Pia på perukavdelningen och Olle i välputsade svarta skor
Det finns naturlagar och det finns juridiska lagar. Och så finns det de där mänskliga lagarna som snarast går mot allt naturligt - som att det mest svåruppnåeliga oftast är det mest eftersträvansvärda och det som ger hög status. Att vara fyllig när det är ont om mat eller att var smal när det det finns mat i överflöd är historiska exempel på hur kvinnoideal växlat utifrån den här principen. Och nu följer några kenyanska varianter på samma princip.
Svarta kvinnor har av naturen krulligt hår. Då förstår ni redan nu att idealet här måste vara rakt hår - vilket förvånansvärt många kvinnor också verkar lyckats skaffa sig. De första månaderna i Nairobi var jag förundrad över alla snygga frisyrer tills den där kvällen vi gick på teater med Gabriel och Amanda och såg en komedi av Dario Fo - i afrikansk tappning. I pjäsen grälar ett antal kvinnor. Grälet urartar i handgripligheter och till slut börjar kvinnorna dra varandra i håret med resultatet att det flyger peruker på scenen! Allt till publikens jubel! Det var efter denna kväll som jag började studera de där snygga frisyrerna lite närmare och insåg att väldigt många kvinnor bär peruk eller löshår. Detta bekräftas också av att det på varje Nakumatt, motsvarigheten till ICA Maxi, finns en perukavdelning lika stor som den för toalettpapper.
Bara en tredjedel av hela löshårsväggen...
En kvinnospalt i helgbilagan till Daily Nation, den största dagstidningen i Kenya, förklarade fenomenet med att inte ens afrikanska kvinnor är opåverkade av västerländsk reklam där kvinnor har hår sikesmjukt som en smekning.
Så till något som inkluderar även männen. Jag har läst någonstans att 70% av Kenyas befolkning lever i slumområden eller i bostäder med liknande standard. Det betyder att de är obeskrivligt trångbodda och bor utan indraget vatten och med en plastbalja som enda attiralj för att sköta såväl personlig hygien som tvätt . Därfär är det ett under att samma människor kliver ut ur sina plåtskjul för det mesta oklanderligt klädda . De är långt ifrån trendiga, stilen påminner mer om 60-tal med t ex skjorta, kostymbyxor och svarta skor för männen, men de är definitivt mer välklädda än de flesta i Sverige. Ett trashmode skulle vara fullständigt otänkbart här och snarast ett hån mot dem som är så fattiga att de inte ens kan köpa anständiga kläder second hand, vilket är vad de allra flesta gör.
På marknader som denna hamnar våra klädinsamlingar
Inte bara fattigdom gör det till en utmaning att vara snygg och proper. Även Afrikas röda jord spelar in. Den finns i två varianter: Om det är torrt förvandlas den till ett fint rött damm som lägger sig som en hinna över det mesta. Har det regnat, vilket det praktiskt nog oftast gör på nätterna, förvandlas den istället till lera. T o m i en storstad som Nairobi undrar man då vart asfalten tog vägen... Leran fastnar under skorna så att man till slut tar sig fram på något slags platåskor där sulorna består av stelnade jordkakor.
Väg efter regn
Trottoar...
Alltså är det i princip omöjligt att ha välputsade skor här, oavsett väder. Och just därför är det alltså så viktigt med välputsade skor! Olle såg härom morgonen en pappa sitta på huk invid sin lilla dotter utanför entrén till en skola alldeles där vi bor. Han putsade hennes skor länge och väl med en näsduk innan hon till slut fick springa in till sina skolkompisar!
Utifrån samma logik är det naturligtvis också viktigt att ha en ren bil om man har någon. Här är det inte biltvätt till helgen som gäller - många bilar tvättas varje dag. Oftast vaknar jag på morgonen till ljudet av att någon sopar gården utanför. Men ibland vaknar jag också av att jag tror att det regnar, tills jag inser att det är någon som tvättar bilen en tidig morgontimma. Och denna någon är alltid en maid.
