Olle & Pia i Nairobi

I

För att få stå mitt i en kohjord. Att gå ut genom skolgrinden för att plötsligt befinna sig bland en massa kor mitt på Makindi Road, samma gata vi bor på, är välgörande. Har ni tänkt på hur sällan man ser kor i Sverige nuförtiden annat än i Bregott-reklamen?  I Västra Bodarne försvann de på 90-talet när alla bondgårdar plötsllgt blev hästgårdar. Jag vet att korna bidrar till jorderosionen i Kenya och jag förstår att det inte kan vara optimalt för kor att beta utefter Makindi Road eller att sedan behöva korsa eller gå längs Ngong Road, en av de mest trafikerade vägarna i Nairobi. Men det är ändå något sympatiskt med ett samhälle där djurna inte försvunnit in i stora djurhallar. Och det är något oerhört välgörande att få gå mitt bland dessa djur.

Favorit i repris 1. Kor på Karen Road


II
För att förstå att allt finns samtidigt. Kristendom, islam, hinduism och massaj-tro. Plåtkyrkor med kristna budskap
påmålade i grälla färger



moskén vars böneutrop vi hör från vår balkong



och en hinduisk helgedom mitt i Nairobi.



Eller hindutemplet i Mombasa



med helvetesskildringar i pastellfärger som beskriver vad som kommer att drabba den som äter kött eller dricker alkohol.



( I Mombasa guidades vi för övrigt av en konverterad och djupt troende Rasta-anhängare.) Alla lever sida vid sida och komplexiteten i kultur och religion blir så mycket tydligare här, i alla fall för mig.  Grannkvinnan från trappuppgången mitt emot vår som kliver ut på gården i burka, antagligen helt övertygad om att hon uppfyller Allahs vilja med sin klädsel. Massaj-killen som berättar om sin far och dennes x antal fruar, som det naturligaste i världen. De blivande jesuitprästerna från Kamerun som läser teologi i tre år här i Nairobi efter att innan dess ha studerat filosofi i tre år i Kinshasa. Några av dem eskorterade mig en lördag för två veckor sedan till fotbollsstadion (Kenya mot Kamerun), när jag var ensam och vilse i ösregnet i Nairobi centrum. I en skraltig buss förklarade en av dem sin tro för mig och varför han var beredd att viga sitt liv för att Afrika ska bli en bättre kontinent.

Allt detta finns samtidigt och jag behöver inte ens försöka att få ihop det.

De flesta tänkande människor behöver antagligen inte åka till Afrika för att förstå detta men jag behövde det.

III

För att få komma till savannen. Jag skulle kunna skriva sidor om den upplevelsen men det låter alldels för pretentiöst varje gång jag försöker så jag lånar i stället några rader från en författare igen, denna gång en fransk sådan, Joseph Kessel. Han beskriver upplevelsen så här: ”Jag tillhörde inte längre mig själv. Jag kände mig av djuren kallad till en lycka som fanns före människornas tid.”


Foto: Lovisa Samuelsson

IV

För att få höra kvinnor skratta högt och hjärtligt.  På gatan, på på bussen, på marknaden.
Överallt.

På marknaden i Naivasha



För att få se dessa på alla plan färgstarka kvinnor - och det handlar inte om säsongens modefärger som hunnit ända in på Lindex eller Kapp-Ahl.

Favorit i repris 2. En av de allra färgstarkaste afrikanska kvinnorna - Wangari Maathai



Romantiserar jag? Förmodligen. Ett citat från Karen Blixen igen. I det här avsnittet för hon ett resonemang om vad som kommer att hända när afrikanerna har hunnit ikapp oss ”civiliserade och upplysta” européer: ”Var ska de vid denna tid finna oss? Ska vi under tiden ha fått tag i deras svans och klamrat oss fast, i desperat trånad efter skugga, mörker, mull? Ska vi då lidelsefullt öva oss på tamtam?”

Ja, man kan gå på kurs i afrikansk dans. Man kan lära sig spela djembetrumma i Alingsås. Och man kan åka till Kenya och upptäcka att man behövde Afrika utan att ha haft en aning om det.