Olle & Pia i Nairobi

Fem afrikanska djurarter stod högst på listan för europeiska jägare som ville komma hem med troféer i form av betar eller skinn: Elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard. Idag gäller fortfarande samma lista för turister som skjuter med kameran - vilket är lite ologiskt eftersom det nästan är omöjligt att INTE passera bufflar på en safari.

Det är häftigt att passera genom stora hjordar av bufflar men det är mycket farligare att stöta på en ensam – ofta ustött ur hjorden p g a ålder eller sjukdom. De förlorar sina tänder vid sisådär tio års ålder och går då en långsam svältdöd till mötes.

Den här buffeln är vi lite för nära för att det ska kännas helt bekvämt.

De här bufflarna vid Lake Nakuru är däremot på mer lagom avstånd

En ensam ung elefanthanne mötte vi också i helgen i Masai Mara. Elefanterna ser man oftast i hjordar men en hanne kan också ströva för sig själv.

Handel med elefantbetar totalförbjöds 1989. Innan dess hade Kenyas elefantbestånd minskat från 120 000 till bara 12 000 på 25 år! Idag har läget stabiliserats men så länge det finns efterfrågan på elfenben finns det också tjuvjakt. Därför finns organisationer som David Sheldricks stiftelse som på en massa olika sätt försöker skydda elefantbeståndet och andra utrotningshotade arter. Ett av de mest handgripliga är att rädda elefantungar från hela Kenya vars mammor fallit offer för tjuvjägare. I Nairobi bedriver man helt enkelt barnhemsverksamhet för elefantungar som får vistas där i flera år innan de sedan placeras ut på savannen igen. Projektet är en framgång, man har återanpassat ett sextiotal elefanter till en ny elefanthjord och några har t o m sedan fått egna ungar!

Att ta hand om en elefantbaby av den här storleken är ett heltidsprojekt - mjölk var tredje timme dygnet runt. En skötare sover på en brits i elefantungens bås på natten...

Att få se en noshörning i Masai Mara är ingen självklarhet – de är mer vanligt förekommande i Nairobi Nationalpark eller Nakuru Nationalpark. Oavsett var man ser dem så är de märkliga varelser – ett slags urtidsdjur, skygga och solitärer. Och tyvärr väldigt nära utrotningsgränsen.

Lejon är inte svårt att hitta i Masai Mara men det går inte att förhålla sig oberörd!

Och i helgen blev alltså min lista av The Big Five komplett när jag äntligen efter ett år och ett antal safaris fick se en leopard! Det är det djur som är svårast att få syn på eftersom de bokstavligen håller till i bushen, dvs bland buskar och träd.

Vår guide visste att en leopard uppehöll sig i buskaget längs Talek River men vad som fick honom att ta av från vägen just där han gjorde och hur han fick syn på leoparden bland snåren fattar jag fortfarande inte. Den röt mot oss och försvann snabbt och ingen av oss lyckades få med den på bild! Jag vet inte om det berodde på att den var så snabb eller på att vi blev rädda – leoparder är inte att leka med. (En svensk kvinna som vi varit hemma hos ett antal gånger i Karen, vit förstad till Nairobi, förstod att det fanns en leopard i området när hennes hundar hittades med avbitna huvuden… ) Så ni får alltså hålla tillgodo med en skakig bild på den vegetation en leopard föredrar! Vår leopard försvann ut till höger i bilden  och med lite fantasi går det kanske att föreställa sig den...

Varför leoparden och inte geparden räknas till The Big Five har jag inget svar på. När Lovisa och Damien var här för ett knappt år sedan hade vi så gott som lovat Lovisa att hon äntligen skulle få se gepard, eftersom vi hade gjort det på två av tre tidigare safaris i Masai Mara. Det var naturligtvis korkat att utlova något sådant! Denna gång hade det regnat mycket innan och de områden där geparderna normalt rör sig var otillgängliga.

Den första dagen inte en gepard i sikte, inte heller den andra. Den tredje dagen skulle vi i princip bara åka genom parken på väg tillbaka till Nairobi och Olle tog Amos, vår guide, åt sidan. Han berättade om Lovisas speciella förhållande till geparder, hur hon som liten faktiskt varit övertygad om att hon var en gepard och, även sedan hon blivit tvungen att överge denna vanföreställning, varit i det närmaste besatt av geparder.

Vi hade kanske en halvtimma kvar på vår vistelse i parken när denna syn uppenbarades för oss.

Foto: Lovisa!

Lovisa satt på taket och fotade och grät, förvånad över sin egen reaktion. Olle satt i framsätet bredvid Amos och grät för Lovisas skull och jag satt i baksätet och tjöt, svårartat sentimental som jag är av naturen. Och Amos? Han såg sig förundrat om i bilen och betraktade oss mer än geparderna. Senare sa han att han under alla sina år som guide aldrig varit med om en så stark reaktion inför ett enskilt djur… Så ingen av oss skulle protestera om The Big Five utökades till The Big Six!

Levande musik är något av det bästa som finns. Utomhusscenen på Alliance française är en av de bästa platserna för levande musik i Nairobi

Juma Tutu - sångare och grym saxofonist från Mombasa

Alliance française finns i 135 länder i världen med syftet att sprida franskt språk och fransk kultur. I Sverige är  Alliance française tyvärr ibland en ganska intern angelägenhet för t ex fransklärare eller fransmän i förskingringen. Men inte så i Nairobi!  Mycket centralt ligger ett fyra våningar högt hus med lektionssalar där det intensivt bedrivs franskundervisning på alla nivåer. Där finns också ett stort franskspråkigt mediatek. Men framför allt är Alliance française en stor kulturbärare i Nairobi genom arrangera konserter, filmfestivaler, debatter och utställningar - där det absolut inte finns krav på att det ska finnas någon fransk anknytning. (Här visades t ex Maria Larssons eviga ögonblick som svenskt bidrag på den internationella  filmfestivalen i våras). Publiken är mycket blandad - svarta och vita i alla åldrar.

I fredags kväll var det hit vi tog våra nyanlända svenska gymnasister för en konsert under temat Spotlight on kenyan music.. Fyra olika band skulle stå på scenen, varav tre kom från norra Kenya. Det innebär med stor säkerhet band som är mycket traditionella  och knappt alls influerade av västerländsk musik. Och mycket riktigt, första bandet på scen, Malaika från Garissa i nordöstra Kenya låg så långt från mainstream som man kan komma...

Publiken är lite avvaktande när det underbara inträffar. Två muslimska kvinnor ur publiken (de är inte många fler än så...) intar dansgolvet  mellan scen och publik och släpper loss till musiken!

Jag älskar när fördomar kommer på skam och det är verkligen vad som sker här. Med nästa band på scen är dansgolvet  knökfullt och våra svenska elever  är heller inte blyga!

Publiken är som sagt i alla åldrar men det här var definitivt den yngste deltagaren.

Ser redan fram mot nästa konsert!

Isaak, gitarrist från Marsabit, nära Etiopien