Morgonbestyr
Vi svenskar framstår antagligen som underliga varelser för kenyanerna. Vi måste ju uppenbarligen ha pengar eftersom vi är vita men vi framhärdar ändå med en klädstil som är alldeles för casual för att kunna betecknas som ”smart”, det kenyanska älsklingordet för snyggt klädd.
Sylvia Owori, kenyansk kläddesigner med showroom alldels intill vårt hus. Vi har ännu inte varit inne i butiken...
Och om svarta välputsade skor är mallen, kan ni då föreställa hur kenyanerna måste se på Olles "tysklärarskor" (Lovisas beteckning)?
Och vi skulle varken drömma om att skicka ut vår maid eller ens tänka tanken att själva kliva upp i gryningen för att tvätta en bil som riskerar att vara lika skitig igen innan kvällen kommer. Nej, för oss är det helt andra saker som är svåruppnåeliga och därmed eftersträvansvärda. Som att t ex kunna röra sig på Nairobis gator och se ut som en infödd. Det jobbar vi hårt på.
Svarta kvinnor har av naturen krulligt hår. Då förstår ni redan nu att idealet här måste vara rakt hår - vilket förvånansvärt många kvinnor också verkar lyckats skaffa sig. De första månaderna i Nairobi var jag förundrad över alla snygga frisyrer tills den där kvällen vi gick på teater med Gabriel och Amanda och såg en komedi av Dario Fo - i afrikansk tappning. I pjäsen grälar ett antal kvinnor. Grälet urartar i handgripligheter och till slut börjar kvinnorna dra varandra i håret med resultatet att det flyger peruker på scenen! Allt till publikens jubel! Det var efter denna kväll som jag började studera de där snygga frisyrerna lite närmare och insåg att väldigt många kvinnor bär peruk eller löshår. Detta bekräftas också av att det på varje Nakumatt, motsvarigheten till ICA Maxi, finns en perukavdelning lika stor som den för toalettpapper.
Bara en tredjedel av hela löshårsväggen...
En kvinnospalt i helgbilagan till Daily Nation, den största dagstidningen i Kenya, förklarade fenomenet med att inte ens afrikanska kvinnor är opåverkade av västerländsk reklam där kvinnor har hår sikesmjukt som en smekning.
Så till något som inkluderar även männen. Jag har läst någonstans att 70% av Kenyas befolkning lever i slumområden eller i bostäder med liknande standard. Det betyder att de är obeskrivligt trångbodda och bor utan indraget vatten och med en plastbalja som enda attiralj för att sköta såväl personlig hygien som tvätt . Därfär är det ett under att samma människor kliver ut ur sina plåtskjul för det mesta oklanderligt klädda . De är långt ifrån trendiga, stilen påminner mer om 60-tal med t ex skjorta, kostymbyxor och svarta skor för männen, men de är definitivt mer välklädda än de flesta i Sverige. Ett trashmode skulle vara fullständigt otänkbart här och snarast ett hån mot dem som är så fattiga att de inte ens kan köpa anständiga kläder second hand, vilket är vad de allra flesta gör.
På marknader som denna hamnar våra klädinsamlingar
Inte bara fattigdom gör det till en utmaning att vara snygg och proper. Även Afrikas röda jord spelar in. Den finns i två varianter: Om det är torrt förvandlas den till ett fint rött damm som lägger sig som en hinna över det mesta. Har det regnat, vilket det praktiskt nog oftast gör på nätterna, förvandlas den istället till lera. T o m i en storstad som Nairobi undrar man då vart asfalten tog vägen... Leran fastnar under skorna så att man till slut tar sig fram på något slags platåskor där sulorna består av stelnade jordkakor.
Väg efter regn
Trottoar...
Alltså är det i princip omöjligt att ha välputsade skor här, oavsett väder. Och just därför är det alltså så viktigt med välputsade skor! Olle såg härom morgonen en pappa sitta på huk invid sin lilla dotter utanför entrén till en skola alldeles där vi bor. Han putsade hennes skor länge och väl med en näsduk innan hon till slut fick springa in till sina skolkompisar!
