Olle & Pia i Nairobi

Jag, Olle, har aldrig varit i närheten av 5 000 meter över havet.  Lovisa, min yngsta dotter, har en låttext innehållande textraden ”tio tusen meter över land”. Men Lovisas låttext utspelar sig i ett flygplan. Att vi nu klättrade dessa
10 000m halvvägs fick mig att inse att 5 000 meter är riktigt högt. Halva vägen till Lovisas ”fönsterplats.”

Vi åkte onsdag och kom tillbaka söndag. Bara att ta bussen en ny väg ut ur Nairobi är en upplevelse. Trafiken måste upplevas, den går stundtals inte att beskriva. Vägarbetare där hundratals förmodligen dagavlönade arbetare står på rad och gräver diken, lägger sten, hänger på en spade eller ligger på en slänt och väntar på att få en arbetsorder.
Överallt, var vi än befinner oss, ser vi dessa människor som tålmodigt väntar, kanske vilar eller bara är.

Och att beskåda allt som sker längs med vägen. Allt sker längst med vägen! All försäljning sker där, barn leker, män och kvinnor samlas, punkteringar lagas, maten tillagas, getter, får och åsnor betar.

Myllret av människor som är på väg. Jag undrar ofta, på väg till vad? Skulle gärna följa med. De få ögonblick jag fått följa med, ex med vår maid till kåkstaden där hon bor eller till en skola i Kibera eller på hembesök till medlemmar i Riruta församling, är ögonblick som ger avtryck. Jag förmodar att det är just de ögonblicken jag kommer att ha med mig hem.

"Botaniska trädgården" finns naturligt längs vägen upp mot M:t Kenya. Växtligheten trängs för att få visa upp sin prakt. Precis som barnen, som när våra bussar kommer, trängs för att få vinka och ropa sitt ”How are you?” Bussarna släpper slutligen av oss för tre timmars vandring till första övernattningsstället Old Moses, 3300m. Vi är en grupp på runt femtio som skall upp på toppen. Alla har egna bärare varav några är kvinnor. Inte nog med att bärarna bär det mesta av det jag har med mig för fem dagars vandring, utanpå min packning lastar de då dessutom sin egen packning. Utanpå det dessutom den gemensamma utrustningen som inte går ner i någons packning. Själv går jag med en mindre ryggsäck med vatten för dagen, dextrosoltabletter och lite utfyllnadspackning för skams skull. Jag kan inte med ord beskriva hur fånigt det kändes att lämpa över all packning på dessa arma kenyaner. Inte heller finns det ord för min tacksamhet att inte min bärare var kvinna. Efter någon timma och därmed mils vandring var jag helt klar över nödvändigheten av bärare för en grupp som vår.  

Dag två: Vi vandrar in i en dalgång omgiven av de mest dramatiska bergsformationer. Här på detta fotot är vi kanske på 3500m.


Vi lämnade här en fantastisk mångfald av de färgstarkaste blommor bakom oss. Istället tog ett kaktuslandskap vid, från kanske 3500m till 4500m. Det är nog så att denna dags vandring för mig var det häftigaste med hela bestigningen. För vissa bestod denna dag av tolv timmars vandring. De sista timmarna i nattens mörker.

Dag tre: För mig var dag tre endast vila och acklimatisering till höjden vid Shipton på 4 200m, sista stationen före toppen. Jag skulle aldrig ens tänkt tanken på att dag tre fortsätta mot toppen. Huvudvärk och allmän orkeslöshet. Många använde dock vilodagen till att känna på hur det var att gå mot en lägre topp och en sjö halvvägs upp mot slutmålet. Därifrån är detta fotot taget.



Dag fyra: Redan kl 01.00 på natten krånglade de första mest långsamtgående entusiasterna sig ur sina sovsäckar, för att i skenet av en fullmåne, långsamt, mycket långsamt, fullborda bestigningen av toppen.

Soluppgång från Mt Kenyas topp.





Vi såg med lätthet Kilimanjaro i Tanzania, 40 mil bort!



Stort tack till Siri Fogelberg, elev vid Svenska skolan i Nairobi, för alla foton från Mount Kenya. Tack även till Pia för flygplansfotot över Kilimanjaro.