Varför jag behöver Afrika
I
För att få stå mitt i en kohjord. Att gå ut genom skolgrinden för att plötsligt befinna sig bland en massa kor mitt på Makindi Road, samma gata vi bor på, är välgörande. Har ni tänkt på hur sällan man ser kor i Sverige nuförtiden annat än i Bregott-reklamen? I Västra Bodarne försvann de på 90-talet när alla bondgårdar plötsllgt blev hästgårdar. Jag vet att korna bidrar till jorderosionen i Kenya och jag förstår att det inte kan vara optimalt för kor att beta utefter Makindi Road eller att sedan behöva korsa eller gå längs Ngong Road, en av de mest trafikerade vägarna i Nairobi. Men det är ändå något sympatiskt med ett samhälle där djurna inte försvunnit in i stora djurhallar. Och det är något oerhört välgörande att få gå mitt bland dessa djur.
Favorit i repris 1. Kor på Karen Road
II
För att förstå att allt finns samtidigt. Kristendom, islam, hinduism och massaj-tro. Plåtkyrkor med kristna budskap
påmålade i grälla färger
moskén vars böneutrop vi hör från vår balkong
och en hinduisk helgedom mitt i Nairobi.
Eller hindutemplet i Mombasa
med helvetesskildringar i pastellfärger som beskriver vad som kommer att drabba den som äter kött eller dricker alkohol.
( I Mombasa guidades vi för övrigt av en konverterad och djupt troende Rasta-anhängare.) Alla lever sida vid sida och komplexiteten i kultur och religion blir så mycket tydligare här, i alla fall för mig. Grannkvinnan från trappuppgången mitt emot vår som kliver ut på gården i burka, antagligen helt övertygad om att hon uppfyller Allahs vilja med sin klädsel. Massaj-killen som berättar om sin far och dennes x antal fruar, som det naturligaste i världen. De blivande jesuitprästerna från Kamerun som läser teologi i tre år här i Nairobi efter att innan dess ha studerat filosofi i tre år i Kinshasa. Några av dem eskorterade mig en lördag för två veckor sedan till fotbollsstadion (Kenya mot Kamerun), när jag var ensam och vilse i ösregnet i Nairobi centrum. I en skraltig buss förklarade en av dem sin tro för mig och varför han var beredd att viga sitt liv för att Afrika ska bli en bättre kontinent.
Allt detta finns samtidigt och jag behöver inte ens försöka att få ihop det.
De flesta tänkande människor behöver antagligen inte åka till Afrika för att förstå detta men jag behövde det.
III
För att få komma till savannen. Jag skulle kunna skriva sidor om den upplevelsen men det låter alldels för pretentiöst varje gång jag försöker så jag lånar i stället några rader från en författare igen, denna gång en fransk sådan, Joseph Kessel. Han beskriver upplevelsen så här: ”Jag tillhörde inte längre mig själv. Jag kände mig av djuren kallad till en lycka som fanns före människornas tid.”
Foto: Lovisa Samuelsson
IV
För att få höra kvinnor skratta högt och hjärtligt. På gatan, på på bussen, på marknaden.
Överallt.
På marknaden i Naivasha
För att få se dessa på alla plan färgstarka kvinnor - och det handlar inte om säsongens modefärger som hunnit ända in på Lindex eller Kapp-Ahl.
Favorit i repris 2. En av de allra färgstarkaste afrikanska kvinnorna - Wangari Maathai
Romantiserar jag? Förmodligen. Ett citat från Karen Blixen igen. I det här avsnittet för hon ett resonemang om vad som kommer att hända när afrikanerna har hunnit ikapp oss ”civiliserade och upplysta” européer: ”Var ska de vid denna tid finna oss? Ska vi under tiden ha fått tag i deras svans och klamrat oss fast, i desperat trånad efter skugga, mörker, mull? Ska vi då lidelsefullt öva oss på tamtam?”
Ja, man kan gå på kurs i afrikansk dans. Man kan lära sig spela djembetrumma i Alingsås. Och man kan åka till Kenya och upptäcka att man behövde Afrika utan att ha haft en aning om det.
För att få stå mitt i en kohjord. Att gå ut genom skolgrinden för att plötsligt befinna sig bland en massa kor mitt på Makindi Road, samma gata vi bor på, är välgörande. Har ni tänkt på hur sällan man ser kor i Sverige nuförtiden annat än i Bregott-reklamen? I Västra Bodarne försvann de på 90-talet när alla bondgårdar plötsllgt blev hästgårdar. Jag vet att korna bidrar till jorderosionen i Kenya och jag förstår att det inte kan vara optimalt för kor att beta utefter Makindi Road eller att sedan behöva korsa eller gå längs Ngong Road, en av de mest trafikerade vägarna i Nairobi. Men det är ändå något sympatiskt med ett samhälle där djurna inte försvunnit in i stora djurhallar. Och det är något oerhört välgörande att få gå mitt bland dessa djur.