Utifrån samma logik är det naturligtvis också viktigt att ha en ren bil om man har någon. Här är det inte biltvätt till helgen som gäller - många bilar tvättas varje dag. Oftast vaknar jag på morgonen till ljudet av att någon sopar gården utanför. Men ibland vaknar jag också av att jag tror att det regnar, tills jag inser att det är någon som tvättar bilen en tidig morgontimma. Och denna någon är alltid en maid.
Morgonbestyr
Vi svenskar framstår antagligen som underliga varelser för kenyanerna. Vi måste ju uppenbarligen ha pengar eftersom vi är vita men vi framhärdar ändå med en klädstil som är alldeles för casual för att kunna betecknas som ”smart”, det kenyanska älsklingordet för snyggt klädd.
Sylvia Owori, kenyansk kläddesigner med showroom alldels intill vårt hus. Vi har ännu inte varit inne i butiken...
Och om svarta välputsade skor är mallen, kan ni då föreställa hur kenyanerna måste se på Olles "tysklärarskor" (Lovisas beteckning)?
Och vi skulle varken drömma om att skicka ut vår maid eller ens tänka tanken att själva kliva upp i gryningen för att tvätta en bil som riskerar att vara lika skitig igen innan kvällen kommer. Nej, för oss är det helt andra saker som är svåruppnåeliga och därmed eftersträvansvärda. Som att t ex kunna röra sig på Nairobis gator och se ut som en infödd. Det jobbar vi hårt på.
M:t Kenya - 5 000m över havet
Jag, Olle, har aldrig varit i närheten av 5 000 meter över havet. Lovisa, min yngsta dotter, har en låttext innehållande textraden ”tio tusen meter över land”. Men Lovisas låttext utspelar sig i ett flygplan. Att vi nu klättrade dessa
10 000m halvvägs fick mig att inse att 5 000 meter är riktigt högt. Halva vägen till Lovisas ”fönsterplats.”
Vi åkte onsdag och kom tillbaka söndag. Bara att ta bussen en ny väg ut ur Nairobi är en upplevelse. Trafiken måste upplevas, den går stundtals inte att beskriva. Vägarbetare där hundratals förmodligen dagavlönade arbetare står på rad och gräver diken, lägger sten, hänger på en spade eller ligger på en slänt och väntar på att få en arbetsorder.
Överallt, var vi än befinner oss, ser vi dessa människor som tålmodigt väntar, kanske vilar eller bara är.
Och att beskåda allt som sker längs med vägen. Allt sker längst med vägen! All försäljning sker där, barn leker, män och kvinnor samlas, punkteringar lagas, maten tillagas, getter, får och åsnor betar.
Myllret av människor som är på väg. Jag undrar ofta, på väg till vad? Skulle gärna följa med. De få ögonblick jag fått följa med, ex med vår maid till kåkstaden där hon bor eller till en skola i Kibera eller på hembesök till medlemmar i Riruta församling, är ögonblick som ger avtryck. Jag förmodar att det är just de ögonblicken jag kommer att ha med mig hem.
"Botaniska trädgården" finns naturligt längs vägen upp mot M:t Kenya. Växtligheten trängs för att få visa upp sin prakt. Precis som barnen, som när våra bussar kommer, trängs för att få vinka och ropa sitt ”How are you?” Bussarna släpper slutligen av oss för tre timmars vandring till första övernattningsstället Old Moses, 3300m. Vi är en grupp på runt femtio som skall upp på toppen. Alla har egna bärare varav några är kvinnor. Inte nog med att bärarna bär det mesta av det jag har med mig för fem dagars vandring, utanpå min packning lastar de då dessutom sin egen packning. Utanpå det dessutom den gemensamma utrustningen som inte går ner i någons packning. Själv går jag med en mindre ryggsäck med vatten för dagen, dextrosoltabletter och lite utfyllnadspackning för skams skull. Jag kan inte med ord beskriva hur fånigt det kändes att lämpa över all packning på dessa arma kenyaner. Inte heller finns det ord för min tacksamhet att inte min bärare var kvinna. Efter någon timma och därmed mils vandring var jag helt klar över nödvändigheten av bärare för en grupp som vår.
Dag två: Vi vandrar in i en dalgång omgiven av de mest dramatiska bergsformationer. Här på detta fotot är vi kanske på 3500m.
