Olle & Pia i Nairobi

Det finns naturlagar och det finns juridiska lagar. Och så finns det de där mänskliga lagarna som snarast går mot allt naturligt - som att det mest svåruppnåeliga oftast är det mest eftersträvansvärda och det som ger hög status. Att vara fyllig när det är ont om mat eller att var smal när det det finns mat i överflöd är historiska exempel på hur kvinnoideal växlat utifrån den här principen.  Och nu följer några kenyanska varianter på samma  princip.

Svarta  kvinnor har av naturen krulligt hår. Då förstår ni redan nu att idealet här måste vara rakt hår - vilket förvånansvärt många kvinnor också verkar lyckats skaffa sig. De första månaderna i Nairobi var jag förundrad över alla snygga frisyrer  tills den där kvällen vi gick på teater med Gabriel och Amanda och såg en komedi av Dario Fo - i afrikansk tappning. I pjäsen grälar ett antal kvinnor. Grälet urartar i handgripligheter och till slut börjar kvinnorna dra varandra i håret med resultatet att det flyger peruker på scenen! Allt till publikens jubel! Det var efter denna kväll som jag började studera de där snygga  frisyrerna lite närmare och insåg att väldigt många kvinnor bär peruk eller löshår. Detta  bekräftas också av att det på varje Nakumatt, motsvarigheten till ICA Maxi, finns en perukavdelning lika stor som den för toalettpapper.


Bara en tredjedel av hela löshårsväggen...

En kvinnospalt i helgbilagan till Daily Nation, den största dagstidningen i Kenya, förklarade fenomenet med att inte ens afrikanska kvinnor är opåverkade av västerländsk reklam där kvinnor har hår sikesmjukt som en smekning.  

Så till något som inkluderar även männen. Jag har läst någonstans att 70% av Kenyas befolkning lever i slumområden eller i bostäder med liknande standard. Det betyder att de är obeskrivligt trångbodda och bor utan indraget vatten och med en plastbalja som enda attiralj för att sköta såväl personlig hygien som tvätt . Därfär är det ett under att samma människor kliver ut ur sina plåtskjul för det mesta  oklanderligt klädda . De är långt ifrån trendiga, stilen påminner mer om 60-tal med t ex skjorta, kostymbyxor och svarta skor för männen, men de är definitivt mer välklädda än de flesta  i Sverige. Ett trashmode skulle vara fullständigt otänkbart här och snarast ett hån mot dem som är så fattiga att de inte ens kan köpa anständiga kläder second hand, vilket är vad de allra flesta gör.


På marknader som denna hamnar våra klädinsamlingar

Inte bara fattigdom gör det till en utmaning att vara  snygg och proper. Även Afrikas röda jord spelar in. Den finns i två varianter: Om det är torrt förvandlas den till ett fint rött damm som lägger sig som en hinna  över det mesta. Har det regnat, vilket det praktiskt nog oftast gör på nätterna, förvandlas den istället till lera. T o m i en storstad som Nairobi undrar man då vart asfalten tog vägen... Leran fastnar under skorna så att man till slut tar sig fram på något slags platåskor där sulorna består av stelnade jordkakor.


Väg efter regn


Trottoar...

Alltså är det i princip omöjligt att ha välputsade skor här, oavsett  väder. Och just därför är det alltså så viktigt med välputsade skor! Olle såg härom morgonen en pappa sitta på huk invid sin lilla dotter utanför entrén till en skola alldeles där vi bor. Han putsade hennes skor länge och väl med en näsduk innan hon till slut fick springa in till sina skolkompisar!

Utifrån samma logik är det naturligtvis också viktigt att ha en ren bil om man har någon. Här är det inte biltvätt till helgen som gäller - många bilar tvättas varje dag. Oftast vaknar jag på morgonen till ljudet av att någon sopar gården utanför. Men ibland vaknar jag också av att jag tror att det regnar, tills jag inser att det är någon som tvättar bilen en tidig morgontimma. Och denna någon är alltid en maid.




Morgonbestyr

Vi svenskar framstår antagligen som underliga varelser för kenyanerna. Vi måste ju uppenbarligen ha  pengar  eftersom vi är vita  men vi framhärdar ändå med en klädstil som är alldeles för casual för att kunna betecknas som ”smart”, det kenyanska älsklingordet för snyggt klädd.


Sylvia Owori, kenyansk kläddesigner med showroom alldels intill vårt hus. Vi har ännu inte varit inne i butiken...


Och om svarta välputsade skor är mallen, kan ni då föreställa hur kenyanerna måste se på Olles "tysklärarskor" (Lovisas beteckning)?

Och vi skulle varken drömma  om att skicka  ut vår maid eller ens tänka tanken att själva  kliva upp i gryningen för att tvätta en bil som riskerar att vara lika skitig igen innan kvällen kommer. Nej, för oss är det helt andra saker som är svåruppnåeliga och därmed eftersträvansvärda.  Som att t ex kunna röra sig på Nairobis gator och se ut som en infödd. Det jobbar vi hårt på.