Favorit i repris 1. Kor på Karen Road
II
För att förstå att allt finns samtidigt. Kristendom, islam, hinduism och massaj-tro. Plåtkyrkor med kristna budskap
påmålade i grälla färger
moskén vars böneutrop vi hör från vår balkong
och en hinduisk helgedom mitt i Nairobi.
Eller hindutemplet i Mombasa
med helvetesskildringar i pastellfärger som beskriver vad som kommer att drabba den som äter kött eller dricker alkohol.
( I Mombasa guidades vi för övrigt av en konverterad och djupt troende Rasta-anhängare.) Alla lever sida vid sida och komplexiteten i kultur och religion blir så mycket tydligare här, i alla fall för mig. Grannkvinnan från trappuppgången mitt emot vår som kliver ut på gården i burka, antagligen helt övertygad om att hon uppfyller Allahs vilja med sin klädsel. Massaj-killen som berättar om sin far och dennes x antal fruar, som det naturligaste i världen. De blivande jesuitprästerna från Kamerun som läser teologi i tre år här i Nairobi efter att innan dess ha studerat filosofi i tre år i Kinshasa. Några av dem eskorterade mig en lördag för två veckor sedan till fotbollsstadion (Kenya mot Kamerun), när jag var ensam och vilse i ösregnet i Nairobi centrum. I en skraltig buss förklarade en av dem sin tro för mig och varför han var beredd att viga sitt liv för att Afrika ska bli en bättre kontinent.
Allt detta finns samtidigt och jag behöver inte ens försöka att få ihop det.
De flesta tänkande människor behöver antagligen inte åka till Afrika för att förstå detta men jag behövde det.
III
För att få komma till savannen. Jag skulle kunna skriva sidor om den upplevelsen men det låter alldels för pretentiöst varje gång jag försöker så jag lånar i stället några rader från en författare igen, denna gång en fransk sådan, Joseph Kessel. Han beskriver upplevelsen så här: ”Jag tillhörde inte längre mig själv. Jag kände mig av djuren kallad till en lycka som fanns före människornas tid.”
Foto: Lovisa Samuelsson
IV
För att få höra kvinnor skratta högt och hjärtligt. På gatan, på på bussen, på marknaden.
Överallt.
På marknaden i Naivasha
För att få se dessa på alla plan färgstarka kvinnor - och det handlar inte om säsongens modefärger som hunnit ända in på Lindex eller Kapp-Ahl.
Favorit i repris 2. En av de allra färgstarkaste afrikanska kvinnorna - Wangari Maathai
Romantiserar jag? Förmodligen. Ett citat från Karen Blixen igen. I det här avsnittet för hon ett resonemang om vad som kommer att hända när afrikanerna har hunnit ikapp oss ”civiliserade och upplysta” européer: ”Var ska de vid denna tid finna oss? Ska vi under tiden ha fått tag i deras svans och klamrat oss fast, i desperat trånad efter skugga, mörker, mull? Ska vi då lidelsefullt öva oss på tamtam?”
Ja, man kan gå på kurs i afrikansk dans. Man kan lära sig spela djembetrumma i Alingsås. Och man kan åka till Kenya och upptäcka att man behövde Afrika utan att ha haft en aning om det.
Vi flyttar eller Banantjuvar i köket
Så här var det. Vi bodde på Riara Villas, ett område med ett fyrtiotal radhus runt en fotbollsplan där kvarterets ungar höll till från morgon till sen kväll. Trevliga grannar, nära till skolan, tryggt och bra. Men så var det detta med Riara Road, den närmsta gatan. Vår lilla trädgård vette ut mot den och med den täta trafiken innebar det att det var otänkbart att sitta ute i vår trädgård någon tid på dygnet. Alltså befann vi oss i den absurda situationen att inte kunna njuta av t ex afrikanska kvällar utomhus trots att vi bor i vad som förefaller vara det perfekta klimatet.
Så Olle gav sig ut på jakt. Gick runt i vårt närområde, skrev av alla telefonnummer på uthyres-skyltar som sitter uppsatta på hus och telefonstolpar och ringde. Det är byggboom i hela Nairobi så det saknas inte boendealternativ men med den trafiksituation som råder så var ändå målet att hitta något inom gångavstånd. Olle kollade in ett antal lägenheter och hittade en som han föll för och sedan tog med mig till. (När jag tänker närmare på saken är detta i princip hur vi fått nästan alla våra boenden genom åren. Redbergsvägen, Örebro, Västra Bodarne - det är Olle som jagat eller raggat. Handlar det om någon manlig jaktinstinkt eller är det bara fråga om vem som är mest på?)
I alla fall har vi nu flyttat till en fantastisk lägenhet på tredje våningen av fyra med två balkonger som vi utnyttjar maximalt! Balkongen från vardagsrummet vetter ut mot gården.
Från köket har vi utsikt mot ett grönområde, stora villor och långt borta en moské vars böneutrop kan anas morgon och kväll.