Vi lämnade här en fantastisk mångfald av de färgstarkaste blommor bakom oss. Istället tog ett kaktuslandskap vid, från kanske 3500m till 4500m. Det är nog så att denna dags vandring för mig var det häftigaste med hela bestigningen. För vissa bestod denna dag av tolv timmars vandring. De sista timmarna i nattens mörker.
Dag tre: För mig var dag tre endast vila och acklimatisering till höjden vid Shipton på 4 200m, sista stationen före toppen. Jag skulle aldrig ens tänkt tanken på att dag tre fortsätta mot toppen. Huvudvärk och allmän orkeslöshet. Många använde dock vilodagen till att känna på hur det var att gå mot en lägre topp och en sjö halvvägs upp mot slutmålet. Därifrån är detta fotot taget.
Dag fyra: Redan kl 01.00 på natten krånglade de första mest långsamtgående entusiasterna sig ur sina sovsäckar, för att i skenet av en fullmåne, långsamt, mycket långsamt, fullborda bestigningen av toppen.
Soluppgång från Mt Kenyas topp.
Vi såg med lätthet Kilimanjaro i Tanzania, 40 mil bort!
Stort tack till Siri Fogelberg, elev vid Svenska skolan i Nairobi, för alla foton från Mount Kenya. Tack även till Pia för flygplansfotot över Kilimanjaro.
Postkoloniala betraktelser
Ja, det är lätt att bli romantisk i Afrika. Inför de storslagna landskapen och inför de till synes öppna och generösa människorna.
Vacker och oväntad syn: Massajer vid Indiska oceanen
Men det är också lätt att bli hård, att stålsätta sig i mötet med fattigdom i allmänhet och med tiggande människor i synnerhet.
”We who thought Africa was going to turn us into better human beings, more wholesome and in tunes with our instincts, seem to have instead showed our basest instincts.” (Francesca Marciano, Rules of the Wild - den senaste boken jag läst i min franska bokcirkel) Här kommer nu några iakttagelser från de senaste månaderna som belyser detta faktum:
I
Högstadieelever som inte vill jobba på lektionerna brukar be läraren att få ”hänga gubbe” på tavlan, i bästa fall utifrån något begrepp inom lärarens ämne.
Mina gymnasieelever i franska har genom åren i stället försökt få mig att glömma min lektionsplanering med följande replik: ”Pia, kan inte du berätta om när du var au pair i Frankrike...” Någon gång har jag fallit till föga och en favorithistoria har varit när jag som nyanländ au pair i en liten by i Bourgogne följer med Madame till närmsta lilla stad där hon köper ett dussin fiskbestick i nysilver, vilket hon till sin stora fasa upptäckt fattats i sommarhuset.
Ungefär så här såg jag ut när jag var au pair. Tack till Gunnel för fotot!
Någon vecka senare blir jag anklagad för att ha stulit ett av dessa bestick när en kniv fattas. Inte bara jag anklagas - misstankarna riktas också mot städerskan och kokerskan och det hela slutar med att städerskan, Madame och jag åker ut till byns soptipp där städerskan går runt i gummistövlar bland avskrädet och försöker identifiera familjens soppåsar. ..
Soptipp - inte i Bourgogne men väl utanför Mombasa
(Kniven i fråga återfinns några dagar senare bakom diskmaskinen där den fallit ner.) Varför har detta varit en favorithistoria både för mig och för eleverna? Antagligen för att vi gemensamt kunnat förfasa oss över ett klassamhälle som känts mycket avlägset i ett svenskt klassrum.
Hör nu då på hur denna hitoria från 1977 hinner ikapp mig mer än 30 år senare - och i Afrika. Vi flyttade i december till en ny lägenhet och Rodah, vår maid, var till stor hjälp både med att packa ner och att packa upp. Mina kläder och smycken packade jag själv men när jag efter flytten kom hem från skolan hade Rodah redan packat upp allt, hängt in i garderober och ordnat med det mesta. Nästa dag upptäcker jag att mitt minsta men mest använda smycke, en tunn guldkedja med ett hänge som jag fick av mina barn i 50-årspresent saknas... Jag vet i vilken liten papperspåse jag packade smyckena men hittar inte denna. Pratar med Rodah som inte har sett mitt smycke men som drar fram en stor svart sopsäck och säger: ”Om det inte ligger bland de andra smyckena måste det finnas här för här ligger allt skräp.” Och i denna svarta sopsäck ligger inte bara allt emballage från flytten utan också de två senaste dygnens hushållssopor. Rodah viker sig som en fällkniv ner i sopsäcken och börjar gräva... Flashback? Bara förnamnet! (Och ja, efter någon minut håller hon triumferande upp min guldkedja!)
