Olle & Pia i Nairobi

Vi ville komma till Tanganyikasjön. Göran, kollega och gammal Afrika-räv, visade oss en film han gjort från en resa förra året till ett litet guesthouse alldeles vid Tanganyikasjön i Tanzania och vad vi såg på filmen var ett paradis.  Och eftersom både Göran och hans resesällskap Karin ville tillbaka i år igen så måste det ju vara något alldeles extra. Men hur ta sig dit? Flyg till Dar es Salam och sedan buss tvärs över Tanzania? Eller flyg till Rwanda och sedan buss genom Burundi för att komma fram till Kigoma i Tanzania? Det senare lät mer spännande men kanske lite väl äventyrligt. Så vi lutade oss tillbaka och lät andra med större erfarenhet avgöra exakt hur våghalsigt det kunde vara att åka buss genom ett land som UD avråder från att resa i och om det skulle vara möjligt att lösa visum vid gränsen till Burundi. Efter några veckor kom beskedet: Det skulle nog gå. Då bokade vi allt som gick att boka och tidigt på långfredagen flög vi till Rwanda. Bara inflygningen över Burundi och Rwanda var värt allt!

Rwanda är de tusen kullarnas land. Ljusgröna kullar avlöser varandra i just tusental. Ju närmare västerut mot Kongo vi kommer, desto mer blir det också ett sagoland – de uppodlade och ibland vackert terrasserade kullarna övergår sakta i skogsklädda mörkare berg. När Kivusjön skymtar bland bergen är sagolandskapet fulländat.

Men sagor kan också vara onda. I Kigali ligger en minnesplats över folkmordet 1994. Det är ofattbart att 1 miljon människor mördades under 100 dagar. Av dessa finns 250 000 begravda i massgravar på denna minnesplats där det också finns ett museum.

Vi gick stumma genom museet och läste om fruktansvärda grymheter men också om hjältemod där män och kvinnor gömt grannar, vänner men också främlingar med fara för sitt eget liv.

Idag är Kigali på många sätt ett föredöme bland Afrikas städer. Det är rent (plastpåsar är totalförbjudna!), det är okorrumperat, vägarna är bra och det är tryggt – men inte helt demokratiskt än.

Rwanda var tidigare faktiskt ett kungadöme med en kungalängd från 1468 och ett av de sista afrikanska länder som européerna tog sig in i . Det tyska sändebudet greve Gustav Adolf von Götzen sökte den 4 maj 1894 upp den rwandiska kungen som fram till dess varit lyckligt ovetande om att hans land officiellt lytt under Tyskland sedan Berlinkonferensen 1885!

De rwandiska kungarna bodde i Nyanza, söder om Kigali, ända fram till 1962 då Rwanda blev republik i samband med självständigheten. Den siste kungen bodde i ett modernt palats, byggt av den belgiska kolonialmakten som tog över efter tyskarna. Men hans far bodde fortfarande i en traditionell kungahydda som man idag rekonstituerat och placerat intill det moderna kungapalatset.

Hydda är knappast rätt ord i sammanhanget. Högt i tak som i ett slott men allt i ett behagligt halvdunkel och flätade bastmattor under våra bara fötter.

Sovgemaket var en enda stor säng med mjuka lakan av trädfiber. Vi skulle flyttat in på studs om vi fått!

Vi var på väg till Nyungwe, en regnskog på en höglandsplatå, där det fortfarande finns vilda schimpanser. Så klockan 5 på morgonen gav vi oss iväg, vi fyra, tre amerikanskor och en italienska – de enda åtta som denna dag var de lyckliga att tillsammans med några guider få tränga in i regnskogen.

Jag vet inte vad som var det häftigaste – att se ett rosa schimpansansikte skymta fram bland träden eller att höra ljuden från dem. Ett ensamt skrik först och sedan stämmer de andra schimpanserna i flocken in en efter en till ett crescendo innan deras röster plötsligt tonar bort och allt blir helt tyst igen. Dessvärre var schimpanserna så högt upp i träden och oftast skymda av bladverk, så bilderna av oss när vi försöker få syn på dem kanske bäst beskriver vad vi upplevde!

I Rwanda hade vi hittills åkt med hyrd bil och chaufför men nu var det dags att fortsätta resan på egen hand med buss genom Burundi till Kigoma i Tanzania. Vi tyckte att vi varit förtänksamma som bokat platser på bussen till Bujumbura i Burundi redan dagen före avfärd. Vi var dessutom på plats en timma innan avgång för att få de bästa platserna.

Missräkning 1. Vi hittar inte busstationen. Alla pekar åt olika håll.

Missräkning 2. Bussar går inte på avsatt tid i Afrika.

Missräkning 3, 4 och 5. Det står inte en tom buss med mjuka säten och AC och väntar på oss. Istället kommer en försenad, gammal och redan extremt överlastad buss.

När vi i Bujumbura en dag senare byter buss visar det sig vara till en matatu. En buss i storlek med en folkabuss.

I Nairobi klämmer man in 14 outhärdligt trånga sittplatser, men här hade man dessutom tryckt in en stolrad till och fått 18 platser. Omöjligt! Vi kör huvud i taket och sitter med knäna i hakan när vi åker iväg och ska sitta så en hel dag! Det är bara att välja om man ska skratta eller gråta. Lägg då till detta att vårt resesällskap Göran är två meter lång. Inte ens om alla går ur bussen går det att hitta en plats som fungerar för honom.

