Hur gör vi nu med frånvaron och vad ska vi bestämma om en elev inte dyker upp på provet?
Den mesta hemkänslan kom ändå under en rundvandring där jag i ett klassrum upptäckte ett lagfoto på GAIS uppsatt av en tidigare lärare… GAIS är ju redan mer än halvägs till VM i Sydafrika!
Vi bor tre minuters gångväg från skolan i ett område (även detta bakom murar) med ett trettiotal radhus runt en gräsplan där kvarterets ungdomar spelar boll under dygnets ljusa timmar. De flesta som bor här är svarta men det finns också några indier och så då vi och en brittisk dam. Vår hyresvärd är också vår granne och eftersom han är indier och affärsman har han antagligen större anledning än många andra att vara rädd för inbrott och därför har han utrustat inte bara sitt eget utan också vårt hus med dubbla larmsystem, galler för alla fönster och dörrar OCH mellan våningsplanen. Det är lätt att bli nojig hemma även om vi bara mötts av vänlighet ute. Och om bara några minuter blir jag ensam i huset när Olle ska jobba sin första natt som internatföreståndare. Huset är basutrustat med möbler och vi har haft tur som fått ärva soffa och fåtöljer från ambassaden men det är ändå så tomt att det ekar när vi pratar med varandra... Ska försöka få upp lite gardiner snart så att det blir något mer hemlikt.
Måndagar, onsdagar och fredagar är vi utan el mellan 06.00 och 18.00 eftersom det är elransonering p g a torkan. Tidningen från första dagen berättade att man bara väntar på de första kolerafallen i norra Kenya där folk inte längre har tillgång till rent vatten. Och ett annat reportage handlade om kenyaner som drabbas av Pellgra, en dödlig bristsjukdom som kan bli en följd av att människor levt enbart på hjälpsändningsmats, dvs uteslutande på majsprodukter.
Är det då mest fattigdom och faror vi möter? Nej naturligtvis inte men det är enorma kontraster. Att se barn samla ved när man färdas längs vägarna utanför Nairobi är att flyttas tillbaka mer än hundra år och samtidigt existerar ett helt modernt Afrika där allt som vi förknippar med europeisk teknologi finns tillgängligt.
Zebror, giraffer och antiloper var nog det mest exotiska vi såg under vår första mini-safari i helgen. Flodhästarna hörde vi bara men det var tillräckligt respektingivande för att hålla oss innanför det elektriska stängslet med våra ficklampor när vår guide drog med oss ut från våra hyddor i den afrikanska natten.