II
Vad gör man om man blir vittne till en olycka, en misshandel eller påkallas av en människa i nöd? Ingriper, förhoppningsvis, visar medmänsklighet eller kanske t o m civilkurage. Självklarheter kan tyckas. Inte i Nairobi. Här uppmanas man som vit att inte stanna bilen, inte veva ner rutan och absolut inte kliva ur bilen. Och så får man höra om människor som bara fejkar olyckor eller nödsituationer för att kunna råna en på pengar eller bilen.
Häromveckan när jag skulle åka och handla var min vanliga väg, en liten genväg jag tar för att undvika köer, avspärrad p g a vägarbeten.
Naivasha Road i Nairobi. Inte alla vägarbeten innebär att vägarna spärras av.
Trafiken leddes till en annan mindre väg - oasfalterad, i riktigt dåligt skick och med några hus som jag bara anade bakom höga murar. Inte en bil i sikte, inte en människa. När jag långsamt tar mig fram över ojämnheter, stora potthål och riktiga kratrar i vägen ser jag något ligga på marken ett femtiotal meter framför mig. Det ser ut som ett bylte av något slag, kanske kläder som någon tappat? När jag kommer närmare ser jag att det är en människa, en man som ligger framstupa på vägen. Jag kör förbi. Vågar helt enkelt inte stanna, rädd för att det ska vara ett bakhåll. ”It was fear. And fear in Africa always comes with a black face.” (Fransesca Marciano igen.) Jag kör förbi och känner mig som ett svin. Det finns inget 112 att ringa. Naturligtvis finns det någonstans en polisstation jag skulle kunnat åkt till men jag har ingen aning om var så inte heller det gör jag.
Några söndagar efter detta var jag i Nairobi Baptist Church och hela predikan ägnades åt den barmhärtige samariten. Jag var inte ens den moderna varianten av samarit som man tog upp i predikan, han eller hon som i stället för att förbinda såren på den överfallne slänger till honom ett paket plåster och med ett urskuldande leende förklarar att det väl egentligen är att föredra att förse behövande med hjälp till självhjälp...
I citaten ovan talar författaren om rädsla som grund för våra lägsta instinkter. Kanske är det därför som rädsla är så farligt, både för en enskild individ och för ett samhälle.
Vacker och oväntad syn: Massajer vid Indiska oceanen
Men det är också lätt att bli hård, att stålsätta sig i mötet med fattigdom i allmänhet och med tiggande människor i synnerhet.
”We who thought Africa was going to turn us into better human beings, more wholesome and in tunes with our instincts, seem to have instead showed our basest instincts.” (Francesca Marciano, Rules of the Wild - den senaste boken jag läst i min franska bokcirkel) Här kommer nu några iakttagelser från de senaste månaderna som belyser detta faktum:
I
Högstadieelever som inte vill jobba på lektionerna brukar be läraren att få ”hänga gubbe” på tavlan, i bästa fall utifrån något begrepp inom lärarens ämne.
Mina gymnasieelever i franska har genom åren i stället försökt få mig att glömma min lektionsplanering med följande replik: ”Pia, kan inte du berätta om när du var au pair i Frankrike...” Någon gång har jag fallit till föga och en favorithistoria har varit när jag som nyanländ au pair i en liten by i Bourgogne följer med Madame till närmsta lilla stad där hon köper ett dussin fiskbestick i nysilver, vilket hon till sin stora fasa upptäckt fattats i sommarhuset.
Ungefär så här såg jag ut när jag var au pair. Tack till Gunnel för fotot!