Och alldeles utanför köksbalkongen har vi grönskan från ett stort jakarandaträd.
Grönska och därmed grenar som kommer alldeles inpå vår balkong....
Vi hade bott här kanske två veckor och Lovisa och Damien hade varit här två dagar när Damien en dag upptäclte apor som satt i vårt jakarandaträd. Efter bara två dagar i Afrika väcker helt vanliga Vervetapor förundran och Damien plåtade och filmade förtjust innan han och Lovisa försvann ut på nya upptäcktsfärder i Nairobi. Olle och jag var sedan länge på jobbet. Någon timma senare upptäcker Rodah, vår maid, att hon har sällskap i köket. Tre apor är där och plockar bananer ur vårt fruktställ!
Sedan dess har det varit lugnt. Inte en apa i sikte. Tills igår. Då var de plötsligt där igen och försökte först upprepa bedriften med bananerna men lyckades inte eftersom det denna gång inte fanns några lösa bananer utan bara en för dem allt för stor bananklase. Rodah sjasade ut dem igen, ropade på Olle som kom och förevigade ögonblicket.
Sedan tog de plats på några grenar i trädet och där satt de och väntade tålmodigt.
Vi stängde balkongdörren noga - trodde vi... Men efter ett tag när jag tittade ut mot balkongen igen var dörren öppen och ute i trädet satt två apor och mumsade på äpplen (Pink Lady) - antagligen mycket exotiskt för dem.
Idag är de borta igen och vi har flyttat frukthyllan utom synhåll från balkongen. Men en hel del frågor återstår ändå: På hur långt håll kan apor se eller känna lukten av bananer? Förstår de att äpplen här är en exotisk frukt? (Kilopriset är ungefär tre gånger så högt som priset för bananer.) Och har apor som lever i stadsmiljö utvecklat en minnesfunktion där vår frukthylla på Exeter Apartments, Makindi Road, nu finns inprogrammerad? Svara den som kan.
Så Olle gav sig ut på jakt. Gick runt i vårt närområde, skrev av alla telefonnummer på uthyres-skyltar som sitter uppsatta på hus och telefonstolpar och ringde. Det är byggboom i hela Nairobi så det saknas inte boendealternativ men med den trafiksituation som råder så var ändå målet att hitta något inom gångavstånd. Olle kollade in ett antal lägenheter och hittade en som han föll för och sedan tog med mig till. (När jag tänker närmare på saken är detta i princip hur vi fått nästan alla våra boenden genom åren. Redbergsvägen, Örebro, Västra Bodarne - det är Olle som jagat eller raggat. Handlar det om någon manlig jaktinstinkt eller är det bara fråga om vem som är mest på?)
I alla fall har vi nu flyttat till en fantastisk lägenhet på tredje våningen av fyra med två balkonger som vi utnyttjar maximalt! Balkongen från vardagsrummet vetter ut mot gården.
Från köket har vi utsikt mot ett grönområde, stora villor och långt borta en moské vars böneutrop kan anas morgon och kväll.
Och alldeles utanför köksbalkongen har vi grönskan från ett stort jakarandaträd.
Grönska och därmed grenar som kommer alldeles inpå vår balkong....
Vi hade bott här kanske två veckor och Lovisa och Damien hade varit här två dagar när Damien en dag upptäclte apor som satt i vårt jakarandaträd. Efter bara två dagar i Afrika väcker helt vanliga Vervetapor förundran och Damien plåtade och filmade förtjust innan han och Lovisa försvann ut på nya upptäcktsfärder i Nairobi. Olle och jag var sedan länge på jobbet. Någon timma senare upptäcker Rodah, vår maid, att hon har sällskap i köket. Tre apor är där och plockar bananer ur vårt fruktställ!
Sedan dess har det varit lugnt. Inte en apa i sikte. Tills igår. Då var de plötsligt där igen och försökte först upprepa bedriften med bananerna men lyckades inte eftersom det denna gång inte fanns några lösa bananer utan bara en för dem allt för stor bananklase. Rodah sjasade ut dem igen, ropade på Olle som kom och förevigade ögonblicket.
Sedan tog de plats på några grenar i trädet och där satt de och väntade tålmodigt.
Vi stängde balkongdörren noga - trodde vi... Men efter ett tag när jag tittade ut mot balkongen igen var dörren öppen och ute i trädet satt två apor och mumsade på äpplen (Pink Lady) - antagligen mycket exotiskt för dem.
Idag är de borta igen och vi har flyttat frukthyllan utom synhåll från balkongen. Men en hel del frågor återstår ändå: På hur långt håll kan apor se eller känna lukten av bananer? Förstår de att äpplen här är en exotisk frukt? (Kilopriset är ungefär tre gånger så högt som priset för bananer.) Och har apor som lever i stadsmiljö utvecklat en minnesfunktion där vår frukthylla på Exeter Apartments, Makindi Road, nu finns inprogrammerad? Svara den som kan.