Vi var inställda på att vi kanske skulle dö på denna resa i Centralafrika och att det var rätt OK.  Med Karin var det inte så. Hon satt mest hela tiden med huvudet mot knäna och en sjal över huvudet, ibland gråtande. Redan efter 30 meter skrek hon rätt ut: ”Jag åker inte med!” Och detta inte av de skäl vi redan beklagat oss över, utan för hur chauffören körde. Gasen i botten i alla lägen. Tuta innan kurvan och gasa på istället för att sakta in. Detsamma gällde på överbefolkade vägar med 2-åriga lekande barn, kor och getter. Men alla kan helt tydligt spelreglerna. Alla flyttar sig då det kommer en matatu.

Man kan tro att det handlar om att tjäna tid. Icke. Efter att äntligen kommit genom en gränsövergång, vilket kan ta timmar med 18 personer som ska lösa visum eller pussla ihop ett personbevis som hamnat med byxorna i tvätten, och därefter fått in alla i bussen igen stannar vi plötsligt på en marknad för att köpa matlagningsbananer på stock!

Först gick bara någon enstaka passagerare ut och vi trodde att stoppet skulle vara över på några få minuter. Men allt eftersom priset pressades ner så gick en efter en ut tills vi fyra satt nära nog ensamma kvar. Föreställ er nu vår redan överlastade buss med ytterligare ett 20-tal bananstockar. En dryg halvtimma tog stoppet. Oförglömligt!

Burundi är precis lika vackert som Rwanda – lika grönt, lika kulligt. Ändå har vi inte passerat gränsen med mer än ett tiotal meter innan vi inser att Burundi är Rwandas fattiga kusin. Tiggare, människor i klädpaltor och usla vägar. Förklaringen är att medan väst pumpat in pengar i Rwanda efter 1994, delvis för att döva sitt dåliga samvete för att inte ha ingripit mot folkmordet i tid, så har ett inbördeskrig rasat i Burundi.

Men överallt, i Burundi såväl som i Rwanda, kantas vägarna av dessa vackra kvinnor som bär allt på sina huvuden: tygbalar, korgar, krukor, risknippen, plasthinkar, bananstockar eller kanske rent av en väska!

Vad allt såg vi inte under dessa två dagar från vår buss innan vi så tillslut kom fram till Kigoma. Nu visste vi att paradiset låg runt kröken även om det kanske var svår att tro det när vi kom fram till busstationen i Kigoma där vårt bussföretag hade ett eget lokalkontor.

Vissa av er har kanske synpunkter även på närmiljön.

Men paradiset ligger några kilometer utanför Kigoma och är ett litet guesthouse ägt av ett norskt par som jobbade på Svenska skolan i Nairobi förra året. De har haft det här stället i 25 år och när vi äntligen kommer fram går det några zebror och betar precis utanför.

Vi har haft kor och hästar utanför vårt köksfönster i Sverige men det här är första gången vi tittat ut på zebror när vi stått och diskat.

Dagarna tillbringar vi nere på stranden och badar i kristallklart vatten.

Tanganyikasjön är världens näst största sötvattenreservoar. Det förstår man inte när man hör att den ”bara” är 65 mil lång och 5 mil bred. Nej, det beror på att den också är 1500 meter djup!

Men i paradiset kan det även lura ormar eller andra onda varelser. Hur många känner ni som har blivit stuckna av en skorpion? Nu känner ni en!

Hur stor chans har man att överleva? Det var min första tanke. Jag överlevde!

Känns grabbigt coolt så här i efterhand och som om jag varit med på riktigt i Afrikas hjärta vid Tanganyikasjön. Något att berätta som godnattsaga för barnbarnen.

På kvällarna äter vi grillad fisk på en fantastisk uteplats, betraktar den afrikanska stjärnhimlen, ser fiskebåtarna glimma ute på vattnet och ser konturerna av Kongos mäktiga berg på andra sidan sjön.

Fiskar gör man i traditionella träbåtar, ibland bara en urholkad stam.

Men en passagerarbåt trafikerar också sjön. Det är Liemba, ett av världens äldsta passagerarfartyg som ännu är i drift – varannan onsdag går hon från Kigoma till Zambia och kommer tillbaka några dagar senare. Liemba transporterades av tyskarna i delar från Dar es Salam med tåg och bars sedan de sista milen till Tanganyikasjön innan fartyget där svetsades ihop igen 1914! Vi fick gå ombord, träffade ett ungt par som var på väg från Portugal till Sydafrika på cykel (!) och som nu fick några dagars paus med cyklarna ombord. Några timmar senare när vi var tillbaka vid guesthouset och satt vid uteplatsen i solnedgången igen kom Liemba stävande. Magiskt!

Kigoma ligger bara några mil från Ujiji, den plats där Stanley 1871 äntligen hittade Livingstone som då satt och läste under ett mangoträd.

Idag finns här ett museum där en folkskolelärare från trakten ställt samman en mycket charmig utställning.

Det är lätt att känna historiens vingslag på denna plats och speciellt under detta träd.

På vägen tillbaka hänger stora tygskynken i fantastiska färger utmed vägen.

Vi stannar och det visar sig vara broderade dukar eller överkast som kvinnorna tillverkar här. Vi köper fyra stycken och så kom det sig att vi kommer att åka tillbaka till Sverige om några veckor med en julduk inköpt i Tanzania. Något otippat kanske!

När hemresan till Nairobi började närma sig ställde Karin ett ultimatum. "Antingen stannar vi kvar här i Kigoma tills flygplatsen öppnar om ett halvår eller så tar vi taxi tillbaka till Bujumbura." Att stanna kvar var lockande men plikten kallade så det fick bli taxi. Och vi fick med oss Karin hem.