Någon vecka senare blir jag anklagad för att ha stulit ett av dessa bestick när en kniv fattas. Inte bara jag anklagas - misstankarna riktas också mot städerskan och kokerskan och det hela slutar med att städerskan, Madame och jag åker ut till byns soptipp där städerskan går runt i gummistövlar bland avskrädet och försöker identifiera familjens soppåsar. ..
Soptipp - inte i Bourgogne men väl utanför Mombasa
(Kniven i fråga återfinns några dagar senare bakom diskmaskinen där den fallit ner.) Varför har detta varit en favorithistoria både för mig och för eleverna? Antagligen för att vi gemensamt kunnat förfasa oss över ett klassamhälle som känts mycket avlägset i ett svenskt klassrum.
Hör nu då på hur denna hitoria från 1977 hinner ikapp mig mer än 30 år senare - och i Afrika. Vi flyttade i december till en ny lägenhet och Rodah, vår maid, var till stor hjälp både med att packa ner och att packa upp. Mina kläder och smycken packade jag själv men när jag efter flytten kom hem från skolan hade Rodah redan packat upp allt, hängt in i garderober och ordnat med det mesta. Nästa dag upptäcker jag att mitt minsta men mest använda smycke, en tunn guldkedja med ett hänge som jag fick av mina barn i 50-årspresent saknas... Jag vet i vilken liten papperspåse jag packade smyckena men hittar inte denna. Pratar med Rodah som inte har sett mitt smycke men som drar fram en stor svart sopsäck och säger: ”Om det inte ligger bland de andra smyckena måste det finnas här för här ligger allt skräp.” Och i denna svarta sopsäck ligger inte bara allt emballage från flytten utan också de två senaste dygnens hushållssopor. Rodah viker sig som en fällkniv ner i sopsäcken och börjar gräva... Flashback? Bara förnamnet! (Och ja, efter någon minut håller hon triumferande upp min guldkedja!)
II
Vad gör man om man blir vittne till en olycka, en misshandel eller påkallas av en människa i nöd? Ingriper, förhoppningsvis, visar medmänsklighet eller kanske t o m civilkurage. Självklarheter kan tyckas. Inte i Nairobi. Här uppmanas man som vit att inte stanna bilen, inte veva ner rutan och absolut inte kliva ur bilen. Och så får man höra om människor som bara fejkar olyckor eller nödsituationer för att kunna råna en på pengar eller bilen.
Häromveckan när jag skulle åka och handla var min vanliga väg, en liten genväg jag tar för att undvika köer, avspärrad p g a vägarbeten.
Naivasha Road i Nairobi. Inte alla vägarbeten innebär att vägarna spärras av.
Trafiken leddes till en annan mindre väg - oasfalterad, i riktigt dåligt skick och med några hus som jag bara anade bakom höga murar. Inte en bil i sikte, inte en människa. När jag långsamt tar mig fram över ojämnheter, stora potthål och riktiga kratrar i vägen ser jag något ligga på marken ett femtiotal meter framför mig. Det ser ut som ett bylte av något slag, kanske kläder som någon tappat? När jag kommer närmare ser jag att det är en människa, en man som ligger framstupa på vägen. Jag kör förbi. Vågar helt enkelt inte stanna, rädd för att det ska vara ett bakhåll. ”It was fear. And fear in Africa always comes with a black face.” (Fransesca Marciano igen.) Jag kör förbi och känner mig som ett svin. Det finns inget 112 att ringa. Naturligtvis finns det någonstans en polisstation jag skulle kunnat åkt till men jag har ingen aning om var så inte heller det gör jag.
Några söndagar efter detta var jag i Nairobi Baptist Church och hela predikan ägnades åt den barmhärtige samariten. Jag var inte ens den moderna varianten av samarit som man tog upp i predikan, han eller hon som i stället för att förbinda såren på den överfallne slänger till honom ett paket plåster och med ett urskuldande leende förklarar att det väl egentligen är att föredra att förse behövande med hjälp till självhjälp...
I citaten ovan talar författaren om rädsla som grund för våra lägsta instinkter. Kanske är det därför som rädsla är så farligt, både för en enskild individ och för ett samhälle.
