Olle & Pia i Nairobi

Byväg. Känner ni lugnet?



Vad som är vackert har verkligen förändrats för mig. Vi wazungos ser närmast döende ut samtidigt som det svarta för mig blivit det naturligt vackra.



Här gör man inte saker på tid. Man går upp med solen. Kvinnorna mjölkar, hämtar ved och vatten, gör upp eld, lagar mat, odlar, tar hand om barn och försöker tjäna några shilling på något slags hantverk. Kvinnorna är mannens arbetskraft. Kvinnorna jag möter här är för mig genant underdåniga. Samtidigt starka. Männen går på bete med korna och har total beslutanderätt.





Varje kvinna hade sin egen hydda där hon bodde med sina barn. Mannen valde hos vem han sov. Här städas det inne och sopas utvändigt varje dag.

Detta är vad man behöver. Mörkt. Det tog mig flera minuter innan jag kunde se något alls. Rökigt då teet och getmjölken värmdes. Sängen fick jag inte med så bra på bild. Den bestod av en djurhud som var spänd en bit ovan mark. Bekvämt.



Ett tiotal kvinnor ”dansade” sig upp på sitt berg som ligger på gränsen till Tanzania samtidigt som flera av oss vitingar fick kämpa hårt.





Visste ni att en klase bananer kunde vara så vackert?


Två elever och min kollega som funnit sig själva i Massajland